Jag vill egentligen inte vrida klockan tillbaka. Utom när det gäller läsupplevelser. När det kommer till läsande är jag som en knarkare som söker det där första, kittlande, utomjordiska ruset.
Vad menar jag med det här?
Jo, inte sällan ser jag bokrecensioner skrivna av vuxna människor som beskriver hur rädda de blivit av en bok. Så rädda att de inte vågat släcka läslampan. Det gör mig skeptisk och avundsjuk. Ljuger de här vuxna läsarna? Blir de verkligen så rädda? Eller är det bara ett överdrivet sätt att berömma en författare?
Missförstå mig rätt nu, jag menar inte alls att det skule vara fånigt att som vuxen bli rädd av en text. Tvärtom. Men det händer aldrig mig och jag är verkligen avundsjuk.
Sedan en lång tid tillbaka, som storkonsument av litteratur och film, blir jag bara berörd på andra nivåer. Vad gäller skräck så handlar det oftast om fasa på ett existentiellt plan eller empati för en speciell person. Inte så att jag måste sova med lampan tänd efteråt. Tyvärr.
Jag minns saker jag läst som barn. En passus i Bram Stokers Dracula gjorde mig skitskraj. Det var när greven klättrade nedför borgmuren med huvudet först. Jag fick en väldigt läbbig bild i huvudet av det. Sen minns jag otaliga noveller i serien Kalla Kårar som gav mig nattskräck. Den senaste läsningen som verkligen fick mig att bli rädd var då jag som fjortonåring läste Whitley Striebers Varulvarna (Wolfen) i en sommarstuga, och knappt vågade gå ut för att pinka klockan tre på natten.
Hur är DU som vuxen läsare? Blir du så där härligt rädd ibland och av vad?
(KLICKA OCH LÄS)
Haunted house-litt kan skrämma mig rejält! Fast senast så blev jag skiträdd av en novell av Stephen King. Han skrämmer mig ibland men inte så jag drömmer mardrömmar. Fast denna novell...fy fasiken vad jag drömde efter den....
SvaraRaderaVilken novell var det?
RaderaNovell 1922 i Full Dark no Stars. Den var sa otack att jag inte kunde ha den vid nattduksbordet. Hu!!
Radera/Lingonhjarta
Det händer att jag blir sådär rädd att jag inte vågar släcka lampan - även nu i vuxen ålder. Fast då är jag en extremt lättskrämd person också (som älskar skräck, en konstig kombination kanske...) Men det krävs en riktigt bra skräckis för det, typ John Ajvide Lindqvist eller Stephen King.
SvaraRaderaLingonhjärta: var det 1922? Den drömde jag riktigt hemskt efter. Fy vad äcklig den är!
JAL skriver ofta härligt obehagliga scener. Men som den tråkmåns jag är så släcker jag lampan ändå...
RaderaJajamansan visst var det den! Tror aldig att jag last nagot sa otackt av King innan. Made daligt hela tiden nar jag laste den och sov gjorde jag knapp alls. Fy sjutton!
Radera/Lingonhjarta
Håller med, det är absolut bland det otäckaste jag läst av honom! men det är bra :)
RaderaJag kan absolut bli riktigt jävla mörkrädd efter att ha läst en bra skräckis. Senast var det en barnbok om en sorts vampyrer som inte behöver en inbjudan för att komma in - de bara öppnar dörren och kliver på. Vaknade kallsvettig fler än en natt efter det.
SvaraRadera(Och så kan jag erkänna att i mitt förra hem kollade jag alltid klädskrubben innan jag gick och la mig. Gjorde jag inte det fick jag helt enkelt kliva upp och kolla att det inte stod ett monster där med en gummimask i den kloförsedda handen...)
Som sagt, avundsjuk blir jag! Vad heter läbbiga barnboken?
RaderaMinns inte riktigt om det var Vampurguden del 1, eller Lampyrerna del 1, men jag tror det var det senare. (Fast ungarna som brukar läsa dem tycker inte att de är lika läskiga som jag tyckte.)
