ELISABETH ÖSTNÄS: FEBERFLICKAN

| RECENSION | Feberflickan är en kort och intensiv roman där det skira och vackra spricker sönder och släpper igenom blodlevrar och galla, vittnesmålen om ett brott. En katastrof som utlösts av en duvpaj. Det är mycket blommor och tyger i Elisabeth Östnäs text. Och dofter och smaker. Violer och vaniljdrömmar. Dunbolster, kommoder och schäslonger förfulas av blod och andra kroppsvätskor, kroppens och våldets slaggprodukter, Över de romantiskt beskriva tingen svävar stanken av skämd fårstuvning och död.

Efter att under flera dagar lidit av svår huvudvärk går Luna ensam runt i hemmet där två människor ligger döda. Mördade. Lunas syster Stella är bortrest och deras bror är sedan tidigare förklarad sinnesslö och omhändertagen på institution. Det råder lugn i huset, Luna städar och väntar. Inledningens fait accompli lämnar en stund läsaren ensam med ett monster eller måhända ett offer

Tiden bör vara någon gång i slutet av 1800-talet. Hemmet är välbärgat men ändå satt i förfall på grund av faders snålhet och relationerna inom familjen. Luna minns modern Åsa med kärlek och ömhet. Men kvinnan som fadern numera delar bädd med vägrar hon omtala som annat än ”hon”. Det tar tid att få grepp om huvudpersonen Luna. Författaren låter henne göra särskilt stora ansatser för att väcka sympati. Berättelsen är skickligt komponerad och frågan är länge öppen: umgås vi med ett likgiltigt offer eller en kall men intagande bödel? Östnäs lägger frågorna och oron i knät på läsaren, medan huvudpersonen lugnt läser och broderar. Grannar och vittnen förfasar sig och njuter samtidigt av det spektakulära. Runt Luna finns i stort sett bara systern Stella, hembiträdet Birgit och arrestvakten Hanna. Kvinnor som bryr sig och älskar oavsett. De som utreder, åtalar och kanske ska döma är däremot alla män. Och någonstans där ligger textens kärna, inbäddad i stillsam skräck och vardagsdramatik. Sveken och övergreppen bor i samma rum som det vardagliga.

Blurbar är ofta käcka men meningslösa reklamtexter. Mats Strandbergs ord på bokens baksida är ett undantag. Berättelsen är verkligen både äcklig, vacker och sinnrik. På knappt 128 sidor visar författaren att hon med fokus och stringens inte behöver mer än så för att berätta om en hel familjs undergång och hur livet går vidare, utan att det för den sakens skull nödvändigtvis medför förståelse eller förlåtelse. Det är en riktig härlig läsupplevelse och om du gillar Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle kommer du nog tycka väldigt mycket om Feberflickan.

Andra som läst är till exempel Bokmilaskogen, Fiktiviteter, Lingonhjärta och Tidningen Kulturen

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS