FLYGRAKAN av MALIN RYDÉN

Vi har i dag nöjet att presentera en novell som är skriven av författaren Malin Rydén exklusivt för Swedish Zombies läsare. Och vi publicerar den med en originalillustration gjord av bildkonstnären Ila Örtlund. Att så här kunna publicera originalverk av två svenska konstnärer känns stort. Det är härligt att se hur de båda planterar zombiemytologin i den svenska myllan. På Swedish Zombie tycker vi att det är sånt här vi behöver mer av och är glada att kunna dra vårt strå till stacken tack vare Malin och Ila. Vi hoppas att ni kommer att gilla det här lika mycket som vi gör. Trevlig läsning.

Flygrakan

av

Malin Rydén

Bild: Ila Örtlund

Gäspningen delade nästan Daniels huvud mitt itu, och han önskade att bilradion fortfarande funkade. Det var tidigt, okristligt tidigt som hans mormor skulle ha sagt. Daniel hade aldrig förstått vad det uttrycket kom från, hela den lutherska arbetsmoralen verkade ju gå ut på att man skulle stiga upp i gryningen och jobba. Själv rullade han helst ur sängen fram emot lunch, men nu när arbetslöshetens tidsöverflöd förbytts i inrutat jobbliv hade han inget val. Klockan ringde punktligt kvart i fem varje morgon, och han var tvungen att småspringa till parkeringen utan ens en kopp kaffe i magen. En kopp kaffe hade betytt att klockan rang en kvart tidigare, och klockan halv fem kändes som ett ouppnåeligt mål. Det var värt att avstå frukosten för de där sista femton minuterna i sängens trygga omfamning. Kylan så här dags fick honom ändå vaken nog för att överleva de fyrtio minuterna på ödslig landsväg innan den hägrande kaffeautomaten på jobbet. Man sparade ju några kronor också, och med tanke på vad bensinen kostade så kunde det behövas.

   Efter en månads pendlande så hade Daniel börjat bli van, både vid jobbet och vid vägen. Det här var tredje stället han kört truck på det senaste året, och det krävde inte alltför mycket tänkande. Kanske var det därför han börjat låta tankarna löpa. Börjat fundera på de saker i livet som han inte annars skulle ha brytt sig om, som hur onaturlig vägen kändes. För när han väl hade lämnat gårdarna och fälten bakom sig så löpte den spikrak genom skogslandskapet, ett linjalstreck draget genom mörkaste granskog utan någon hänsyn till omgivningen. Det här var ingen väg som använts sedan urminnes tid, ingen väg som slingrade sig genom byar och runt gårdar. Nej, det här var en genväg, byggd för att ta sig snabbt från punkt A till punkt B. Den skar som ett snitt genom skogen, tall och gran i tråkigt samspel med mossar och ibland en sjö som blänkte på avstånd. Rak, enkel att köra och fruktansvärt tråkig.

   Klockan fem på morgonen så hade nattens bilister hunnit hem, och de flesta jobbpendlare satt fortfarande med morgonkaffet i handen. Vargtimmen, hade hans mormor kallat den, timmen före gryningen. Han mindes inte om det var därför att det var timmen som vargarna jagade, eller om det var för att till och med vargarna höll sig undan då. Den moderna tidens vargar gjorde det i alla fall, vägen var nästan spöklikt ödslig. Den våta vägbanan var nylagt efter alltför många vintrars tjälskott och den absorberade allt ljus. Det kändes som om han åkte på mörker, i mörker och bara de vita linjerna i vägkanten höll honom på rätt spår. Inga ljus hade tänts i de gårdar man kunde ana vid sjökanterna, och de få bilar som passerade bara förstärkte känslan av ensamhet. Vägen var smal, så när mötena kom så tryckte han ut sin lilla Toyota i vägrenen medan lastbilarna dundrade förbi. Det var nästan bara de som var ute så här dags, timmerbilar på väg att föda sågverkens hungriga käftar, polska lastbilar som band samman Sverige med Europa, och långa tankbilar som slingrade sig fram till de avlägsna industriområdena. Det var otäckt med möten här, men ännu otäckare att köra om, vilket man var tvungen till ibland när timmerbilarna låg före och stånkade i backarna. Vägen var rak, men med jämna mellanrum så svängde den skarpt för att runda någonting, kanske en sjö, ibland en mosse. Och var man inte beredd kunde det gömma sig bilar därbakom. Det hände olyckor härute, speciellt på vintern.

   Men nu var det höst, och även om det duggregnade så var vägen inte hal. Daniel gäspade igen. Han hade kommit ut på vad folk kallade flygrakan, och nu kunde han stå på. Flygrakan var en flera kilometer lång spikrak sträcka där vägen breddades till motorvägsstorlek, som om någon planerare på vägverket plötsligt drabbats av storhetsvansinne innan hans chef kommit på honom och avslutat monumentalprojektet. Eller så hade kanske pengarna tagit slut, kanske hade man planerat att anlägga någon fabrik här och sen kom oljekrisen på sjuttiotalet. Daniel hade ingen aning, men vägen var hypnotiserande i sin breda rakhet, som Egyptens pyramider, skapad för ett syfte han inte kunde förstå. Det var lätt att drömma sig bort här, lyssna på motorn, lyssna på mörkret, lyssna på däcken mot vägbanan,

   ...däcken som skrek högt, och det tog ett ögonblick att inse att det var hans däck, han som bromsade. Någonting hade rört sig därute i mörkret, hade vandrat ut på vägen. Hans kropp hade reagerat innan hans hjärna gjorde det, han hade stampat på bromsen men de slitna sommardäcken gled mot den blöta vägbanan och gestalten på vägen forsade närmare, vände sig klumpigt om, varken grävling eller älg och sen kom krocken. Daniel slängde upp armarna för ansiktet, fortfarande med foten på bromsen. Bilen hade ingen airbag, eller rättare sagt, den hade haft airbag en gång i tiden, men den var dyr att sätta i igen när den utlösts, och Daniel hade inte brytt sig att bråka om det när han köpte bilen. Han hade inte planerat att krocka.

   Tyvärr brydde sig livet inte om hans planer. Livet? Han levde i alla fall, och bilen stod still. Han tryckte på den röda knappen så alla varningsljusen började blinka. Vindrutan var skitig, men hade inte spruckit. Först var han rädd för att det var blod, men det såg brunt ut när han satte på vindrutetorkarna. Regnet hade ökat lite i styrka och vad det än var så sköljdes det bort så snabbt att han inte ens var säker på om det funnits där överhuvudtaget. Hade han kört på någon eller hade han drömt? Han satt där stilla, med skakande händer. Hade han somnat och drömt att han såg någon vackla upp på vägen? Det fanns inga hus här. Bara mörker. Helljusen stod riktade ut mot granskogen, bilen hade snurrat ett halvt varv av kraften i inbromsningen. Allt var tyst förutom det strilande regnet som slog mot rutorna.

   Motorn hostade lite när Daniel startade den, växlade ner och krypkörde över till vägrenen. Det fanns ju i alla fall en vägren här på flygrakan, bred som en motorvägsfil. Han lämnade varningsljusen på, de blinkade taktfast över vägbanan. Ingenting rörde sig, men sen anade han mer än såg någonting i backspegeln, någonting som rullade ner från vägen. Inte en människa, det var för litet. Det var kanske en grävling eller nåt, det behövde ju inte ens anmälas. Inga hus fanns här ute så han behövde inte ha dåligt samvete för att ha kört på någons hund eller katt. Hans hjärta lugnade sig lite. Bilen hade kanske blivit lite bucklig, men ingen skada skedd, eller hur? Det var ju inte som om den vore ny. Och skepnaden han sett i mörkret bakom honom hade bara varit ett djur. Inget annat. Han kunde med lugnt samvete fortsätta till jobbet. Bara att ta ett djupt andetag och gasa på, sen kunde han berätta om sitt äventyr vid frukosten och alla skulle försöka övertrumfa vad han just varit med om. Börje skulle säkert ha kört på en elefant en gång när det väl blev hans tur.

   Han hade inte kommit många hundra meter innan stanken blev för påträngande. En kemisk, skarp stank, som från bensin eller lösningsmedel blandat med en söt, rutten doft av månadsgamla sopor. Hade någonting gått sönder var hans första tanke? Läckte tanken bensin? Fylldes bilen långsamt med gas? Tänk om motorn var så varm så det tände? När han väl börjat tänka på det var det omöjligt att sluta. Att dö i ett eldhav var inte värt nån timmes avdrag på lönen. Han stannade till igen, prydligt ute på vägrenen, och den här gången klev han ur bilen.

   "Fan", svor han, för ute i den friska luften så kunde han verkligen känna stanken. Stark nog för att han instinktivt skulle titta sig om efter källan. Någon bonde hade kanske gödslat bakom granridån. Men, erkände han för sig själv, det luktade inte skit, det luktade rutten gammal köttfärs eller döda råttor i innerväggarna. Han hostade och dolde näsa och mun i armvecket, den kemiska undertonen var jobbigare än den ruttna. Någon av alla lastbilarna som befolkade vägen under natten måste ha sprungit läck. Kanske flygbränsle? Det fanns ju ett litet flygfält några mil härifrån. Eller kemikalier till någon industri?  Nåja, det var ju inte hans problem, men nu när han ändå var ute kunde han lika gärna se om hans bil blivit skadad av krocken.

   Någonting rörde sig i ögonvrån, i skuggan under bilen. Daniel kände en klump forma sig i magen. Han kunde föreställa sig synen, kanske en skadad grävling eller räv, kanske hade han kört in i flera djur? Tänk om det legat ett dött rådjur på vägen, kanske det var det som stank? Kanske hade något stått där och ätit och blivit påkört. Kanske hade något fastnat. Kanske låg det där och blödde under bilen, med bruten ryggrad. Tanken var nog för att göra honom illamående. Han gillade djur. Vad skulle man göra? Han hade ju ingenting att slå ihjäl den med. Kunde man ringa polisen för något sådant? Men då var han ju tvungen att se vad det var först. Så han böjde sig ned, med korta, kippande andetag. Fan vad det stank.

   Handen som greppade hans ben stank också.

   Skriket som Daniel hävde upp var inte manligt. Det lät inte ens som han själv, ett kvävt och sprucket målbrottstjut medan han backade och sparkade. Men handen lossnade inte, naglarna halkade på jeansen, rev upp smalbenet och fick tag på skon. Torson hängde med när han backade ut på vägen och han ramlade handlöst baklänges. Smärtan när han slog huvudet i asfalten fick ögonen att tåras, men han sparkade bakåt i panik och träffade mannen i huvudet. Mannen? Mannen.

   Det var en man, det såg han när de sprattlade i helljuset tillsammans, Eller i alla fall ena halvan av en man. Skinnet hängde löst som slamsor, och huvudet hade förlorat alla mänskliga drag när Daniels spark mosade ansiktet. Handen hade tappat greppet nu, så han kunde kravla sig upp på fötter, backandes bort från både bil och vad han hade kört på. Han hade inte drömt, det hade varit en människa han kört över. En människa så mjuk och osund att han kluvits i två av krocken. Kanske var rörelsen han sett i backspegeln benen som rullat ner i diket medan torson hade fastnat, klängt sig kvar i kofångaren tills Daniel hade stannat för att se om bilen gått sönder. Det här var galet. Vansinnigt. Vem han än hade kört på så såg han ut som om han hade badat i lut. Det fanns ingenting mänskligt kvar längre, han borde inte leva. Men han rörde på sig, hasade sig fram över marken som om Daniel hade kunnat hjälpa honom. De skinnflådda läpparna rörde sig, men inga ord kom. Bara gurglanden. Daniel svalde ner en spya, och sen sprang han i panik. Bort från bilen. Bort från monstret som lurade där. Bort längs vägen. Bara bort.

   'Det kommer att komma en bil', tänkte han medan han sprang, stanken tung i lungorna. 'Det kommer att komma en bil och sen kommer jag att få lift och ringa polisen och allting kommer att bli bra. Ibland tar det lite tid innan folk fattar att dom har dött. Och det var inte mitt fel, han var ute i natten utan reflex.' Och vad hade han råkat ut för innan? Skinnet flagnade inte bara för att man blev påkörd. Mannen hade sett död ut, halvrutten. Daniel sprang så hjärtat bankade, sprang på vägrenen för det här var en svart riksväg mitt i natten och när han väl lämnat helljusen bakom sig så föll mörkret som en filt. Men på avstånd syntes ljus. Först trodde han det var en bil, men ljuset närmade sig inte utan låg stilla. Det borde inte lysa här, det fanns inga gårdar längs flygrakan, inga hus. Bara mörk skog och tystnad och saker som såg ut att röra sig i vägrenen. Men ljuset erbjöd en befrielse från mörkrets osedda fasor, så han tvingade sig att öka takten bara för att slå av på den när han kom närmare och såg vad som hade hänt.

   Tvärs över vägen låg en timmerbil, med helljuset på och hjulen snurrande. Lasten hade slitit sig och låg som plockepinn över vägen. Ingen chans att någon skulle kunna komma fram. Bilen brann inte, kanske hade bensintanken inte sprungit läck, eller så kanske Hollywood hade överdrivit. Kanske exploderade lastbilar inte som små bomber när de krockade. Kanske låg de bara där på sidan, med förvridet släp och spinnande hjul. En Audi låg där också, fångad under lasten. Den hade kanske varit på väg att köra om, fått sladd och kört in i timmerbilen. Taket var krossat och ingenting rörde sig därinne. En annan bil hade stannat, en Volvo, någon som kommit från andra hållet och inte kom förbi. Daniel joggade bort till bilarna och svor lite för sig själv att han lämnat sin mobil i väskan i bilen. Nu i efterhand verkade det ju bara dumt att springa för någonting han måste ha inbillat sig. 

   "Hallå?" ropade han. Inget svar. Den vita Volvon stod där stilla och med öppna dörrar. Ingen ambulans. Inga polissirener på avstånd. Fanns någon kvar i hytten på lastbilen? Stanken var fortfarande där, trots regnet, och han började känna det som om den invaderat hans porer. Som om han när han en gång känt den aldrig skulle kunna bli riktigt ren igen. Han ville snyta sig men hade bara handen att ta till så han avstod.

   "Hallå? Finns det någon här?" Han skrek högre den här gången, men ingen svarade. Regnet hade slickat hans hår mot ansiktet. Vindrutetorkarna på lastbilen rörde sig fortfarande fram och tillbaka, taktfast, oupphörligt. Han hävde sig upp och tittade in, ingen satt i lastbilshytten, men det fanns blodspår där. Vindrutan var krossad, kanske hade någon skurit sig och vänta, var det inte någonting som rörde sig därute? Jo, där satt någon på knä, kanske föraren till den vita Volvon, Hon var böjd över vad som måste vara chauffören, ansiktena tätt ihop. Mun mot mun metoden tänkte Daniel. Fan vad modigt. Han hade aldrig vågat med Aids och sånt.

   "Behöver du hjälp?" frågade han ändå när han halkat närmare, försiktigt bland alla stockarna. Det var en idiotisk fråga, klart att hon behövde hjälp. Det var ju en olycka här, det måste ju vara fler skadade, någon måste ju ha kört Audin. "Jag har ingen mobil", sa han ursäktande och gick närmare. Hostade lite av stanken. Den var starkare nu, ingen inbillning. "Har du ringt ambulansen?"

   Kvinnan satte sig up och darrade lite, som om någon hade gett henne en stöt. Sen reste hon sig på stela ben, och Daniel såg att hela hennes ansikte var blodigt. Hennes käkar rörde sig långsamt, malande, tuggande rörelser, överdrivna som om hon varit med i en dockfilm. Mannen på marken låg kvar, ansiktet borttuggat. Men även hans kropp spritte, och han försökte ta sig upp trots att bägge benen var brutna.

   "Kom inte närmare", sa Daniel hest. "Vad fan håller du på med?"

   Kvinnan lade huvudet på sned. Munnen rörde sig fortfarande, men ögonen var som två pisshål i snön. Gula. Främmande. Hon rörde sig ryckigt, som om hon försökte komma underfund med hur ben egentligen fungerade. Mannen på marken hade slutat försöka resa sig utan kröp istället, hävde sig upp på armarna, uppåt och framåt, som ett barn som lekte kålmask. Käkarna rörde sig, han hade inga läppar längre. Ingen näsa. Daniel kunde se de obehagligt långa, vita tänderna mala, blottade ända upp på tandrötterna.

   Han hade somnat vid ratten. Han hade somnat vid ratten och drömde en mardröm. Nej, han hade inte ens vaknat än, han låg fortfarande i sängen hemma och drömde att han åkte till jobbet, drömde att de döda rörde på sig. När som helst skulle klockan ringa och väcka honom. Hans skor plaskade i vattenpölarna och kvinnan började röra sig snabbare. Mera målmedvetet.


   "Jag menar det. Kom inte närmare." Men han backade nu, väntade på att vakna upp, väntade på att klockan skulle ringa. Istället fick han ett par helljus i ryggen och skrikande däck när Opeln bakom honom tvärbromsade. Han kunde ha blivit överkörd. Han kunde ha blivit överkörd men det här var ju en dröm, eller hur? Men den blodiga kvinnan som sprang mot honom med lealösa, vacklande steg var ingen dröm och Daniel skrek och kastade sig in i bilen som stannat och slängde igen dörren efter sig.

   "Kör!" skrek han, när kvinnan kastade sig mot vindrutan, och bilen backade. För snabbt, för snett, rakt in i en av stockarna så den hoppade till. Hjulen spann vilt, men nådde inte ner till marken längre, stocken hade kilat sig in under bilen. De satt fast. Satans bakhjulsdrift.

   Utanför så reste sig kvinnan långsamt upp igen, hon hade fallit när de backade.

   "Helvete", sa kvinnan som körde bilen. "Vad håller hon på med? Är hon i chock?"

   "Jag vet inte", sa Daniel och tryckte ner dörrlåset. "Men hon är fan inte klok."

   Den blodiga kvinnan rörde sig i en cirkel nu, långsamt, som en cirklande gam. Sträckte han på sig kunde han se hur chauffören med de brutna benen hasade sig närmre bland stockarna.

   "Var det din bil som stod därborta eller var du med i olyckan?"

   "Nej, det var min bil", sa han, men slet inte blicken från kvinnan som vacklade omkring därute. "Jag heter Daniel."

   "Narîn", sa kvinnan. Hennes händer greppade ratten hårt och hon hade slutat gasa nu. "Vafan är det som händer?"

   Ja vad var det som hade hänt? Daniel tittade sig omkring. Han kunde i alla fall gissa. Timmerbilen hade kört för sakta, även på en raksträcka som här så var de oftast så tungt lastade att de inte kom upp i mer än 90. Audin hade kanske försökt att köra om men fått sladd, kanske hade den fått vattenplaning, och bilarna hade krockat och släpet vält. Eller, och här kände han en isande känsla i maggropen. Det regnade inte så hårt. Kanske hade någonting vacklat ut framför lastbilen, vacklat ut ur mörkret, kanske hade chauffören halvsovit, bromsat, släpet hade vikt sig och Audin bakom hade inte haft en chans att väja. Sen hade Volvon kommit från motsatt håll, kvinnan hade velat hjälpa till, hittat chauffören och dragit ut honom och bitit av honom ansiktet. Nej, verkligheten fungerade inte på det sättet.

   Bredvid honom ryckte Narîn upp sin mobil och försökte ringa 112. "Ingen täckning", sa hon, med rösten spröd och kontrollerad. "För långt ute i ingenstans antar jag. Har du Telia?"

   "Jag har inte min mobil på mig", sa han lamt. Utanför så hade kvinnan vacklat fram till bilen. Helljuset gav hennes hud ett otäckt, blekt sken, nästan självlysande. Daniel kunde se att hennes ena arm var söndertrasad och blodig och saknade flera fingrar. Blodet hade runnit ner för hennes haka och ner längs jackan. Fortfarande rött. Fortfarande färskt. Det var först då han märkte att hennes hals var uppsliten.

   "Vafan?" Narîn drog sig tillbaka i sätet när kvinnan klättrade upp på motorhuven så bilen gungade till. "Vafan gör hon?"

   Hon kröp framåt och fingrade med blodiga händer på framrutan. Daniel kvävde ett skrik när hon böjde sig ner och försökte bita. Tänderna halkade mot rutan. Ljudet påminde om naglar på svarta tavlan. Hennes tunga trycktes mot glaset. Gled fram och tillbaka som en röd skogssnigel. Daniel hörde någon som snyftade och fann till sin förvåning att det nog var han. Så han slutade.

    "Ser du hennes hals?" sa Narîn, med händerna om ratten.

    "Jag ser", sa Daniel.

    "Hon är död va?"

    "Jag vet inte." Bilen gungade. Kvinnan halkade på den hala motorhuven och gled över vindrutan. Daniel kunde se hur blodet hade sugits upp av den beiga jackan. Han behärskade driften att sätta på vindrutetorkarna. "Hon rör på sig."

    "Hon har ju strupen uppsliten!"

    "Jag är väl ingen läkare för fan", snäste han tillbaka.

    "Men du är väl inte dum heller, mänskor funkar inte på det här viset."

   "Jag... körde på någon", sa Daniel och svalde. "Jag körde på någon där borta."  Han försökte fånga blicken hos kvinnan utanför, men den skrämde honom så han tittade bort. Ormlik. Stel. "Det var därför bilen bara stod där. Han bara gick sönder, som om han varit helrutten. Torson kröp efter mig. Försökte..." han kvävde en snyftning, han var nära paniken nu. "Jag vet inte vad den försökte men den rörde på sig." Hans vad dunkade i takt med hans hjärtslag.

    "Okej", sa Narîn. "Det här är inte klokt."

    "Jag vet", sa Daniel.

    Kvinnan utanför sa ingenting utan fortsatte att försöka bryta igenom rutan med tänderna.

    "Vi måste bort härifrån. Om hon kommer på att hon kan dunka huvudet genom rutan är vi körda." Narîn lät beslutsam.

    "Bilen sitter fast", sa Daniel lamt. Hjulen nådde inte ner i backen, stocken hade kilats fast undertill och lyft bakhjulen från marken, bara någon centimeter, men det räckte.

    "Då får vi väl klättra ut och putta på då."

    "Är du inte klok?"

    "Vad har vi för val?"

    Skriket från Audin fick de båda att hoppa till, och kvinnan på motorhuven lyfte huvudet från rutan. För ett ögonblick var inte Daniel säker på vem som skrikit, eller vad. Sen kom det igen, ett tveksamt "hjälp", färgat av smärtor han hoppades att han aldrig skulle behöva uppleva. Vem som än hade kört Audin hade inte dött i krocken. Bara slagits medvetslös, klämts fast av förvriden plåt och kådiga stockar. Nu hade han vaknat, kanske blödde han, kanske var han döende. Kanske satt han bara fast under det intryckta taket i en klaustrofobisk mardröm. Daniel förbannade sin alltför livliga fantasi. Det var ingenting han kunde göra, de var fångar i bilen, lika mycket av sin egen rädsla som av kvinnan på motorhuven.

   Han ville inte kalla henne död, även om han insåg att hon nog var det ändå. Det kändes liksom bättre med chock och galenskap. Men vad hon än var så hade hon hört skriken. Hennes huvud vred sig långsamt och utan hänsyn till muskler och nackkotor. Hon gled sakta av motorhuven och vacklade till innan hon fann balansen. Liksom ett barn så var hennes gång först osäker och stapplande, men så fort hon fått upp farten blev hon stadig på fötterna. Hon såg ut som en haj som plötsligt vädrat blod och småsprang bort mot Audin. Daniel höll ena handen för munnen så han inte skulle kräkas. Istället bet han sig själv i handflatan så han nästan smakade blod. Smärtan hjälpte.

    "Kom, vi tar chansen nu", väste Narîn och ryckte honom i armen.

    "Va?" sa Daniel med illamåendet växande i buken. Utanför så fanns det ord i skriken nu. Hjärtskärande böner från mannen de inte kunde se, fångad i den sammanpressade Audin.

   "Nej, Nej!" skrek han när kvinnan pressade sig in genom den trasiga sidorutan. Hon påminde Daniel om en orm, eller kanske en råtta på väg igenom ett hål. Hennes hud måste ha rivits upp av förvridet stål och glas men hon tvekade inte. Hon hävde sig in, och skriken stek till falsettjut.

    "Snälla!" hörde Daniel även om han inte ville lyssna. "Herregud, sluta, aaaiiigh, du kan inte, snälla..."

   Kvinnans underben stack fortfarande ut genom sidorutan. Hon hade tappat lågskorna, och de våta, sockbeklädda fötterna rörde sig otäckt, omänskligt. Som maskar, tårna spretade och spändes som om de försökte ta spjärn mot mark som inte fanns. Daniel försökte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att sitta fastklämd där i bilen, svårt skadad, hjälplös, och se denna blodiga, omänskliga varelse åla sig in igenom sidofönstret med malande käftar för att...

   "Snälla!" skrek mannen igen med bruten röst. Daniel tittade på fötterna i sina vita sockor där de vred sig. Blev han äten levande där i bilen? Hade chauffören i lastbilen låtit likadant när kvinnan drog ut honom ur hytten?

   "Rör på dig", beordrade Narîn med en knuff. "Hon lär inte vara upptagen hur länge som helst."

   "Ska vi inte..." började han lamt när hon öppnade bildörren.

   "Göra vad? Döda henne? Lycka till med det." Hon gav honom en hård blick innan hon klev ut. Han kände igen blicken, den var hans egen när han kämpade för att inte brista i gråt.

    "Du vet vad jag menar", sa han tyst och klev ut i den stinkande natten.

    "Håll tyst och knuffa på", viskade hon och smög bak mot bakluckan.

   Skriken hade tystnat nu, och Daniel antog att hon hade rätt. Mannen hade kanske dött även om inte kvinnan hade varit där och ätit på honom? Audin hade ju varit nästan krossad, ursäktade han sig själv. Det kändes inte bra, men vad kunde han göra? Väl ute så höll han andan. Inte bara för stankens skull, kanske började han vänja sig men den kändes lättare att hantera nu, som om regnet sköljde bort den. Mest var han rädd för att kvinnan skulle höra dem och glida ut ur bilen och ge sig ut på jakt igen. Om de bara var tysta så borde de kunna gunga Opeln av stocken.

   "Aiiieh! Fan, helvete!" Narîn skrek högt och sparkade med benen. De hade glömt chauffören med de brutna benen. Han hade kravlat fram och legat dold i skuggorna. Nu hade han greppat Narîns ben och försökte använda henne för att häva sig upp på fötter.

   Daniel tänkte inte ens, han bara sparkade. Först i huvudet, men det bara slängde åt sidan. Händerna släppte inte, så han sparkade på armen. En hård spark, värdig en korpfotbollsstraff, och fingrarna förlorade greppet så Narîn kunde hoppa bak.

    "Åh fy fan", mumlade hon, hennes byxor hade stora fläckar av blod där chauffören hade klängt sig fast.

   Daniel hade varit på väg att sparka till chauffören igen, men nu när han var ute ur bilen så såg han dem. Skuggorna på vägrenen. Två stycken, kanske fler, vacklande, stapplande. Nakna klev de in i strålkastarnas sken, utan vare sig kläder eller skinn. Det fanns fler döda här än den som Daniel kört på, men hur många?

    "Spring!" skrek han och ryckte med Narîn, för nu var det hon som stod frusen och förlamad. Men de måste springa, och springa nu. För chauffören kanske hade brutna ben, men det hade inte skuggorna. Han önskade bara att de kunde förbli skuggor, skräckinjagande gestalter i det undermedvetna. Men de hade kommit ut på vägen nu och helljuset som spelade över deras kroppar lämnade ingenting åt fantasin. De måste vara döda, det insåg Daniel direkt, och döda sedan länge. Skinnet hade börjat lösas upp och halka av kropparna, den ene bar det som en trasig kjol om livet, den andre som en fruktansvärd frack i blåsvart hud. Hade kroppen mjuknat nog för att det bara skulle halka av? Kropparna var svartbruna av ruttnat blod och stank av kemikalier.

