CHARLIE HIGSON: FRUKTAN - DE LEVANDE DÖDA

| RECENSION | CHARLIE HIGSON har i sin tredje bok i serien De levande döda, skildrat postapokalypsen utifrån barnens perspektiv. Förutsättningarna lyder som följer: Alla vuxna drabbas av pesten och dör eller förvandlas till zombier. Alla under fjorton överlever - om de inte blir uppätna - och skapar sig nya samhällen i London, som utgör fond.

Det hade fasen inte varit en nackdel att ha varit i London eftersom referenserna dit duggar tämligen tätt och jag vet ju hur igenkänningsfaktometern går i taket när man kan tänka mhmm - det där har jag sett och ahaa - där har jag varit. Visst vet man vad Buckingham Palace och House of Parliament är för något, men ändå. Det är skillnad om man stått och blickat över de granitgrå väggarna och fantiserat om Tony Blair, Margaret Thatcher eller annan valfri brittpolitiker.

De överlevande barnen i bok tre har barrikaderat sig i Towern och framlever sina dagar relativt tryggt där. Men DogNut, Courtney och deras gäng är inte nöjda utan de drar iväg på Themsen för att leta efter sina försvunna vänner, däribland Brooke som DogNut har en crush på och som Courtney kallar sin enda riktiga vän. Courtney i sin tur är intresserad av DogNut, men hon vet sin plats eftersom hon är tjock (enligt egen utsago) och duktig på att slåss. Hello YA-vibbar! Ute på floden passerar de ett nedbränt och förstört London som gör dem nedstämda och modfällda.

Parallellt med den här gruppen, får man följa en jädrigt äckligt varelse som kallas för Samlaren. Han är enormt fet och verkar äta barn, men det är som om han är utvecklingsstörd eftersom han inte verkar fatta att det är barn han äter. Han kallar dem leksaker. Samlaren utsöndrar kroppsvätskor i olika kulörer och känns verkligen som ett hot som lurar i faggorna. En annan parallell figur är Skuggmannen, som visserligen fyllt sexton men som inte blivit sjuk än. Han är just vad namnet anger - en skuggfigur som smyger omkring och spejar på barnen i London. DogNut som på ytan är en sorglös och klacksparksbetonad pojke drömmer mardrömmar om ett hav av zombier som han faller ned i. Det påminner om det där svarta vattnet som Harry Potter tvingas åka båt över tillsammans med Dumbledore. Ett vatten fullt med döda som vill dra ned en.

Baksidestexten hävdar att det är "Flugornas herre med zombies", och jag förstår vad som menas med det, men i så fall är de flesta zombieböcker Flugornas herre, när människor ska finna hierarkier och utröna vem som ska leda och vilka som ska ledas. Vilka regler ska gälla och hur ska man straffa? Det kanske blir tydligare här eftersom det handlar om barn och barn sägs ju vara grymmare än vuxna, men jag tycker att de här kidsen är rätt snälla mot varandra. Läs The Rising så kan man snacka om vidriga människor.

Den svenska översättningen fungerar bra, men det kan vara lite svårt med namnen, tycker jag. Om de heter David eller Paul bekommer det mig inte så mycket, men DogNut och Jester blir lite knasigt. Det är ju givetvis svårt att översätta namn och jag vill inte påstå att man ens ska försöka, men det är ett översättningens gissel som är svårt att bortse ifrån. Den första boken i serien finns recenserad här och trots att vi inte skrivit om bok två - Farsot - så vill jag slå ett litet slag för CHARLIE HIGSONS avslutande bok. Den har fart och tempo, språket är lättillgängligt och okomplicerat och man tycker om karaktärerna och hejar på dem. Dessutom är den läskig på ett inte alltför tillrättalagt sätt - den här Samlaren ger mig verkligen kalla kårar.

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS