ALDEN BELL: I DÖDSSKUGGANS LAND

| RECENSIONER | ROMANER | ZOMBIER |

Det är nånting med presens alltså. När författare skriver i den tidsformen så kan det bli fasansfullt bra, bara de behärskar tonen eftersom det lätt blir lite högtidligt och ödesmättat. Carla Wiberg har översatt ALDEN BELLS bok The Reapers are the Angels och den har fått titeln I Dödsskuggans land. Den svenska titeln passar väldigt bra eftersom huvudpersonen Temple verkligen vistas i skuggan av döden vareviga dag.

Jag läste den engelska utgåvan i vintras och blev alldeles tagen av berättelsen om femtonåriga Temple och hennes mestadels ensamma kamp för överlevnad i en zombieinfesterad värld. I svensk språkdräkt fungerar den nästan lika bra, men det är svårt att ge den ett rättvist omdöme eftersom det första läsmötet alltid är fräschast.

Temple hamnar hos en grupp människor som bildat någon typ av minisamhälle, men hon kan inte finna någon ro där och efter att hon blivit överfallen tvingas hon vidare på sin ensamma vandring. Vart hon än hamnar så måste hon vidare och en grundmotsättning med en annan överlevare gör att hon hela tiden måste fly.

Temple är definitivt en karaktär som växer alltmedan man läser. Först känns hon ganska överdriven, men hon bli mer och mer mångfasetterad ju längre man läser och hon har blivit den hon är på grund av händelser i sitt förflutna. Hon är givetvis också ett porträtt av en överlevare och sinnebilden av vad som krävs för att överleva i en extrem värld.

I små tillbakablickar får man reda på vad som hänt henne tidigare och hur hon tagit sig ur livshotande situationer. Hon har fått hjälp och haft en hel del tur, men hon har klarat sig för att hon varit tvungen, känns det som. Som om hon inte haft något val.

"Oändligheter är varma ställen som aldrig tar slut. Och de handlar inte om gott och ont, de är bara lugna och fridfulla, och det är dit alla vandrare kommer till sist, och de är runda vart man ser för oändligheter kan inte ha några kanter"

Det är trevligt att boken översatts till svenska eftersom den är så pass bra att alla kan läsa den, oavsett litterära preferenser. Man behöver inte vara zombienörd för att gilla den och det är skönt att det kommer böcker i genren som har ett bredare tilltal. Om du inte redan läst - var god gör det bums.


Finns hos ADLIBRIS och BOKUS

Fiktionens postapokalypser är ofta romantiserade Vilda Västern-berättelser som Mad Max-filmerna, eller nattsvarta mardrömmar som Cormac McCarthys The Road. Alden Bells bok placerar sig någonstans mitt emellan. 

Huvudpersonen Temple är en nödvändigt tuff ung kvinna, som inte litar på någon annan än sig själv. Hon har valt att hålla sig i utkanterna, långt från andra människor och zombier. Hon är något slags modernt naturbarn som lever på vad hon kan rota fram ur civilisationens ruiner. I bokens börjar lever hon isolerad på en ö. Men så vänder tidvattnet och med det kommer de levande döda. 

I dödsskuggans land är en litterär roadtrip till fots. Villkoren är hårda, endast den starkaste överlever. Det här har format Temple. Hennes tankar och kommentarer är krassa, kaxiga och inte sällan lakoniska. Ofta som levereade med ett snett leende och en axelryckning. Men trots allt skinn på näsan hemsöks hon av det skuldtyngda samvete som ofta plågar överlevare från katastrofer. Hon är ett till postapokalypsen ensamkommande flyktingbarn.

Temple är ett för många ett begärligt byte. Ensam, ung och vacker. Men kidnappare och våldtäktsmän får utan pardon smaka på henne gurkhakniv. Alden Bell vill sin hjältinna väl. När det väl kommer till ett kortare sexuellt mellanspel är det på Temples egna villkor. Världen har gått under och framtiden ter sig hopplöst förlorad, men Temple tar en dag i taget och hon är väldigt levande. Hon tar för sig av det hon vill och undviker det som känns olustigt. Zombier och mutanter är för henne bara mindre hinder på vägen.

När berättelsens hårdföre men samtidigt sympatiska "skurk" gör entré ryser jag. För jag anar vart hän det barkar och jag vill inte följa med dit. Men Alden Bell tvingar mig. Eller kanske ska jag skriva att han lockar med mig på färden utför. Lockar, med sina vackra ord och förtrollande berättarkonst. Sagan om Temple och Moses Todd blir en undergångens Höga visa.

Ps: Efter att första gången ha läst The Reapers are the Angels skrev jag det HÄR. Andreas Creutz aka litterature connoisseur har gästrecenserat boken HÄR. När Swedish Zombie-Linda läste boken på engelska tyckte hon så HÄR och även Swedish Zombie-Ela bloggade i förtjusning HÄR. Och inte att förglömma: Feuerzeug skrev om hur hon älskade Temple HÄR.