INTERVJU: NENE ORMES

Hur kan det komma sig att du landade i genren urban fantasy? Vad lockar med den genren, tycker du?

Jag landade där för att jag gillar att läsa det själv och för att jag inte tyckte att det fanns något på svenska, om en svensk stad, i min smak. Ett fall av att skriva vad man själv vill läsa, gissar jag. Det som lockar mig mest med genren är att jag får blanda det övernaturliga med det vardagliga, att man kan låna så mycket av miljöerna, beteendena, historien och liknande för sin egen berättelse, men lägga på det extra, det spännande och det övernaturliga. Sen är jag ju fascinerad av mytologi, religion, sagoberättande och sagotradition, så det kändes naturligt att blanda det med mitt Malmö.


Om vi tänker Sverige - tror du att urban fantasy är en gångbar genre i framtiden? Den har ju funnits länge, men det är få svenska författare som opererar inom den.

Jag tror verkligen att urban fantasy skulle kunna bli stort i Sverige! Vi har så vackra miljöer och så mycket sagotradition med övernaturligheter att det borde bli utmärkt. Jag kan riktigt se Göteborg med sina bergsrum och dörrar, trappor och spårvagnar som en urban fantasy-miljö. Dessutom säger logiken att våra städer borde kännas lika exotiska för andra som andras städer känns för oss.

Hur gjorde du när du skapade Udda, som är huvudkaraktär i dina böcker?

Udda har funnits i många olika inkarnationer (jag har lekt i min värld sen -95 så det har funnits gott om tid att prova mig fram). Eftersom min värld kom till genom rollspel gav det sig självt att jag började med en egen karaktär och sen fortsatte därifrån, men Udda är ny. Hennes förmåga har varit med ett tag som ett tankeexperiment, men inte förrän jag fick höra om en kvinna på Lantbruksuniversitetet i Alnarp som hette Udda föll hennes personlighet på plats. Det är en märklig känsla när flera halvtänkta idéer faller in i varandra i huvudet och det känns som om man alltid vetat vem det var.

Finns böckerna i huvudet på dig, eller kommer de fram eftersom?

De kommer eftersom. Jag har flera färdiga scener som jag ser i huvudet och de är anledningen till att jag började skriva, men hur de hänger ihop kommer efter hand. Jag försöker vara noga med att plotta boken innan jag skriver, men det är inte alltid det funkar. (Nu ska vi kanske minnas att jag bara skrivit och fått utgivet två romaner så min process är inte precis grundad i empirisk kunskap.)


Jag gillar verkligen omslagen till dina böcker - hur delaktig är du som författare i dem? Skulle du kunna tänka dig att ha med illustrationer även inuti böckerna?

Jag skulle älska illustrationer i böckerna! Jag är en av dem som inte tycker att det signalerar någon ålder utan kan vara ett konstverk i sig. Jag skulle väldigt gärna vilja lära mig skriva manus till serier för att få chansen att se illustrationer till text, men det ligger i framtiden. När det gäller omslagen har jag fått vetorätt, men inte något annat. Jag berättar vilka miljöer som varit viktiga för boken och sen sätter min formgivare (och extraordinära redaktör) Anna Henriksson ihop ett omslag som jag får se. Om jag verkligen inte kan ställa upp på det får jag säga nej, men jag har inte haft anledning att ens tveka. Det är hennes idé med de färgade snittytorna också, så ni förstår varför jag litar på henne.

Vi hade tidigare en diskussion i tråden till Udda Verklighet om begreppen som du använder, såsom sär och hamnskiftare och nu i SÄRSKILD kommer ordet lots. Hur tänkte du när du skulle använda dem? Jag minns att jag reagerade när jag läste dem först, men att jag vant mig. Är det svårare att köpa "nya" ord på sitt eget språk, tror du?

Jag vet inte hur det är för andra eftersom jag själv gillar att ha svenska ord på saker som vi tidigare använt engelska ord för. Jag tycker att det är att utarma språket i onödan och lite att gå över ån efter vatten att ta det engelska. Hamnskiftare är dessutom ett gammalsvenskt ord som jag bara dammade av och sär är ett svenskt ord med en betydelse som jag tyckte passade med mina övernaturliga varelser. Jag tänker mig att betydelsen har ändrats åt andra hållet (i min värld), att det från början betydde någon med förmågor men sen har förändrats till att betyda någon som sticker ut och är underlig. När liknande begrepp börjar på engelska så använder de samma metod, det är bara att jag utgått från svenskan..Just lots hade jag ett aha-ögonblick över. Jag hade funderat över vad jag skulle kalla de som kunde vandra i tiden och lekt med olika varianter av stigfinnare och liknande utan att hitta det ord som inte lät ansträngt i mina öron. Sen funderade jag över hur tid upplevs för de som kan gå mellan lagren, för de som inte är bundna till vår tidsuppfattning, och jag tänkte mig den som flytande, som vatten. Ni vet, när olika lager av vatten i olika temperaturer kan ligga över varandra och man kan röra sig igenom dem men de känns olika? Så föreställde jag mig tiden. Och med den tanken kom alla vattentermer istället och en lots är ju någon som guidar och leder båtar, bland annat. Så där hade jag det. I och med ordet lots kom sen en hel hög med saker som lotsarna tänker om sig själva och hur de fungerar, så det är en cirkelrörelse för mig.

 Vad är det som gör böckerna om Udda populära, tror du?

Att vi har saknat urban fantasy på svenska? Att man gillar att läsa om bekanta miljöer men med något extra i? Att Udda är en person man kan identifiera sig med utan att vilja vara?

Vad inspireras du av? Har du några favoriter som du gärna återkommer till?

Jag blir väldigt inspirerad av att röra mig i stan, att se på saker, platser och människor och försöka föreställa mig dem i min värld. Men jag läser mycket, ser mycket film och är fullständigt beroende av tv-serier, så visst tar jag inspiration från det också. Men eftersom jag helst läser min egen genre är det ofta en känsla av 'jaha, så kan jag inte gör det på det sättet längre' när jag läst något jag gillat eller funderat över förut. En baksida med att jobba där jag gör, gissar jag. Jag är inte bra på att läsa om saker, det finns så många böcker därute att jag redan blir lite stressad av tanken att inte hinna läsa alla, men det finns förstås författare som jag läser allt jag kan komma över av: Sarah Monette, Elizabeth Bear, Jo Walton, Ursula le Guin, Francesca Lia Block, Ilona Andrews, Neil Gaiman, China Miéville, Inger Edelfeldt, Holly Black för att nämna några.

Partiet med Imona och ålarna var jättejobbigt att läsa - jag fick andnöd själv!  Det är ju en konst att framkalla känslor hos läsaren. Hur gör du?

Tack! Jag önskar att jag hade ett färdigt recept, men det har jag inte. Somliga scener kan jag se helt klara i huvudet och de blir vanligen de bästa på papper också. Jag försöker matcha längden på meningarna med känslan i texten, använda ord som har konnotationer som passar på stämningen eller den underliggande handlingen (och inte bara den uppenbara betydelsen), inte välja det mest självklara i beskrivningarna och inte lasta texten för tungt med onödiga ord eller meningar. Och när det gäller drömscenerna så är de skrivna i presens vilket oftast ger en omedelbarare känsla.

Tack så hjärtligt Nene för att du tog dig tid och svarade på mina frågor!