MATTIAS HAGBERG: REKVIEM FÖR EN VANSKAPT

| RECENSIONER | ROMANER | PROSA |

När Kristina Katarina Larsdotter föds 1819 utanför Malå är det till ett samhälle där både tro och förnuft söker förklaringar till det avvikande, det annorlunda, och man hamnar ofta i ondskans tassemarker.. Vid födseln är hon ett ovanligt stort barn och hon växer upp till en kvinna på två meter och tio centimeter. Samtiden häpnar: en så lång och stor sameflicka är en anomali och hon får smeknamnen ”Stor-Stina” och ”Långa lappflickan”. Hon betraktas både som kuriositet och mirakel. Arton år gammal turnerar hon runt i Sverige och resten av Europa och visas upp tillsammans med andra människor med avvikande utseenden, missbildningar och handikapp. Hon dör i kallbrand 35 år gammal. Det som sker efter hennes död blir ett skrämmande vittnesmål om den tidens människosyn. Kyrkan vägrar att låta henne begravas i vigd jord då man inte är säker på att hon verkligen var en riktig människa och därmed hade en själ, (Hon hade inte heller blivit döpt av samma orsak.) Senare grävs hennes grav upp och kvarlevorna förs till Karolinska Institutet för att ställas ut. Den här synen på olika folkgrupper och kroppsliga avvikelser leder senare fram till att vi i Sverige 1909 får ett ”Svenska sällskapet för rashygien” och 1922 ”Statens institut för rasbiologi”.

Mattias Hagberg närmar sig Stina Larsdotter med stor ömhet i en väldigt poetisk prosatext. Titelns dödsmässa blir ett slags sorgesång med undertryckt vrede. Berättarrösterna växlar, ibland är det en prost som postumt tilltalar Stina och avslöjar sina väldiga bryderier kring hur han betraktade henne, ibland är det Stina själv som talar. På knappt 170 sidor förmedlar författaren hur Stinas föräldrar i sin utsatthet inte bara duperas att hyra ut henne till en slug impressario för att visas upp som ett cirkusdjur, utan senare även tvingas att sälja dotterns döda kropp. Som samer och dessutom fattiga är deras åsikter inget värda. Hagberg tar oss också med ut i Europa och berättar om obduktionerna av ett par siamesiska tvillingar och en flicka som jag misstänker hade Turners syndrom. Vetenskapsmännen som har vänt religion och vidskepelse ryggen uppvisar en annan sorts grymhet, fördomar och sensationslystnad.

Språket i Rekviem för en vanskapt är ofta poetiskt medan anslaget i övrigt är sakligt. Det är ett lyckat grepp. Författaren undviker värdeord och tar inte aktivt ställning. Men det är ingen tvekan om att han vill ge röst åt de svaga. Som tidsdokument betraktat medför formen måhända brister, men som skönlitteratur är det oerhört skickligt och hur texten förmedlar så starka känslor utan att använda de gamla vanliga knepen gör mig förtjust.

Författaren Åke Lundgren har tidigare skrivit två böcker om Stor-Stina: romanen Långa lappflickan (1981) romanen/dokumentären Långa lappflickan – romanen och bakgrunden (2011). Läs om dem HÄR.

En helt annan sorts bok som handlar om någonting snarlikt är Karl Grunewalds Från idiot till medborgare (2008) som berättar om de utvecklingsstördas historia. Grunewalds noggranna, fascinerande och skrämmande genomgång av hur de utvecklingsstörda betraktats genom tiderna tar upp många av de teman som nu Mattias Hagberg berättar om. Mer om Från idiot till medborgare HÄR.

Andra som har läst: Bokstävlarna, DN, GP, Kreativituren, LitteraturMagazinet, Marcusbiblioteket och SvD.

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS