RHIANNON FRATER: SIEGE: AS THE WORLD DIES III

| RECENSIONER | ROMANER | ZOMBIER |

Så är den nu här. Finalen på Rhiannon Fraters berättelse om en grupp människors kraftmätning med de levande döda och allehanda andra busar under zombiekatastrofen i Texas. Och som i de två första böckerna är strålkastarljuset riktat mot Jenni och Katie.

Dammet har precis lagt sig efter striden mot banditerna i förra boken, men inte blir det lugnt för det. Den bortskämda bitchen Blance gör sitt bästa för att motarbeta ledaren Travis och en grupp överspända baptister ogillar förekomsten av homosexuella personer bakom barrikaderna. Och när man senare får kontakt med en spillra av den amerikanska militären under ledning av ragatan Paige Brightman, ja då blir situationen ännu rörigare. Det här är en berättelse om ödesdigra konflikter som utspelar sig framför en fond av hungriga zombier. Den är också generöst strösslad med romantik och blir lite av en partsinlaga i debatten kring människors sexualitet.

Rhiannon Frater slarvar tyvärr ofta bort sina zombier. De beskrivs ofta knapphändigt och ordet "zombie" används alltför ofta. Det finns synonymer som skulle gjort texten mer intensiv och läskig. Vad Frater däremot gör som är lite kul är att blanda in spöken i berättelsen. Den nye bekantskapen Rune, som kan se de dödas själar och känner sig plågad av det, är en intressant bekantskap. Andra gånger blir det lite väl sockersött när gengångarna dyker upp.

Den förra boken FIGHTING TO SURVIVE kändes som en typisk mittenbok och transportsträcka. I den här finalen finns gudskelov flera scener som lever upp till den gastkramande inledningen THE FIRST DAYS. Frater undviker en alltför happy ending och den som gillar att lipa har nåt att se fram emot. Min favoritscen är dock inte det dramatiska parti där känslorna och sorgen stänker med kalkylerad precision över boksidorna, utan den kortare scenen där Ken och Dale voltar med sin bil och kvickt blir omringade av zombier. Andra påhitt är också härliga, som den rullstolsburne zombien. Finalen i sig är ingen överraskning, men fullt logisk.

Sammanfattningvis har det varit angenämt att följa inte bara Jenni och Kate, utan även alla de andra, under en tid. Och framförallt då den israeliska prickskytten Nerit, hennes lärljunge Katarina, bitchiga Blance och knäppskallen Calhoun, även om han i många avseenden utgör en riktig klisché. Det är en typisk amerikansk historia, som gjord för vita duken. Vill du ha mycket drama och känslor är det här tre böckerna som gjorda för din bokhylla eller läsplatta.

Tidigare delar i trilogin:

THE FIRST DAYS

FIGHTING TO SURVIVE

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS

DET KOM ETT KEDJEBREV: 11 FRÅGOR AV VIKT

Swedish Zombie-Linda, som även driver den HÄR mainstream-bloggen, har skickat mig ett slags (töntigt) kedjebrev med elva viktiga frågor. Och vad göra annat än att svara på dem? Här är mina svar. Håll till godo, Linda!

1. Vilken är den bästa boken i zombiegenren?

Nä, vet du vad. Så där kan man inte fråga. Men just i dag skulle jag kanske utnämna David Moodys Autumn: The City till en av de bästa. Han gör någonting annat än det gamla vanliga inälvskladdet.

2. Vad ska en bra zombieroman innehålla?

Rejäla och välskrivna scener där människor skiljs åt för alltid. Det ska gå åt helvete med dunder och brak. Inte finnas något hopp. Folk ska dra sin sista suck framför ögonen på sina älskade familjemedlemmar, för att senare återuppstå och jaga dem. Extrapoäng om ungar och husdjur dör.

3. Vilka författare vill du hylla generellt? I zombieträsket?

Huller om buller vill jag då nämna: Craig DiLouie, David Moody, Jason S. Hornsby och David Dunwoody. Bubblare är Gerald Dean Rice, för hans zombier är så äckliga, de pruttar och sprängs. Och Armand Rosamilia för att hans zombier inte bara äter upp de levande, utan  utsätter dem för sexuella övergrepp också. De verkar riktigt jobbiga! Sedan finns ju de författare som skrivit en enstaka zombiebok också, som Alden Bell, Bob Fingerman och Isaac Marion. Inte en enda kvinlig författare på listan ser jag nu. Undrar vad det kan bero på.

4. Behöver du en förklaring till apokalypsen när du läser?

Nej, tvärtom. Jag vill helst slippa alla förklaringar. Det blir bara långtråkigt med utläggningar om virus osv. Om författaren inte gör som Brian Keene och låter förklaringen vara demoner. Då är det snabbt utrett och läsaren kan skynda vidare.

5. Vill du ha springzombier eller långsamma, hasande?

Båda sorterna. De långsamma passar i George Romeros typ av berättande. De snabba som i Danny Boyles 28 days later och 28 weeks later är också  härliga. Men snabba zombier på film blir lätt fånigt överdrivna, som värsta parkour-atleterna. 

6. Bästa zombiefilmen?

Dawn of the Dead. Både originalet och remaken. De instängda överlevarna i köpcentret med zombiemassorna utanför är genrens urscen. Och de båda filmerna visar att både långsamma eller snabba zombier funkar fint.

7. Om du skulle skriva en egen bok i genren, vilken miljö skulle du välja då?

Ett välsituerat överklassgetto skulle vara en intressant plats för en zombiekatastrof. Det skulle vara en riktig dystopi där ingen överlever.

8. Namedroppa några titlar till en ny zombieläsare!

John Skipps riktigt feta antologi Zombies: Encounters with the Hungry Dead är allt man behöver som introduktion till genren. En riktig tegelsten sprängfylld med bra zombienoveller av både den gamla och den nya skolan. Skitsnygg bok är det också. Rekommenderas!

9. Varför fascineras du av zombier?

För mig är zombierna de enda monster som fungerar. Det finns, hur orimligt det än kan låta, någonting trovärdigt över dem. Jämfört med zombierna är alla andra sorters varelser bara larv: vampyrer, varulvar, tomtar och troll. En bra zombieberättelse handlar som jag ser det om sorg och förlust. Och zombierna i sig är även de sorgliga. Det är den aspekten jag gillar mest. Våldet och inälvssmaskandet är inte viktigt i sig. Det är bara en bonus om det råkar vara spännande utfört. 

10. Brukar du tänka på hur du skulle överleva en zombieinfestation? Vad kommer du i så fall fram till?

Att det skulle vara kört. Jag tänker inte ens försöka, utan göra mitt bästa för att bli en bra zombie! Men det kan bli knepigt. Jag vet inte hur min familj ställer sig till det. Och märkligt nog vägrar de prata zombier med mig!

11. Varför finns det så lite skräckförfattare i Sverige?

Gör det? Egentligen? Titta till exempel på vilka bra skräcktexter som ges ut av Eskapix. Det går kanske trögt och det kan man skylla på tidningar och kulturjournalister som förbiser fantastiken. Men det beror också på att vi läsare som gnäller och saknar är dåliga på att stödja de initiativ som faktiskt tas. Jag själv har gjort mig skyldig till det mer än en gång och det skäms jag för. Nu verkar det vända i vissa avseenden. Crossover och YA-trenden gör att fler bokförlag vittrar möjligheter. Men vad gäller den riktigt nattsvarta skräcken vette tusan. Vem kommer att ge ut den? Jag vet inte. De får kanske fortsätta att skriva för byrålådan.

Det här gick ju smärtfritt & var nästan kul! Tack för riktigt bra frågor!

Eder

VI VANN SKALPELLDANSEN!

| UTLOTTNINGAR |

Av de 23 medverkande i utlottningen av Jenny Milewskis Skalpelldansen kan vi nu ge ett glädjande besked till följande läsare, som får ett signerat exemplar med posten:

Alexandra Nero
Patrik Centerwall
Terese Engström

Grattis!

Resterande som visat stor entusiasm för Skalpelldansen tröstar vi med att fler utlottningar är inplanerade, som kanske kan intressera er!

Tack till Jenny Milewski och Telegram Förlag!

PODCAST: MEDIESPANARNA OM ZOMBIER

Foto från http://www.kultmed.umu.se/samverkan/mediespanarna/

| TIPS | PODCAST | ZOMBIER |

Här är en intressant grej vi inte får missa. "Mediespanarna" Erik Lindenius och Jesper Enbom på Institutionen för kultur- och medievetenskap vid Umeå universitet gör en  podcast där de tar upp allehanda fenomen i media. I avsnitt 35 av poden är ämnet ZOMBIE! Vi på Swedish Zombie har inte hunnit lyssna ännu, men vi ska, och det lovar du också att göra. Så tar vi diskussionen sedan här i kommentarerna.

Saxat från hemsidan:

"2012-04-27 Erik och Jesper pratar med etnologen Jonas Danielsson om zombies [sic!], monsterklass och höstens nätkurser i skräckfilm och science fiction."


Du hittar podcasten (# 35 Zombie) HÄR eller HÄR.

STEWE SUNDIN: PARABELLUM

| RECENSIONER | NOVELLER | ZOMBIER |

Benjamin Albrektsson har återvänt till sitt föräldrahem efter att ha levt i många år på annat håll, i städer. Hans föräldrar är döda, men huset som är någonting mitt emellan torp och hus står kvar. Där bor han tillsammans med schäfern Lakki. I närheten ligger sedan århundraden okända soldater begravna. Karoliner som stupat under återtåget från Norge, efter det att Karl XII blivit skjuten. och han umgås med grannen Ester. De dricker hembränt, röker och spelar skitgubbe. Ester tycker att Benjamin låtit sina sinnen bli slöa. Själv lever hon nära det ursprungliga, nära gränsen mellan världarna. Men just den här dagen känner även Benjamin på sig att någonting är på gång. Att någonting är på väg. Och så är det. Någonting eller några är på väg...

Stewe Sundin knyter an till en äldre sorts litteratur, där beskrivningar av natur och naturfenomen står för någonting besjälat. Och det finns tydliga influenser av gångna tiders spökhistorier. Men det gotiska/romantiska stagas upp av en slags  hård determinism. Det är väldigt effektivt. Läsaren omges från första stycket av en tät och olycksbådande stämning med förlista skepp och döda knektar i ett ogästvänlig och vinpinat landskap. Det finns också någonting dystert över texten, ett slags stilla dramatik, innan det våldsamma crescendot. 

Författaren skildrar soldaternas umbäranden och krigets vedermödor i några meningar som motvikt till ointelligent krigs- och nationalromantik. Sundins odöda utgör ett slags trasproletariat, och de är lika sorgliga som de är skrämmande. Språket är ofta målande utan att slösa med orden. Det är vackert på samma sätt som karga klippor och sönderblåsta tallar kan vara det. 

Det här är en skräckhistoria, så läsaren får även en rejäl dos zombiekalabalik, batalj och avhuggna kroppsdelar. Och det finns någonting härligt uppkäftigt över den här novellen där handlingen obönhörligt leder mot undergången. När den dagen kommer hoppas jag kunna möta mitt öde lika fylld av jävlar anamma som Benjamin Albrektsson!

Den som önskar fred ska förbereda sig för krig.


PARABELLUM publicerades i Eskapix volym 5, 2011.

Karolinernas dödsmarsch över Tydalsfjällen nyåret 1718-1719. (Armémuseum)
Foto: Ceen Wahren

D.L. SNELL, THOM BRANNAN: PAVLOV'S DOGS

| RECENSIONER | ROMANER | ZOMBIER |

På framsidan av denna på sitt vis smått eminenta och roliga bok utlovas zombier, varulvar och armageddon i ett enda litet paket på 271 sidor. Jag tar mig an boken med både förtjusning och förskräckelse, för var i helsike ska detta sluta kan man fråga sig.

Inledningen skildrar ett par som desperat försöker undkomma en hord av köttsmaskande zombier och de gör det klassiska, tar sig in i en byggnad och stänger dörren. Han försöker förgäves hålla emot dörren och hon är allmänt livrädd och gör dessutom illa sig så hon knappt kan gå. Tjejen beter sig mer som ett barn än som en vuxen, vilket är irriterande. Men så när deras sista stund är kommen kommer det några skepnader och vad är det för något? Va? Är det vargar? Nä, gott folk - varulvarna gör entré och löser biffen åtminstone för stunden.

Varulvarna är genetiskt modifierade av Doktor Crispin och han är den galne vetenskapsmannen som ska lösa detta olösliga problem. Varulvarna är elva till antalet och har den gängse rangordningen, men en alfa, en beta etc. Dessa varulvar är som de värsta stridisar du någonsin kan tänka dig och de behöver inte ens en fullmåne för att ändra skepnad. Dessutom har de ett chip inopererat så att forskarna från ett kontrollrum kan följa deras framfart i zombieträsket. Crispin kan också ta över kontrollen över varulvarna på ett magiskt och samtidigt väldigt vetenskapligt sätt. Det är mycket blod och slamsor i actionescenerna och varulvarna är skickliga att med sina klor hugga huvudet av zombierna.

"Clawing, slashing, the Dog rose up, scooping reams of bowels from bodies, letting thick blood from still veins spill, liberating heads from shoulders"

Tricket med den här boken är att läsa den med humor, eftersom jag kan tänka mig att SNELL och BRANNAN haft rätt kul när de skrev den. Bara idén i sig är knasig och zombietraditionalister göre sig icke besvär. Vi på Swedish Zombie har botaniserat rätt mycket i fantastik på senare tid och det är med glädje jag återigen grottar ned mig i lite zombiesnask.

***

On the front cover of this somewhat eminent book, we are promised to face zombies, werewolves and armageddon in a neat little package of 271 pages. I am plunging into the book enthustiastically but at the same time with a sceptic frown, because you might ask yourself where the heck this is going.

In the beginning there's a couple who desperately tries to escape a horde of flesh-chomping zombies and the man and woman do the classic, get into a building and close the door. In vain, he struggles to keep the door shut and the woman acts more like a terrified child, who in addition hurts herself so bad that she can barely walk. But when they think the end is near, some mysterious shapes appear. What are they? Dogs? Wolves? No people - the werewolves enter the scene and save the poor strugglers.

These creatures are genetically modified by Dr Crispin, who is the mad scientist who might solve the unsolvable situation. The werewolves have the conventional ranking system with an alpha, a beta etc. These werewolves are like marines and they don't need a full moon to be able to change. Moreover, they have a chip inserted in their bodies that enables Crispin to follow their gazes and moves. Crispin can also override them, when things seem to get out of hand and the wolves behave too aggressively.The numerous action scenes are packed with blood and gore and the werewolves skillfully terminate the zombies in any way fathomable.

"Clawing, slashing, the Dog rose up, scooping reams of bowels from bodies, letting thick blood from still veins spill, liberating heads from shoulders"

I can imagine that SNELL and BRANNAN have enjoyed themselves immensely while writing this book. The idea of mixing zombies and werewolves is somewhat daring and the most hard core traditionalists might object to this. We here at Swedish Zombie have written a lot about Fantasy, Children's literature and Young Adult books lately and it is with great leaps of joy that I devour this sticky and intense tale.


Finns hos AMAZON

MIDNATTSSLÄPPET AV ELD PÅ BOKSLUKAREN

I går vid midnatt höll barnbokhandeln Bokslukaren öppet sent med anledning av att Eld, uppföljaren till populära Cirkeln började säljas vid tolvslaget. Bokhandeln var knökfull med läsare och fans, som innan spöktimmen var inne fick höra skådespelerskan Julia Dufvenius läsa högt ur Eld. Sedan signerade Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren böcker och pratade med sina läsare och svarade på frågor. Medan man väntade på sin tur kunde man testa Anna-Karins chokladbollsfrallor. Det råder igen tvekan om att Mats och Sara har hittat sin läsarkrets och de hade tid och intresse för alla läsare, trots att de måste haft en lång och hektisk dag!

Jag fick mig också en pratstund med glada debutanten Jenny Milewski som tittade förbi. Det var väldans kul!

Tyvärr lyckades jag inte ta något bra foto när Julia läste högt, men här är några andra bilder från evenemanget:

Nattöppet med levande ljus och böcker. 

En cirkel av Eld. Tjusigt!

Anna-Karins chokladbollsfrallor

Sara och Mats finslipar sina autografer

Glada miner trots den sena timmen

Sara, uncle Fester och Mats

Jenny Milewski hälsade på efter sitt eget party för Skalpelldansen

Vinnare av Kelly Links Pretty Monsters: Fel Grav och andra berättelser del 1

| UTLOTTNING | VINNARE |

Stort tack för visat intresse till alla er 21 individer som intresserade sig för utlottningen av Kelly Links novellsamling Fel Grav och andra berättelser! Den lyckliga vinnaren av ett rykande färskt exemplar är Elen Söderberg. Jubel och klang och grattis till dig, Elen!

Här lottas ut böcker i parti och minut och den 29/4 är det dags för Skalpelldansen av Jenny Milewski. Än är det inte för sent att delta i den!

Andra som skrivit om Fel Grav är Böcker, böcker, böcker, Schitzo-Cookie's Bokblogg och Bokstävlarna

Ännu finns det chans att vinna SKALPELLDANSEN

3 av de här lottar vi ut! Foto från Jenny Milewskis blogg

Det är fyra dagar kvar tills vi drar de tre vinnarna av Skalpelldansen. Om du vill vara med och tävla om ett signerat ex så maila utlottningsnabelaswedishzombie.com. Märk mailet "SKALPELLDANSEN".

Du kan skaffa extralotter genom att skriva om och länka till vår INTERVJU med Jenny Milewski, på din blogg, Facebook, twitter eller annat socialt media. En extra lott per aktivitet! Skicka med länkar i mailet. Lycka till!

Länk till intervjun: http://www.swedishzombie.com/2012/04/intervu-med-skrackdebutanten-jenny.html

GERALD DEAN RICE: TALES FROM AN APARTMENT

| RECENSIONER | NOVELLSAMLINGAR | SKRÄCK |

Författaren till underbart äckliga FLESHBAGS är tillbaka med en samling skruvade och makabra noveller. Rice är en stilsäker trollkarl med en hjärna fullproppad med mörka fantasier och underhållande upptåg. I de här novellerna blir verkligheten plötsligt högst overklig för ett antal olika personer. 


Jag gillar hur Rice skickligt smyger in de mest makabra inslag i en text och får det att kännas rimligt. Som när mannen i inledande Slug en dag till sin hustrus missnöje kånkar hem en varuautomat. Och han tar skötseln av sin automat på största allvar. Hustruns vardag blir som ett avsnitt av Twilight Zone utan att hon hinner tänka efter eller göra särskilt mycket åt saken. 


I The Second Death of Timothy Moseley saknar en kvinna sin döde make så mycket att hon finner på ett sätt att återuppväcka honom. Men det gillar inte Timothy. Riktigt skruvad är också Neighbor där författaren leker med voyeurism, med dödlig utgång. Det här var bara några smakprov. Samtliga tio noveller är väldigt bra. Gerald Dean Rice är ett fullgott exempel på vilka bra texter det finns som kommer från independent-världen. Det är en fröjd att bli underhållen av Rice!

Innehåll:
Slug
And on the Thirtieth Day...
Hay-Zeuss is Watching
Hungry Eyes
Chionophobia
How She'd do it
The Second Death of Timothy Moseley
Neighbor
The B-Side

Finns hos AMAZON

SUSANNE SAMUELSSON: TÅG

| RECENSIONER | NOVELLER | ZOMBIER |

Anna och John är på väg norrut. Liksom i novellen Mättnad handlar det om människor på flykt, men här har zombiekatastrofen blivit vardag. I staden bor de bättre bemedlade i trygghet bakom en mur. På fel sida av den bor de lägre klasserna, packet. De riktigt lyckligt lottade får bege sig av uppåt i landet. Men biljetter beviljas endast de som behövs, de nyttiga. Som till exempel en civilingenjör och hans gravida hustru. Så därför sitter de nu på tåget, Anna och John. Men resan mot tryggheten är inte över, och tåget långt ifrån säkert.

Samuelsson gör flera intressanta saker i den här novellen. Dels är det begåvat att med så få ord teckna en framtid där människorna lärt sig att leva nära monstren, och där de besuttna fortsätter sina liv, invaggade i falsk säkerhet. Resan mot den trygga zonen blir också en resa i huvudpersonen Annas inre. Maken John är inte som hon en gång uppfattat honom. John och hans föräldrar påverkar henne på ett otrevligt sätt, John, den priviligierade och Anna, från en lägre samhällsklass kanske egentligen inte är ämnade för varandra. Och Anna vet att den enda orsaken att hon är med på tåget är barnet hon bär i sin mage. Medan tåget tuffar genom Sverige tvingas Anna både ompröva sitt förhållande och framtiden. Katastrofen har också löst färdbiljett.

Susanne Samuelssons infallsvinkel på zombieapokalypsen är nyskapande och vital. Hon omfattar de levande döda i stället för att som så ofta annars är fallet göra dem till utbytbara monster. Hon visar på hur vi alla bär zombien inom oss och hennes härligt dystra novellkonst visar hur det finns värre öden än att bli biten. Det är den intelligenta misantropins evangelium.

Novellen vann första pris i Fantastiknovelltävlingen 2011. 

Läs TÅG online på författarens blogg.

SUSANNE SAMUELSSON: MÄTTNAD

| RECENSIONER | NOVELLER | ZOMBIER |

Två vänner är på flykt i en bil, bort från staden. Mellan dem finns en outtalad konflikt. Ett svek som berör den enes hustru, otrohet och grusade framtidsplaner. Susanne Samuelsson överför skickligt ett vanligtvis amerikanskt undergångsscenario till svenska förhållanden. 

Det är en dyster berättelse med stugor med rykande skorstenar, granar och zombier som äter likt grisar. Vi får inget veta om orsaken till zombiekatastrofen, och det behövs inte heller. Den ene av vännerna koncentrerar sig på att fatta övervägda beslut och att planerna, för att överleva. Den andre ser inte det inträffade som en katastrof. Det blir snarare en möjlighet att fly en sedan tidigare hopplös situation och omfatta någonting nytt. 

Författaren är otvivelaktigt en skicklig novellist. Redan med de första meningarna förmedlar hon en stämning av kontrollerad ilska och uppgivenhet. Och greppet på ett mer än ofta använt scenario är ganska originellt. Här finns en psykologisk insikt som gör novellen till mer än enbart en enkel hämndhistoria. Det är precis sådana här bidrag zombiegenren behöver fler av.

MÄTTNAD publicerades i Eskapix Volym 5 2011. Du kan läsa ett utdrag HÄR. Läs mer om pånyttfödda Eskapix HÄR. Susanne Samuelsson har en nystartad blogg med ovanligt intressanta inlägg. Besök hennes STILIGHETER.

CHRISTIN LJUNGQVIST: KANINHJÄRTA

 | RECENSIONER | ROMANER | YOUNG ADULT |

Tvillingarna Mary och Anne har ett symbiotiskt förhållande som ofta är väldigt kvävande. Mary är utåtagerande, strular med killar och gillar att knäcka människor verbalt, medan Anne är tillbakadragen och iakttagande. När Mary vill ut och festa känner Anne sig tvungen att följa med, trots att hon absolut inte vill. Jag vet inte vem som är starkare, de liksom växeldrar om vartannat. 

Tonårstjejernas pappa hittar en ny kvinna, skiljer sig från mamman och flyttar in till stan. Tillvaron blir helt upp- och ned för dem. Mary vill egentligen inte leva, men hon hotar inte med att ta livet av sig. Anne reagerar starkt på Marys dödslängtan och är givetvis orolig på många sätt, men främst för vad som ska bli av henne då.