    'Är dom konserverade?' frågade han sig själv. 'Är det någon här i skogen som konserverat lik?' Han mindes sin mormor och hennes söndagsgurkor, tjocka, stinna Västeråsgurkor inlagda hela i ättikslag tills de krympte och rynkades som havsdjur. Han hade alltid varit rädd för att skära upp dem, hade nästan väntat sig tjut och smärta och inre organ.

    "Vänta, bilen då?" Narîn kämpade emot, men Daniel drog hårdare.

    "Vi hinner inte", sa han, och visste att det var sant. De två liken hade börjat springa nu, ett taktfast lunkande med svängande, tunga armar. De sprang som barn sprang, men närmade sig snabbt. Deras enda chans var flykt, så de sprang också. Sprang ned för vägen, bort och in i natten. Bort från de döda som snubblade efter.

...

   Efter att de sprungit ett tag så hade Daniel tappat andan. Hjärtat dunkade, foten värkte, munnen smakade blod och metall och strupen hade slitits rå av den kalla nattluften. All hans kondition från fotbollsdagarna hade försvunnit med sena nätter och för många cigaretter. Eller kanske det var skräcken som smög på och fick deras hjärtan att rusa. För hur långt de än sprang så följde liken efter. Bilens lyktor hade snabbt falnat i fjärran och nu fanns det inget annat ljus än den regntunga natthimlen. De kunde knappt urskilja vart vägen gick, bara gapet mellan träden ledde dem rätt. Bakom sig så hörde de klafsande steg, stön och mumlanden, ljudet av kroppsmassor som skakades om, gaser som flydde. Eller kanske så inbillade de sig bara, kanske fanns det inga andra ljud än deras egna flämtningar.

   "Varför möter vi inga bilar?" Narîn flåsade högt, och de hade saktat farten till snabb gång, med oroliga blickar över axeln.

   "Inte så här dags", flämtade Daniel. "Dom enda som är ute är lastbilar, och dom flesta kör in till stan som vi, så dom kommer inte förbi krocken.

   Han ville helst inte tänka på det, andra bilar som stannat... kanske var de smartare än var han hade varit. Kanske hade de bättre mottagning än Narîn. Kanske polis och ambulans var på väg trots allt. Och utryckningen borde komma från stan, så de borde se sirener snart. Om de var på väg. Tänk om ingen hade täckning här? Tänk om bil efter bil stannade för att hjälpa till och sen fanns sig öga mot öga med... vad?

   "Det finns en avtagsväg därframme", sa Narîn och pekade in i mörkret. Hon hade rätt, han kunde se öppningen i träden, mindre svärta där den regntunga himlen började ljusna. En asfalterad väg. "Kanske finns det hus där? En telefon? Jag tycker jag ser ljus..."

   "Kanske", sa Daniel tveksamt. Han hade inte sett några hus när han körde här om dagarna, men de låg kanske dolda bakom granridån. "Men om vi stannar på vägen..."

    "Om vi stannar på vägen hinner de ifatt oss!" Narîn drog honom i armen, hennes andfådda röst nära gråten.  "Fattar du inte det? Dom tröttnar inte. Dom bara springer och springer och..."

   Hon tystnade med en snyftning när stegen åter hördes, de låga stönen som kanske bara var slappa kroppsöppningar som läckte vätska och gas.

   "Stanna du på vägen om du vill", väste hon till slut. "Jag tar mina chanser härinne." Och sen sprang hon in på avtagsvägen.

   För ett ögonblick så tvekade Daniel. Om han sprang åt andra hållet, skulle de följa efter henne? Kanske skulle han kunna... nej. Att vara ensam på vägen vore värre än alternativen. Mycket värre. Så han sprang efter henne, och försökte låta bli att tänka på stegen bakom dem, de outtröttliga. Hon hade rätt, de kunde springa snabbare än de döda, men de döda sprang snabbare än de gick. För eller senare skulle de hinna i kapp, klänga sig fast, trycka ner dem på vägbanan och... Daniel skakade på huvudet. Han ville inte ens tänka på det.

    "En bil!" Narîns skrik fick honom att hoppa till, men hon hade rätt. Det stod en bil parkerad vid vad som såg ut att vara ett lågt hus i mörkret. Bilen var en stor vit skåpbil som nästan lyste i halvmörkret, och bakom den stod en dörr på glänt med ljus flödande ut. Vid en närmare undersökning visade det sig att det inte var något hus de hade hittat, snarare någonting som såg ut som en glorifierad jordkällare, en metalldörr som ledde in i en liten kulle. Narîn ryckte i bildörren, men den var låst.

   "Ska vi slå in rutan?" frågade Daniel och tittade sig om över axeln.

    "Så dom kan komma in också? Kan du tjuvkoppla en bil?"

    "Nej, men..."

    "Vi tar dörren istället, kom igen så kan vi stänga om oss. Vem som än äger bilen måste ju vara där inne."

   Metalldörren gled motvilligt igen på rostiga gångjärn. Tillsammans stod de tysta och väntade medan de hörde dunsarna mot utsidan. Lyssnade på händerna som bankade, halkade. Lyssnade på naglar som rev, eller kanske benet i fingertopparna om naglar och hud hade lösts upp och ramlat av. Men här fanns inga fönster som kunde ge dem mardrömmar, och dörren var tjock och omöjlig att bryta sig igenom vad än liken på andra sidan gjorde. Daniel höll handen för munnen och försökte flämta tyst. Allting kändes skarpt och obehagligt, badat i gammalt lysrörsljus . Ett av dem var på väg att ge upp andan och flimrade av och på i takt med hans hjärtslag. Han kände att han var på väg att få huvudvärk. Men de var fortfarande i livet, så till slut så lugnade han ner sig nog för att se sig omkring. Det var inte en hall de stod i, såg Daniel när han vågade slita blicken från dörren, inte heller ett skjul. Det var en korridor, bara några meter lång innan den slutade i vad som såg ut att vara dörren till en varuhiss. Väggarna var gråmålad betong med skyltar uppsatta, informationsnummer och klassifikationskoder lika obegripliga som hieroglyfer. Det hela kändes väldigt femtiotal, väldigt kalla kriget, och Daniel hade inte ens gjort lumpen.

    "Kan vi låsa dörren?" viskade han, för dunkandet gjorde honom nervös. Tanken på att bli fångad härinne...

    "Tror någon har brutit upp den, låset är ju sabbat." Narîn höll försiktigt koll på handtaget medan de väntade för att se om liken utanför skulle veta hur man använde det, men det förblev orörligt. En minut kröp förbi, sen en till. Dunkandet blev ofokuserat och tystnade till slut.

    "Vi väntar lite innan vi går ut", andades Daniel, tätt tryckt mot Narîn. "Allting blir lättare i dagsljus."

    "Bra ide", viskade hon tillbaka. "Kanske tappar de intresset och går någonstans."

    Så de stod där i korridoren och väntade, tysta och stilla som om de gömt sig i en kyrka.

    "Vad gör du ute så här dags?" frågade han henne till slut när tystnaden började bli obehaglig.

   "Jag var på väg till flyget. Tror jag missat det nu. Ingen solsemester för mig." Skrattet var kort och humorlöst. "Du då?"

    "Jag var på väg till jobbet."

    "Kunde vara värre med andra ord." Där var skrattet igen, galghumorn.