RaderaLampyrer? DET om nåt låter läbbigt ;)
RaderaJepp, Lampyrer is da shit. Fast nej, de spelar inte violin och har inte långt blont hår. Men lampyrer är de.
RaderaBöcker skrämmer mig aldrig till den grad att jag måste sova med lampan tänd (även om jag definitivt haft mardrömmar efter Stephen King och liknande) men det har hänt att filmer har gjort det. Då menar jag inte filmer med monster, vampyrer och liknande, dessa klarar jag av, utan sådana där man sällan får se det läskiga. Som Paranormal Activity. "Hoppa högt"-scenerna skrämmer mig i stort sett aldrig, det är billiga trick, men när jag börjar tänka på hur det skulle vara att någon i familjen blir invaderad av en demon så kan jag bli kallsvettig och livrädd.
SvaraRaderaEller när Bob dyker upp längst ner vid fotändan i Twin Peaks. DÄR har vi en scen som får mig att sova med lampan tänd.
Åh, den scenen ja! Så j-a otäck. Den störde mig i flera år efter att jag såg den för första gången.
RaderaParanormal Activity tyckte jag var en extrem flopp. I Twin Peaks däremot, fanns en eller flera scener där nån skallig karl och en dvärg stod i ett rum med röda draperier och pratade baklänges... det var lite skumt och läskigt.
RaderaParanormal Activity skrämmer inte mig under tiden jag ser den men efteråt när jag ligger ensam i sängen och det dunsar till någon annanstans i lägenheten - DÅ börjar min fantasi att jobba på högtryck. Det är inte läskigt att se det hända andra men tanken på att det skulle hända min familj skrämmer skiten ur mig.
RaderaDet kanske fattas något hos mig men jag tror inte att jag någonsin blivit så skrämd av en bok att jag haft svårt att sova sedan. Mer och mindre engagerad blir jag men.. Om jag inte kan sova så beror det nog snarare på att jag ofta har svårt att sluta läsa. Det gäller nog särskilt skräckböcker eftersom jag blir helt uppslukad av dem. :-)
SvaraRaderaJag är också så. Kanske inte mindre engagerad direkt, men luttrad, ibland blasé...
RaderaVisst blir jag skrämd men aldrig till den grad att jag sover med lampan tänd (om jag inte råkat somna utan å släcka den vill säga). Vågar även ge mig utanför sovrummet å gå på toa om nöden kallar men då brukar jag tända lampan, mest för att jag annars lätt skulle gå in i en vägg alt. dörr å behöva dras runt med blåmärken. Däremot drömmer jag om zombies den natten om jag läst om nåt jävligt läskigt - marddrömmar skulle jag ej kalla det men lite läskiga drömmar är en bättre förklaring.
SvaraRaderaJag tror det bästa sättet att visa att du gillar en bok eller en författare är att läsa deras verk flera gånger om. Gör jag varje år. Typ.
Det låter son en sällsam lyx att kunna ta med böckerna i drömmen =P
RaderaDet är lite på gott & ont som de följer med i drömmen. ^^
RaderaJa, av en riktigt otäck skräckis kan jag bli så rädd, eller så jag läser gömd under en filt. Beror lite på var boken utspelar sig också, ska till stranden idag, en sjö där man ser en ö en bit ut och ha med mig och läsa Jag väntar under mossan....
SvaraRaderaNä, jag blir inte rädd av böcker. Det kan finnas en intensitet i skräck som jag tycker om men att bli skrämd av det, nä... Vill dock minnas att jag läste en fackbok om seriemördare när jag var ung som gjorde att jag tyckte det var jobbigt att gå på toaletten. Jag ser skräck mer som något slags annorlunda urban fantasy.
SvaraRaderaJag brukar tyvärr inte bli så jätterädd av litteratur nu i vuxen ålder (mer som barn faktiskt), mer än att jag kan drabbas av obehagskänslor. Skräckfilmer däremot... Där kan vi snacka om lampfest natten lång.