"Det hade aldrig förut funnits öppningar i Marys och Annes tvåsamhet. De höll tätt som ett hjärta, om det glipade och släppte in luft skulle det flimra och stanna. De var så vana vid varandras egenheter att de aldrig ifrågasatte dem, aldrig betraktade dem ur ett högre perspektiv och såg vad som var destruktivt"

Den sommaren åker pappan och nya kvinnan till Thailand i fyra veckor och tjejerna snor nyckeln och tillbringar veckorna där utan varken mammans eller pappans vetskap. (Hönsmamman i mig har svårt att fatta varför inte deras mamma tar reda på var de är någonstans, men hon är traumatiserad av skilsmässan och har tydligen nog med sitt) Tvillingarna har en medial förmåga som de delar med varandra. Anne ser spöken och Mary kan låna ut sin kropp till dem och föra deras talan. En liten femårig flicka har försvunnit och tvillingarna dras in i sökandet efter henne, trots att de varnas. Det får ödesdigra konsekvenser.

Ljungqvists språk påminner om JESSICA SCHIEFAUER och därför tänker jag på Schiefauers POJKARNA när jag läser. Det finns flera gemensamma beröringspunkter, som tonårsflickors problem, övernaturliga inslag och ett drömskt och poetiskt språk. Det bådar gott för LJUNGQVIST eftersom Schiefauer fick Augustpris i ungdomsklassen. Växelspelet mellan tvillingarna är väldigt ångestladdat, tycker jag. Det saknar harmoni och står i vägen för flickornas utveckling.

Varje kapitel inleds med ett KENT-citat och framförallt Mary lyssnar mycket på gruppen. Jocke Bergs texter är med och sätter prägel så tonen blir vemodig med undergångskänsla. Jag tycker definitivt att detta är en humörsbok och man måste ha kontakt med hjärtat när man läser. Dessutom är det till fördel om man känner till KENT-texterna som definierar kapitlen. Det är en spökhistoria i visst mått, men för mig är det mycket mer en ungdomsskildring än något annat. En snygg debut för CHRISTIN LJUNGQVIST.

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS

UTLOTTNING: JENNY MILEWSKIS SKALPELLDANSEN

| UTLOTTNING |

Hej igen! 

Vill du också läsa debutanten Jenny Milewskis SKALPELLDANSEN? Vi har inte mindre än 3 SIGNERADE exemplar att lotta ut. Direkt från tryckpressarna!

Det är enkelt att delta i utlottningen. Bara maila utlottningsnabelaswedishzombie.com så är du med. Märk mailet "SKALPELLDANSEN".

Du kan skaffa extralotter genom att skriva om och länka till vår INTERVJU med Jenny Milewski, på din blogg, Facebook, twitter eller annat socialt media. En extra lott per aktivitet! Skicka med länkar i mailet. Lycka till!

Länk till intervjun: http://www.swedishzombie.com/2012/04/intervu-med-skrackdebutanten-jenny.html

De 3 förhoppningsvis nöjda & malliga vinnarna presenteras på bloggen och meddelas via mail söndagen 29/4!

GORGOBESTOR EXKLUSIVT FÖR SWEDISH ZOMBIE!

 | FETT EXKLUSIVT |

Vansinnigt produktive PETER BERGTING hörde nyss av sig och bjöd på lördagsmys! Kolla vad han bjussar Swedish Zombie på, en förhandstitt på en mäktig serieruta ur kommande UTOPI. Jag säger bara: Gorgobestor! Maffigare drake har inte förekommit i svensk litteratur sedan Astrid Lindgren skapade Katla. Och Gorgobestor är mycket mer charmigt grinig. Jag har ju redan skrivit lite småfånigt och malligt om att jag fick läsa DEMONPRINSESSAN när Peter filade på formuleringar och annat under slutspurten. Och jag blev förtjust! Nu passar det bra att nämna igen att boken publiceras i maj. Så snart får alla läsa.

INTERVU MED SKRÄCKDEBUTANTEN JENNY MILEWSKI

Skräcksrivaren Jenny Milewski

 | INTERVJUER |

Swedish Zombie: Hallå Jenny! Hur känns det nu när ett antal personer runt om i landet har läst din debutroman och recensionerna börjar dyka upp?

Jenny Milewski: Det känns spännande – och en aning obehagligt. Det är ju först när reaktionerna kommer som man som författare förstår vad man egentligen har skrivit. Och det är redan tydligt att folk reagerar på min bok på väldigt olika sätt.

Swedish Zombie: I "Skalpelldansen" namedroppas två författare som jag får för mig även varit dina influenser, nämligen Stephen King och Brett Easton Ellis. Kanske kan man klämma in dig nånstans mellan dem. Vad säger du själv om dina influenser och vart på kartan du föredrar att bli positionerad, jag syftar till exempel på våld och övernaturligheter?

Jenny Milewski: Det är nog sant att jag står med fötterna i två olika läger. Jag trivs tillsammans med traditionella skräckberättare som Edgar Allen Poe, Robert Stevenson, Stephen King och Joe Hill och (och även Clive Barker i måttliga mängder). Men jag har samtidigt en stark dragning till mörka samtidskritiker som Bret Easton Ellis och Chuck Palahnuik. Och visst har Skalpelldansen fått drag från båda lägren.

För mig är såväl våld som övernaturligheter inget annat än verktyg som hjälper mig att berätta min historia. Världsbygge intresserar mig inte särskilt mycket, det är psykologin i skräcken jag fascineras av. Jag gillar att stoppa in mina karaktärer i extrema situationer och se hur de klarar av det, helt enkelt. Det Skalpelldansen i grunden handlar om är känslan av att inte veta vem man själv är. Och det är för mig en mer skrämmande tanke än vilket monster eller seriemördare som helst.

Swedish Zombie: Bokens huvudperson, författaren Jonas Lerman, är ingen särskilt sympatisk figur. Han är inte den traditionelle protagonisten/hjälten. Bestämde du dig för att med avsikt skapa en mindre charmig huvudperson?