    "Kunde vara värre", höll han med. Det kändes lite bättre att tänka på det på det viset. Att han i alla fall inte var på jobbet. Lite som en sjukdag, karensdagen sög, men man var i alla fall ledig. Även om ledigheten i det här fallet innebar att man stod instängd i en öde betongkorridor, belägrad av levande döda.

    "Var fan är vi nånstans?" Hon hade lämnat dörren nu, och drog med fingertopparna över skyltarna. De var täckta av ett tunt dammlager, hennes fingrar lämnade mörkare spår efter sig, fysiska bevis på att de faktiskt varit där. Att de fortfarande levde.

   "Nått militärt antar jag." Daniel ryckte på axlarna och kliade sig på smalbenet med sin blöta sko. Det luktade illa här inne också, kanske var det deras kläder. Han hade kunnat mörda för en dusch.

   "Om det är en bunker borde det väl finnas en utgång till? Man bygger ju inte in sig. Och bilen utanför måste ju tillhöra någon."

   "Du har rätt. Ska vi testa hissen?" Han gick bort mot de breda ståldörrarna i änden av korridoren. Knappen lyste, men hissen var inte uppe, så han tryckte på den.

   "Det finns en dörr här också." Narîn tryckte ner handtaget och kikade ner för den smala trappan som sträckte sig nedåt. Kanske var den en utrymningsväg om elen till hissen bröts. "Undrar hur långt ned den här bunkern ligger egentligen?"

   "Jag har redan tryckt upp hissen", sa Daniel. Bakom honom spann vinscharna som drog den uppåt. "Det måste finnas folk här om den redan var nere, så det borde vara störst chans att träffa på dom om vi tar oss ner samma väg." Det hade inte varit någon militär bil därute, var det reparatörer eller något? Hyrde militären in civila nu?

   Dörrarna till hissen väste till och gled upp, och sen kom stanken och träffade Daniel som ett slag i magen. Det flimrande ljuset fick liken därinne att se overkligt tvådimensionella ut, som om det var på film och inte riktigt. Någon hade dött i hissen, färskt blod var kletat långt upp på väggarna som om folk hade försökt klättra ut. Handavtrycken hade smetats ut till abstrakta mönster, en fondtapet av blod och skräck. Hissen myllrade med folk, som ett tunnelbanetåg i rusningstid. Gammalt kött gneds mot färskt, drypande kemikalieimpregnerade kroppar tillsammans med halvt sönderslitna män. En av de färska tog ett snabbt steg fram mot inkräktaren, men tarmarna var intrasslade i de andra, och de klösande händerna missade när Daniel vacklade bakåt i chock. Ögonen var gula, tänkte han för sig själv. Ögonen var gula och de SÅG honom. Hade någon sett på honom på det viset förut? Som om de hörde ihop. Som de ville förtära allt han var.

   "För helvete!" skrek Narîn. "In hit med dig!"

   Skriket ryckte honom ur transen han hamnat i, var det så här grävlingarna på vägen dog? Fångade av billyktorna? Hypnotiserade av sin egen förestående undergång? Fingrarna slet i jeansjackan när han flydde ner för trappan, och han ryckte armarna ur den. Fan, han gillade den jackan, men han gillade livet mer. Han tappade nästan balansen över Narîn, och de snubblade mer än sprang de sista stegen ner. Han kostade på sig en blick bakåt och såg liken vackla och ramla ned för trappan bakom dem, trycka sig igenom den lilla dörren trampande på varandra. Det såg ut som kaviar, tänkte Daniel. Ondskefull, rutten kaviar. Han kände magen vända sig, men det fanns inte tid att spy.

   Dörren där nere var inte låst, Narîn slet upp den och de smällde igen den med förenade krafter. Här nere var lyset också på, men fläktarna bara vispade runt stanken av ruttet kött. Korridoren var grå och blodig, därborta kunde de se de stängda hissdörrarna, och längre bort två öppna dubbeldörrar varifrån en kletig, svartbrun vätska hade runnit. Steg kunde höras därifrån, klafsande och hasande. Narîn tryckte handen över sin mun. Daniel knackade henne på axeln och pekade åt andra hållet, mot en liten kontorsdörr. Ingen utgång kanske, men i alla fall ett ställe att gömma sig på. Att andas ut.

   Dörren gled upp, och de stängde den försiktigt medan de höll andan. Kanske ingen hade hört nåt. Kanske var de säkra här tills solen gick up och någon kom för att rädda dem. Ingen av dem var beredd när mannen i stolen bakom skrivbordet drog ett högt, snarkande andetag.

   "Röv!" svor Narîn högt, och mannen vaknade med ett ryck.

   "Det är inte mitt fel!" började han, med panik målat över hela det rödmosiga ansiktet.

   "Det skiter väl jag i", sa hon och greppade en övergiven skrivbordslampa som vapen. Den gröna plåtskärmen vajade fram och tillbaka som en kobra.

   "Vänta lite. Han försöker ju i alla fall inte äta oss, vi kanske ska försöka se det här från den ljusa sidan." Daniel visste inte om det var rätt tillfälle att skämta, men synen av Narîn som hotande en gubbe med en gammal skrivbordslampa fick honom att fnittra nervöst.

   "Ni är inte snutar?" Gubben plirade på ett sätt som fick Daniel att undra om han tappat sina glasögon någonstans.

   "Vad bryr du dig så länge vi lever?" frågade Narîn och sänkte lampan.

   "Vänta lite", viskade Daniel, vred om dörrlåset och lade örat mot dörren. Inga fingrar som försökte ta sig in, men han trodde han kunde höra steg därute. "Om vi är tysta så borde vi vara säkra här. Jag tror inte dom kan ta sig in hit."

   "Vi kan inte ta oss ut heller", påpekade Narîn.

   "Ett problem i taget." Daniel suckade lite och tittade sig omkring i det lilla kontoret. Hyllorna gapade tomma, inga pärmar, inga papper. Dammet låg tjockt, det hade varit tömt och övergivet under många år, men kontorsmöblerna fanns kvar. Han övervägde om de skulle baxa fram skrivbordet och blockera dörren, men kanske skulle någon höra oljudet.

   "Vad fan är det som händer, är dom jävlarna överallt?" Narîn hade satt ner lampan nu. Hennes händer skakade.

   "Dom måste ha kommit härifrån. Dom vi såg ovan jord." Daniel sjönk ner i en av besöksstolarna. Han ville ha ett bloss, men cigaretterna låg kvar i jackan. Han hade gåshud över hela armarna och en huvudvärk som vägrade att släppa.

   "Det gjorde dom nog. Vi råkade släppa ut dom. Jag heter Conny förresten." Gubben erbjöd dem handen, men ingen skakade den så han drog den genom sitt tunna, bakåtslickade hår istället.

   "Släppa ut dom? Vad fan menar du?" Hade inte Narîn stoppat händerna i fickorna för att få sina händer att sluta skaka så trodde Daniel att hon skulle ha sträckt sig efter lampan igen.

   "Ge honom en chans att förklara", sa han och kliade sig på vaden med andra foten. Myggorna måste ha tagit chansen till ett skrovmål. "Vi kan inte göra mycket annat än att vänta nu."

   "Det var inte meningen att ställa till nåt", sa Conny och tittade misstänksamt på Narîn. "Vi behövde bara lite pengar till sprit, och jag gjorde lumpen här i krokarna under sextiotalet, så jag visste att det låg en vägbas här. Vi tänkte att det kanske skulle finnas lite metall eller nåt att stjäla. Lite gamla ledningar, koppartråd eller nåt."

   "Så du är en av jävlarna som snor koppartråd", sa Narîn upprört. "Jag satt fast i timmar på ett tåg förra veckan på grund av pack som du!"

   "Nej för fan", försvarade Conny sig. "Att sno koppartråd från banan är ju livsfarligt, man kan ju bli kokt som en varmkorv, helt livsfarligt!"

   "Mer livsfarligt än det här?" Daniel kunde inte låta bli att tänka på vad som kanske rörde sig utanför dörren.

   "Du har en poäng där", erkände den gamle mannen. "Men det här stället skulle ha vart stängt och utrymt nån gång på nittiotalet."

   "Du sa det var en vägbas?"

   "Jo. Dom byggde en hel del av dom förr i tiden, under det kalla kriget. Skulle vara en del i gerillakriget serru. Extra breda, extra raka vägar, och sen flygbaser gömda i skogen runt omkring. Hangarer. Bunkrar. Hangarerna rev dom för länge sen, men bunkrarna ligger kvar."

   "Så om ryssen hade kommit så skulle dom bara ha rullat ut planen hit och gömt dom i skogen?" Daniel hade aldrig hört något så dumt. "Ryssarna hade ju bara kunnat bomba vägarna om dom ville."

   "Fråga inte mej hur dom tänkte", sa Conny och ryckte på axlarna. "Saker och ting var annorlunda då. Vi försökte till och med bygga en atombomb."

   "Det var ingen atombomb därute", sa Narîn barskt. "Vafan vad det som hände?"

   "Jag vet inte, vi hoppades det skulle finnas nåt i förrådet. Dörren var förseglad, men Steve var inte dum på lås. Nån hade slängt upp tillträde förbjudet skyltar och förseglingstejp över dom, men vi tänkte att det måste betyda att det fanns nåt där att sno. Så vi öppnade, och… ja, du kan tänka dig stanken." Conny grimaserade och tittade ner på sina händer. "Spöklikt ställe. Fyllt med tunnor. Några hade vält, det stod fortfarande en gammal truck därinne. Kanske hade de försökt att flytta dom, tömma förrådet när nån klantade sig. Kanske välte nån tunna och en av de där sakerna kom ut. Kanske sköt dom, och det gick hål i fler tunnor och det började läcka och..." han ryckte på axlarna. "Kanske gjorde dom det smarta och stack. Låste dörren och låtsades att dom hade gjort allt rätt. Kanske ville ingen få sparken. Det här måste ju vara hemligt som fan. Så efter ett tag så rostade tunnorna antar jag. Kemikalierna kanske var korrosiva. Kulhålen gjorde det väl inte bättre. När vi öppnade så hade massor av tunnor spruckit och liken låg där över hela golvet, vi trodde vi gått rakt in i ett bårhus. Det var hemskt."

   "Varför stack ni inte bara?" Narîn hade slutat vanka av och an och lutade sig mot väggen istället, ansiktet slutet och nervöst.

   "Det fanns ju prylar därinne. Lådor. Kanske nåt man kunde sälja. Och det var ju bara lik. Dom stank, men dom kunde ju knappast protestera." Connys skratt fastnade i halsen, han avbröt sig och bet sig i knogen så han inte skulle börja gråta. "Hur kunde vi veta? Steve och Petter började rota, och sen... sen började dom röra på sig. Allihopa. Vi sprang, men dom var längst därinne, och jag härute och höll ett öga på om nån skulle komma. Jag sprang och gömde mig, fan, jag är ett fegt kräk, jag vet, men ni fattar inte..."

   "Vi fattar", sa Daniel och tänkte på Audin. På skriken från den. På handlingsförlamningen och viljan att bara rädda sitt eget liv.

   "Så någon hade förvarat levande döda här nere?" Narîn lät som om hon trodde han skojade, men vem kunde argumentera mot bevis som ville äta upp en.

   "Inte någon. Svenska militären."

   "Det låter ju helknäppt." Daniel kunde inte hjälpa det, den svenska militären var ett skämt, de höll ju mest på med JAS och Afghanistan och sånt.

   "Knäppare än att vi ville bygga en atombomb?" Narîn himlade med ögonen. "Fanns hur mycket forskning som helst i kemiska och biologiska vapen och sån skit på den tiden. Varför inte Sverige?"

   "Därför att vi inte är Saddam?" Daniel kliade sig på benet igen. Han kunde inte fatta det, visst hade man läst om tvångssteriliseringar och baltutlämningar och klusterbomber, men var det inte meningen att Sverige skulle hålla sig från sånt? Skulle föregå med gott exempel? Bäst i klassen?

   "Du vet inte hur det var på den tiden." Conny lade in en snus och torkade fingrarna på sina jeans. "Kanske dom var dom lagrade här som nåt sista försvar om ryssarna skulle landsätta. De ultimata terrortrupperna om kriget kom."

   "Om kriget kom", sa Daniel. Orden stockade sig i munnen på honom.

   "Jag tror det har kommit nu", sa Narîn tyst. "Hur är det med ditt ben Daniel?"

   "Kliar som fan, jag måste ha blitt myggbiten eller nåt." Han böjde sig ner och drog upp byxbenet.

   Hans underben hade blivit mer än myggbitet. Tre svullna rivsår försvann ner i hans socka, och huden hade börjat svälla runt omkring dem. Huden var likblek, man kunde se de blåsvarta ådrorna som sträckte sig upp under jeansen. Såren luktade sött, otäckt. Daniel sträckte ner fingrarna som i trans, rörde vid det svullna benet. Det gjorde inte ont, bara kliade på det där sköna sättet som fick en att fortsätta och fortsätta. Han drog naglarna försiktigt över skinnet, sen lite hårdare. Huden var röd och sprack under hans naglar och han blev plötsligt medveten om hur de båda andra stirrade på honom.

   "Fick dom dig?" frågade Narîn nervöst. Hon hade slutat att luta sig mot väggen, och bytte en snabb blick med Conny.

   "En av dom rev mig borta när jag först krockade med dom." Daniel skrattade nervöst. "Jag tror inte dom har så rena naglar." Han rullade ner byxbenet. Det var svårare än han trodde, hans jeans var smala och benet svullet.

   "Är du säker på att du är okej?" frågade Conny. "Det där såg inget vidare ut. Tänk om dom smittat dig med nåt?"

   "Jag mår bra", ljög Daniel, för nu när alla tittade på honom kände han hjärtat klappa och huvudet dunka.

   "Du ser helt likblek ut", sa Narîn. Sen sa hon, med lite tystare röst "jag tror det är bäst att du går."

   "Går?" Daniel tittade sig omkring.

   "Ja. Hittar nåt annat ställe att gömma dig på. Om du är smittad."

   "Det smittar inte på det viset", protesterade han.

   "Hur vet du det? Conny håller med mig."

   "Gör jag?" sa Conny förvirrat, sen nickade han. "Jo, hon har nog rätt. Jag menar vi sitter ju fast härnere, och det där såg inte bra ut."

   "Det är inget fel på mig", protesterade Daniel och reste sig upp. De andra ryggade tillbaka lite som om de väntade sig att han skulle hoppa på dem. Fan, trodde de verkligen att det var så här det gick till?

   Och tänk om det var det? För hur kunde någon av dem veta hur det här fungerade. Han kände sig matt och febrig, men det kunde ju bara vara infektionen. Blodförgiftning. Men framskred den verkligen så fort? Och kunde han verkligen vara säker på att ingenting skulle hända? Hur långt var han villig att gå för att själv hålla sig vid liv. Han tänkte på Audin igen, på mannen som skrikit därinne medan de hade gömt sig i bilen. Skulle han tvinga sig på dem tills han dog av vad det här nu var och kastade sig över dem som ett hungrigt vilddjur? Kunde hans samvete acceptera den risken? Vad skulle han göra om han började bli hungrig? Började han bli hungrig? Kände han suget? Varför var hans mun så torr?

   "Snälla Daniel", bad Narîn, och Daniel insåg att hon faktiskt var rädd för honom.

   "Jag... jag går, okej? Ni behöver inte... jag... jag går och hittar nån annan stans, okej?" Han kunde inte fatta att han gick med på det, men han hade aldrig sett nån som verkligen var rädd för honom. Inte sen mellanstadiet när han slog Tessan rakt på näsan för att hon hade retat honom och hon stirrade på honom som om han vore ett djur. Nån som brutit mot den oskrivna koden att inte slå flickor.

   "Tack", sa hon tyst. "Om du smyger märker dom dig nog inte."

   "Jag hoppas det", sa han med ett leende som om han stod i skuggan av galgen och hörde korparna kraxa. "Jag är inte död än."

   "Du hade fått nycklarna till bilen om jag hade dom", sa Conny och såg skyldig ut. "Men det var Steve som körde. Jag ser för jävla dåligt."

   "Det är okej", sa Daniel uppgivet. Nu när beslutet väl var fattat kände han sig bara trött. "Glöm inte att låsa dörren bakom mig."

   Han lade örat mot dörren men hörde ingenting. Hade kanske liken vandrat upp och ut? Dörrarna till trappan var öppna nu, det fanns en väg de kunde fly. Hur hade de första sluppit ut? Hade skrottjuvarna tryckt på knappen innan liken hann ikapp? Hade de trängt in innan dörrarna stängts med sina hungriga, malande käftar? Hade hissen åkt upp med en last festande döda och spytt ut dem i skogen? Hade någon av dem kommit åt nerknappen så dörrarna gled igen och fångade dem i bunkerns inre? Han visste inte, och benet kliade. Det kliade så förbannat.

   Inga ruttnande händer sträckte sig efter honom när han öppnade dörren. Korridoren var tom och tyst när han smög sig ut. Först tänkte han föreslå att de kanske skulle ta chansen och fly allihop, men sen insåg han att ingen litade på honom längre. Han var dödsmärkt, ett pestskepp på jakt efter en hamn. Klicket när nyckeln vreds om i låset bakom honom var en dödsdom. Han var ensam nu.

   Daniel hade ingen riktig känsel i benet när han haltade fram genom den stinkande korridoren. Det gjorde inte ont, foten hade bara somnat. Kanske var det här också som att somna. Kanske var det ingenting att vara rädd för. Han gick förbi den lilla trappan upp, förbi de stängda hissdörrarna. Det var kanske dumt, men han ville se. Han ville se vad som hade hänt. Hur det hade hänt. Klockan på armen visade halv åtta. Det måste vara ljust ute nu. På jobbet åt de frukost. Kanske undrade de var han var. Kanske hade de hört om bilolyckan på radion och undrade om han var inblandad. Kanske försökte hans chef ringa för att se om han var sjuk eller bakfull. En annan värld.

   Inte längre hans.

   Det var som Conny hade sagt, rummet var bara en lagerlokal. Längs väggarna stod tomma ställningar och gapade, hade här funnits missiler och vapen här en gång i tiden? Tunnorna såg ut som bensinfat med symboler för biologisk fara på, de hade legat upplagda på ett av ställen, och de flesta av dem var redan sönderrostade och tömda på sitt innehåll. Det låg en centimeterdjup sörja på golvet av kemikalier och ruttet kött. Han kunde inte ens känna doften längre, var han så van vid den, eller började han tappa luktsinnet? Han knackade på en av de oöppnade tunnorna, och någonting rörde sig därinne. Någonting halkigt, som ålar i en hink.

   Illamåendet drabbade honom utan förvarning, och han böjde sig och spydde rakt ner i sörjan. Plaskandet fick honom att spy än mer, och väggarna förvreds och kröp närmare i klaustrofobisk panik. Men han hade sett någonting på golvet, bland klädtrasor och tarmstumpar. En bilnyckel. Han plockade upp den med darrande fingrar. Klumpen i halsen växte igen. Han måste ut, även om det fanns lik därute så fanns det öppen himmel och frisk luft, inte denna mardrömskällare med rester från det kalla kriget. Skulle han hämta de andra? Nej, de skulle bara ta nyckeln och de var ju säkra här just nu. Han kunde vara självisk, de hade kastat ut honom. Så han vacklade ut, sen upp. Trappan var tom, morgonluften hade dragit i fler än honom. Foten kändes tung och varm, som om den fastnat i en slalompjäxa han var tvungen att släpa med sig. Kanske om han kom till sjukhus i tid så kunde de göra nåt. Amputera foten. Rädda honom. Han var ju inte död än.

   Solen hade gått upp när han kom ut, men hade ännu inte tagit sig över grantopparna och dimman låg tät efter regnet. Han hörde steg på avstånd, kunde se gestalter vackla fram och tillbaka i dimman. Hur många hade vandrat ut på myrarna? Ut i skogen? Ut på vägen? Hur många ovetande familjer skulle vakna av fingrar som kladdade på deras fönster, hur många skulle fångas av händer som greppade efter morgonrocken när de hämtade tidningen? Hur många skulle inte tro sina ögon när de såg vad som stod i vägkanten och väntade?

   Han gled försiktigt in i skåpbilen och låste dörrarna. Motorn startade på första försöket. Han kunde knappt röra ena foten, men när han väl fått i tvåan så kunde han vända och köra tillbaka mot vägen. Dimman gjorde att han inte hade många meter sikt, och Daniel körde över både ett och två lik där han skumpade fram. Inte fort nog för att verkligen skada dem, de bara välte när de knuffades till och försvann under hjulen. Kanske reste de sig när han väl passerat. Kanske följde de efter, outtröttligt. Kanske var han råttfångaren som ledde råttorna.

   Flygrakan välkomnade honom med öppna armar. Foten värkte nu, hela benet dunkade. 'Blodförgiftning', tänkte han. 'Måste till sjukhuset. Måste hitta nåt att äta. Fan vad hungrig jag är. Missat frukosten. Har inte fått kaffe än. Chefen måste vara vansinnig.' Hoppas han inte fick sparken. Han måste till jobbet. Efter att han ätit. Sen sjukhuset.

   Fan vad hungrig han var.

Läs mer texter av Malin Rydén på bloggen DÖDVATTEN