SvaraRaderaBlir inte så rädd, men tycket ändå det är skönt att Kina förklara dansande ljud med katterna ;)
SvaraRaderaSenaste boken jag blev skrämd av var En hjärtformad ask av Joe Hill. Väldigt obehaglig , ville både sluta och fortsätta läsa samtidigt.
Minns som du när jag läste böcker som liten, både Kalla kårar som dig men mest minns jag gamla Arkiv-X böckerna. GUUU så de skrämde mig!
SvaraRaderaMen nu nej, då händer det väldigt väldigt sällan med böcker tyvärr... Läser dock inte jättemycket skräck så är kanske därför. Hade varit helt underbart att bli sådär mysrädd av en bok igen!
Jag får nog också erkänna att jag aldrig har blivit rädd eller drömt mardrömmar av en bok.Men det beror kanske på att jag inte började läsa förrän jag var 18-19 år.
SvaraRaderaMen filmer är en helt annan historia.Kommer ihåg när jag första gången såg The Shining,var nog en 7-8 år gammal.Det var mardrömmar en väldigt lång tid efter det.
Efter den filmen så hoppade jag direkt på Hajen med samma konsekvenser, viket gjorde att morsan förbjöd mig att se fler skräckfilmer :-P
Nä, skrämd kan jag nog inte hävda att jag blir — på "låta-lampan-vara-tänd"-viset — längre.
SvaraRaderaMen jag har två tydliga minnen av böcker jag läste som liten. Dels fanns och finns kanske fortfarande en serie som kallades "Tre Deckare", om några ungdomar som löste mysterier av allehanda slag. I en av dessa böcker förekommer en passage med ett monster, och av någon anledning placerade jag scenen till en plats i skogsbrynet, inte långt från mitt hem. Bilden av monstret som skrämmer de unga deckarna hemsökte mig länge.
Det andra minnet stammar från en läsning av någon Stephen King bok. Möjligen "Salem's Lot", där en vampyr svävar utanför ett fönster, knackar på och ber att få komma in. Den bilden var också skrämmande, och jag har säkert drömt om den nån gång.
Numera känner jag mest ett diffust obehag av vissa böcker; och då sällan av regelrätt skräcklitteratur — den är mer underhållande. Nä, snarare böcker av Kafka med sina skruvade verkligheter, eller Sven Delblanc med sina nattsvarta berättelser. Kanske Pär Lagerkvists "Järn och människor" också hör hemma i den kategorien.
bokbild: men då är det väl mitt på blanka dan? Vid sjön alltså! ;)
SvaraRaderaPål: den synen delar jag nog i stort. Jag tycker också att bra skräck är bra för att förmedla känslor som sorg, uppgivenhet, vrede etc. Så beröra kan den verkligen göra, men natlampan förblir släckt.
Sofia: som barn kunde skräckböcker göra mig vettskrämd. Men det var då det. Och skräckfilmer tycker jag oftast egentlige mest får en att hoppa till genom överraskningsmoment och plötslig hög musik.
MiaMaria: Intreddant det där med En hjärtformd ask. Jag tyckte mest att den var lite rolig (!?) i början, inte kuslig.
Miriam: nån Arkiv X har jag aldrig läst. Fattade aldrig tv-seriens storhet heller. Tråkmåns som jag är ;)
matrix: The Shining som bok hade en del kusliga inslag, tyckte jag då jag läste den första gången. Filmen också, men nu vette tusan, film har gjort mig väldigt blasé. Däremot kan vissa filmer fortfarande väcka starka obehagskänslor, som slutet på franska filmen Martyrs... huva!
Creutz: det där med att förknippa/placera nåt man läst med ens egen omgivning, som ditt monster, tror jag barn är mycket mer beägna att göra än vuxna. Det ären gåva som går förlorad, priset man betalar för att bli vuxen.
Jag har faktiskt aldrig läst nån bok av Sven DelBlanc, fått för mig att han skrev tråkiga saker... ack, dessa fördomar!
Ja, det var mii på blanka dan, men det gav verkligen en ytterligare dimension till boken att sitta och läsa och titta ut över något som ändes väldigt likt bokens miljö....
SvaraRadera