Jenny Milewski: Faktum är att jag själv tycker att Jonas är riktigt trevlig, men det kanske är för att jag känner honom så väl. Men jag förstår vad du menar. Jag har försökt bygga Jonas så som jag tror att en person med hans personlighet och bakgrund skulle kunna bli och så blev han som han blev. Dessutom tycker jag själv att en huvudperson som även har mindre trevliga drag är intressantare än en genomsympatisk hjälte. Men samtidigt måste man ju tycka tillräckligt om huvudpersonen för att orka bry sig om hur det går för honom. Svår balansgång det där. Men jag hoppas ändå att Jonas kan väcka nån slags sympati hos läsarna, åtminstone efter ett tag.

Swedish Zombie: Hur bekant är du i verkligheten med miljöerna i boken? (För mig personligen var det roligt med en skräckberättelse som bland annat utspelar sig på Skogskyrkogården, vilken jag bor endast ett par kilometer ifrån.)

Jenny Milewski: Jo, det kan ju tyckas märkligt att Skalpelldansen till största delen utspelar sig i Stockholm, när jag själv är född i Dalarna och bor i Malmö. Men för såna som jag, och Jonas, som är uppvuxna i små bruksorter i Bergslagen så är drömmen om storstaden ständigt närvarande. Och storstaden betyder Stockholm (eller möjligen Västerås om man är försiktigt lagd). Förmodligen skiner det igenom att varken jag eller Jonas känner oss särskilt hemma i Stockholm, det är den känslan jag ville ge – av att bo i en storstad men ändå känna sig som en utböling.

I övrigt har jag försökt ha så roligt som möjligt när jag har valt mina miljöer. Skogskyrkogården hade jag aldrig besökt men alltid varit nyfiken på, så genom att placera en scen där gav jag mig själv anledning till ett researchbesök. Och Jonas barndomshem är ett hus som vi brukade åka förbi på väg till min morfar när jag var barn. Jag tyckte det var så häftigt och drömde om att själv bo i det huset. Och nu fick jag ju det på sätt och vis.

Swedish Zombie: Din roman är på ett plan en seriemördarberättelse. I främst USA finns en mängd författare i den genren som tävlar i att hitta på tortyrscener och flytta fram gränserna för vad man kan skildra. Hur resonerade du själv under skrivandet kring våldsskildringarna i din text?

Debutromanen

Jenny Milewski: Skalpelldansen är i hög grad en uppgörelse med min egen fascination för mord i allmänhet och seriemördare i synnerhet, en sida som jag själv inte riktigt kan acceptera. På något sätt känns det mer moraliskt försvarbart att gilla zombier och demoner än filmseriemördare, vars verkliga förebilder gör människor illa på riktigt. Och i Skalpelldansen dyker jag ner i det genom att tvinga mig själv att skildra våld, även om det är relativt återhållsamt jämfört med många andra författare. Till exempel använder bokens seriemördare inget sexuellt våld, vilket skiljer honom från de flesta av verklighetens seriemördare. Men sånt varken kunde eller ville jag skriva. Man kan väl säga att jag försökt att inte använda mer våld än nöden, eller historien, krävde.

Swedish Zombie: "Skräck" är en genre i vilken en författare kan göra lite av varje. Vad vill du själv helst bli sedd som - en författare med ett budskap eller underhållare?

Jenny Milewski: Medan jag skrev Skalpelldansen funderade jag inte så mycket på vare sig det ena eller det andra, jag bara skrev. Men jag är en person som funderar rätt mycket och gärna vill hitta svar på saker jag inte förstår, och det speglas nog även i mitt författarskap. Men jag vill absolut vara underhållande också. Några debattböcker förklädda till skräckromaner vill jag verkligen inte skriva, usch.

Swedish Zombie: Det här med själva skrivprocessen: hade du själva handlingen helt klart för dig med mindmaps och grejer, eller fick boken skapa sig själv medan du skrev?

Jenny Milewski: Skalpelldansen skrevs fullständigt oplanerat. Därför har jag också skrivit om manuset ungefär en miljon gånger sedan den första versionen blev klar våren 2009. Vissa författare klarar tydligen av att låta historien växa fram av sig själv, men jag gör det uppenbarligen inte. Min nästa bok är betydligt mer planerad, kan jag säga.

Swedish Zombie: Att du är copywriter till professionen, hur samsas det med att nu skriva skönlitteratur?

Jenny Milewski: Jag frilansar och har förmånen att själv kunna styra mina arbetstider, men som för de flesta författare är tiden att skriva mitt eget alltid för knapp. Skalpelldansen har jag till stora delar skrivit utanför diverse sporthallar och danslokaler i väntan på att mina barn ska träna färdigt.

Swedish Zombie: Nyligen publicerade Utopi din novell "Död snö". En zombienovell som man kan se som en blinkning till en subkultur med zombie walks med mera. Hur ser du egentligen på zombien? Jag anar att du upprörande nog inte riktigt tar vårat favoritmonster på allvar?

Jenny Milewski: Jodå, jag tar absolut zombies på allvar – jag lovar. Det råkar faktiskt vara mitt favoritmonster också och jag skulle hemskt gärna vilja vara med i en zombie walk själv när tillfälle ges. Jag har tidigare skrivit mer traditionella zombietexter, men ville göra något annorlunda den här gången. En sak som gör zombies extra spännande för mig är just kulturen runt omkring, med överlevnadsguider, studiecirklar och zombie walks – som vi kan ägna oss åt i trygg förvissning om att det bara är på lek. ”Död snö” handlar om vad som skulle hända om någon kommer i kontakt med den kulturen utan att ha de rätta koderna och därför inte förstår att det är på lek. Mitt intresse för psykologi som skiner igenom igen, antar jag.

Swedish Zombie: Just nu befinner du dig under turbulenta omständigheter med "Skalpelldansen", det är spännande dagar för dig som förhoppningsvis blir roliga! Men vi undrar ändå om dina planer för skrivandet i framtiden. Kan du hinta lite utan att avslöja för mycket vad vi kan vänta oss av Jenny Milewski i framtiden?

Jenny Milewski: Mer skräck förstås. Jag är mitt uppe i skrivandet av min nästa bok och så mycket kan jag avslöja att det blir mer övernaturlighet än splatter nästa gång. Och mer rak underhållning än metalitterär genrelek.

Swedish Zombie: Tack för pratstunden, Jenny och lycka till med både "Skalpelldansen" och kommande projekt!

