MATTIAS LÖNNEBO: DEN GRÅTANDE MADONNAN PÅ MONTE PINO

| RECENSION | Mattias Lönnebo har skrivit en gotisk skräckroman som inte direkt är en parafras, men en väldigt lyckad stilövning med uppenbart släktskap med till exempel Mary Shelleys Frankenstein; or, The Modern Prometehus (1818), Robert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1886) och med ett anslag som påminner om den mer bortglömda Aurora Ljungstedts Hin Ondes hus (1853).

Berättelsen utspelar sig i Spanien, närmare bestämt Baskien, någonstans vid 1800-talets mitt. Huvudpersonen Alfonzo Rafael som redan tidigare har mist sin far tvingars flytta till barnhemmet San Antonius då hans mor förs till en spetälskekoloni. Under åren hos nunnorna på hemmet upplever Alfonzo både trygghet och vänskap, men även grymheter och öeregrepp utförda av traktens barn, som gärna ger sig på de föräldralösa. När sedan en hittills okänd farbror dyker upp förändras åter igen Alfonzos liv. Farbror Luc Rafael är en rik och världsvan man, en beryktad forskare som kommer med nymodigheter och ett nytt tänkesätt till den lilla staden San Sebastian.

Lönnebo ställer klassiska teman mot varandra och i skärningspunkten mellan dem uppstår dramatik; tro ställs mot vetande, förlåtelse mot hämnd, trygghet mot grymhet. Språket i sig förstärker känslan av parafras, trots att boken inte är en egentlig sådan. Det är något litet föråldrat över språkdräkten, vilket förstärker den gotiska stämningen. Men trots att författaren avstår från ett mer nutida frossande i detaljer kring sex och våld är det långt ifrån någon gullig godnattsaga Lönnebo berättar: barn begår sexuella övergrepp på andra barn, kön stympas och huvuden huggs av.

Bokens vidrige Magister Rodrigo plågar sina elever likt Stig Järrels rollfigur Caligula i filmen Hets från 1944. Och han är inte den ende som krånglar till livet för Alfonzo och hans nyfunne vän, oäktingen Matteo. Samtidigt som vännerna undersöker farbror Lucs källare och tunnlarna under den får de också anledning att fundera över vem eller vad som tycks utkräva blodshämnd i deras namn.

Den gråtande madonnan då? Jo, står rest vid en helig källa uppe i bergen och förs ned till staden i procession varje år. Hon blir symbolen för Alfonzos barnatro, i skarp relief mot farbror Lucs vetenskapliga opportunism och experimenterande med nymodigheten elektricitet.

Författaren låter understundom berättarrösten direkt tilltala läsaren. Det är ett föråldrat stilgrepp som jag önskar skulle ha fått vara begravet. Uppmaningar som att sätta sig ned och dricka ett glas vin med berättaren skapar bara distans, bryter förtrollningen och gör läsaren medveten om att det är fiktion. Förutom den invändningen vill jag applådera Mattias Lönnebo. Den gråtande madonnan på Monte Pino är välskriven, stämningsfull och rysmysigt spännande. Slutscenen vrider till historien och kulminerar som sig bör i ett galet skratt.

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS (Finns även som e-bok)