Jenny Milewski: Tack!

Hälsa på hos Jenny på hennes blogg

BOKUTLOTTNINGAR!

Vi vill bara påminna dig om utlottningen av Kelly Links FEL GRAV som pågår t.o.m. 26/4! Mer om den HÄR.

På söndag startar vi dessutom ytterligare en kul utlottning: inte mindre än tre signerade exemplar av Jenny Milewskis SKALPELLDANSEN!

För dig som tycker det är för lite zombier på bloggen just nu: snart kommer vi ha en tävling med priser från en av genrens riktiga mästare, David Dunwoody!

 Ps: på måndag skriver Linda om den här boken:

JOHN AJVIDE LINDQVIST I NYA NUMRET AV SKRIVA

 | TIPS |

Ett litet tips i all hast: i nyss utkomna nr. 4 av tidningen Skriva finns en lång intervju med John Ajvide Lindqvist och dessutom en "skräckskola" av densamme. Lindqvist är inte direkt någon medial pratkvarn eller linslus, så det är alltid riktigt roligt när han dyker upp!

Så skaffa tidningen och läs. Efter det att du slukat Skalpelldansen förstås!

JENNY MILEWSKI: SKALPELLDANSEN

| RECENSIONER | ROMANER | SKRÄCK |

Författaren Jonas Lerman har skaffat sig rykte och tryggad inkomst med skräckromanerna om seriemördaren Carl Cederfeldt. Jonas är ganska ensam och ganska cynisk. Hans mamma mailar med jämna mellanrum, men Jonas svarar aldrig. Hans närmaste, kanske ende vän, är grannen Zofia. En äldre dam som nu ligger döende på Ersta Hospice. Utöver det inskränker sig Jonas vänkrets till en liten grupp bekanta som han träffar ibland och går på fotbollsmatch med, eller dricker öl på kvarnen. Böckerna om seriemördaren Carl säljer bra och Jonas har en trogen skara läsare. Men efter att ha gjort ett avsteg och skrivit en annan sorts skräckberättelse, som inte handlar om Cederfeldt, får Jonas skrivkramp. Och samtidigt upptäcker han att en svart Hummer förföljer honom och en ung kvinna mördas brutalt, på ett sätt som påminner obehagligt mycket om hans fiktiva mördares modus operandi. Jonas befinner sig snart i utförsbacke. Vad är verklighet och vad är hjärnspöken? Jonas känner hur hans värld krackelerar och spåren efter det okända onda leder bakåt i tiden. Till barndomen.

Jenny Milewskis SKALPELLDANSEN har i viss mån ett slags släktskap med Stephen Kings The Dark Half (1989) och Secret Window, Secret Garden (ur Four Past Midnight, 1990). I texten nämns både Stephen King och Brett Easton Ellis. Kopplingen till King känns given. Och liksom Ellis blodtörstige yuppie Patrik Bateman får härja mer eller mindre fritt, figurerar polisen även i SKALPELLDANSEN endast i periferin och ger ondskan stort handlingsutrymme. Det är tillräckligt grymt och blodigt för att läsaren ska förstå att det som sker är katastrofalt. Men Milewski tävlar inte med den mängd av amerikanska författare som bok efter bok försöker höja ribban för hur mycket våld och tortyr som kan rymmas innanför bokpärmarna. Och det är nog klokt.

Jenny Milewskis debut är välskriven och utmärkt disponerad. Bokens första halva är starkast. Miljöbeskrivningarna är medvetet enkla och välgjorda. När skräcken kommer krypande märks influensera från Stephen King tydligt. Liksom King lyckas Milewski förvandla den trygga vardagen till någonting obehagligt. I förbifarten tecknas också hastiga porträtt som är ganska roliga. Som det av deckarförfattarinnan Charlotte Hagberg eller hovrättsrådet Bengt Frykander som skriver om mordgåtor i juristmiljö. Berättelsen är väl planterad i Stockholm och vi får besöka så väl det socialt ommöblerade söder som det välbärgade Stocksund. Och inte att förglömma, Skogskyrkogården, där en makaber upptäcks görs. Jag stortrivs!

Vad gäller huvudpersonen Jonas Lerman hintar författaren i början lagom mycket om vad läsaren bör veta för att kunna ta sig vidare i historien. Stilistiskt befinner vi oss på välkänd mark, och det är njutbart att läsa en författare som behärskar språket och knepen så väl som Milewski. Men det finns luckor. Författaren kunde gärna ha gjort lite mer av till exempel romanfiguren Carl Cederfeldt . Förutsättningarna finns där. En känslokall mördare iklädd läkarrock och brottarmask. Hur mysigt är inte det? Och när Jonas ställs inför romanens stora frågeställningar (är det moraliskt riktigt att för brödfödan dikta ihop bestialiska mord på unga kvinnor? Och om man provar, kan man då faktiskt kanske njuta av att göra en annan människa illa?) blir det understundom väl rapsodiskt. Till exempel hade jag uppskattat en liten fördjupning i konfrontationen mellan Jonas och en pressad och bitter kriminalpolis.

Den metalitterära frågeställningen är väldigt underhållande. Texten tyngs inte av förklarande partier, utan problemställningen presenteras snyggt nästan i förbifarten. När Jonas Lerman blir intervjuad av en nybakad kulturjournalist som visar sig vara både sensationslysten och osunt intresserad av mördare flinar jag brett under läsningen.

Det här är en bok som blandar genrer. I ena stunden finns övernaturliga element som får huvudpersonen att tvivla på sin  mentala hälsa, i andra stunden finns  drag av klassisk thriller. Och det är på det stora hela taget  lyckat. Jag kommer mot slutet av boken att tänka på Rosamund Smith (pseudonym för Joyce Carol Oates). Det är inte fullt så blodigt som vissa läsare kanske förväntar sig. Men visst finns där våldsskildringar som när författaren sätter fart borde göra alla smygsadister nöjda. Men våldet i sig är inte Milewskis avsikt eller drivkraft, vilket märks tydligt i och med att hon genom ett stilistiskt grepp distanserar sig själv från de allra värsta hemskheterna.

Mot slutet av berättelsen börjar knepen kännas mer välbekanta. Upplösningen har en twist som jag både har läst i andra böcker och sett i otaliga filmer förut. Men det fungerar. Och det finns inga egentliga svackor. Handlingen har hela tiden ett driv som gör att det aldrig blir tråkigt, även i de partier där jag tycker mig uppleva viss déjà vu. Det är en bok som känns motiverad på bokhandelsdiskarna. Det är så skönt att  alla brottsutredande småbarnsmammor och slitna suputer får konkurrens av någonting annat. SKALPELLDANSEN är en debut som placerar Jenny Milewski någonstans i samma landskap som Johan Theorin på den litterära kartan.

Andra bloggare som gillar och förklarar det bra är Boken är tankens barn, Calliope Books och Eli läser och skriver. Samt Beroende av böcker, som är lite mer återhållsam.

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS och DITO (19 kr för e-boken?)

KOMMANDE: GENGÅNGARE & ZOMBIES AV HENRIK IBSEN OCH GUSTAV TEGBY PÅ MALMÖ STADSTEATER

  | KOMMANDE | TEATER | KULTURELLA ZOMBIER |

I höst blir de levande döda finkultur. Malmö Stadsteater presenterar en spännande Ibsen-Mash Up. Med bland andra Ann Petrén! 


Åtminstone på papperet, eller rättare sagt skärmen, ser det ut att kunna bli skithäftigt. 


Informationen nedan är saxad från Malmö Stadsteaters hemsida:

Regi Rikard Lekander
Scenografi och kostym Jenny Ljungberg
Scenografi och ljus Johan Bergman
Mask Siv Nyholm

I rollerna Göran Dyrssen, Peter Järn, Ann Petrén, Lars-Göran Ragnarsson, Henrik Svalander

Urpremiär på Intiman
29 september 2012

  

Om Gengångare & Zombies:

Inledningsvis är det mesta sig likt i Ibsens klassiker Gengångare. Fru Alving planerar för invigningen av barnhemmet till sin avlidne mans ära, och sonen Osvald återvänder hem från Paris i vanlig ordning. Livslögnen ligger och pyr under ytan som sig bör, sopad under mattan av dubbelmoralens ständige förkämpe pastor Manders.

Något är ändå radikalt annorlunda. Vad är det egentligen som fru Alving döljer i källaren? Klöv hon verkligen sin förra hushållerskas huvud med en yxa? Varför planerar pastorn en exorcism? Och vilka är gestalterna som rör sig i mörkret utanför barnhemmet? Titelns gengångare har aldrig tidigare varit så påtagliga – eller så blodtörstiga.

Skräckteater från 15 år. Känsliga personer varnas.

LÄNK

GAIL CARRIGER: SJÄLLÖS

| RECENSIONER | ROMANER | STEAMPUNK |

Jag sträckläste GAIL CARRIGERS bok Soulless tidigare i år och slogs av följande insikter. Krocken mellan viktoriansk brittisk överklassmiljö (väldigt mycket fafafa) och vampyrer och varulvar är faktiskt riktigt lyckad. Det är ungefär som att ha marmelad och ost på mackan – det borde inte passa ihop men det gör det ändå.

Intrigen är hur fånig som helst och Alexia Tarabotti, hjältinnan, kan gå an om tyg, mönster, hattar och andra modedetaljer i det oändliga, vilket tråkar ut mig och får mig att tappa fokus. Sedan drar hon minst en dräpande one-liner per sida, så jag har hennes fulla uppmärksamhet ändå.

Hon är övermänsklig, vilket innebär att hon har en förmåga att neutralisera kraften hos övernaturliga varelser, så när hon rör vid en vampyr blir den försvagad, förmänskligad. Min favoritkaraktär är Lord Akeldama, en Jean-Pierre Barda/Babsan/Christer Lindarw-vampyr, med helt galna outfits.

"Det var omöjligt att inte le åt lord Akeldama, han var alltid så absurt utstyrd. Förutom de höga klackarna hade han rutiga gula damasker, byxor av guldfärgat siden, en väst som var randig i orange och citrongult och en frack i varmt rosa brokadtyg. Kravatten var ett vattenfall av orange, gult och rosa kinesiskt silke... han hade också lagt sig till med en guldmonokel, trots att han som alla vampyrer hade perfekt syn"

Varulvsalfan lord Maccon blir inblandad då Alexia råkar mörda en vampyr som anfaller henne under en tillställning som hon bevistar. Hon är måttligt road av sådana, eftersom hon aldrig blir uppbjuden då hon är så gammal som 26, har mörk hy och stor näsa. Det är lite irriterande att hennes värdelösa familjemedlemmar hela tiden tjatar om hur mycket hon äter och hur osannolikt det är att hon inte ska hamna på glasberget, men Alexia själv bryr sig inte så förfärligt mycket. Hon har rätt kul ändå. Vampyren har hon ihjäl med hjälp av sitt parasoll och en snillrik hårnål och lorden kommer för att utreda själva händelsen.

En annan vidlyftig karaktär är Alexias polare Ivy Hisselpenny, som har en försmak för galna hattar och skvaller. Ivy dånar och blir alldeles till sig i sina trasor då Alexia berättar om vampyrmordet, men på något vis har de en vänskap som står sig.

Den svenska översättningen som jag nu fått sätta huggtänderna i håller måttet, tycker jag. Språket är så utpräglat brittiskt, men vi har ju också en gammeldags överklassvenska som kan matcha den brittiska varianten.

Storymässigt är den himla lik CHARLAINE HARRIS böcker om Sookie Stackhouse. Hjältinnan är frispråkig, stark och egensinnig och har en egenskap som inte vanliga människor har. Språket är slagkraftigt och förankrat i den miljö de befinner sig i. Kärleksförbindelserna är passionerade och rätt explicita (trots Jane Austen-draget) Det finns en humor som tilltalar mig mycket. Jag gillar boken skarpt.

Jag skulle hjärtans gärna ha varit på plats då CARRIGER landade i huvudstaden och jag gratulerar alla er som iförda steampunkmundering fick rabatt på valda delar av sortimentet i SF-bokhandeln.

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS