| RECENSIONER | ROMANER | FANTASY |
Det här är den andra boken i en serie med fristående delar. I den första boken, Eldfloder, berättas om Edwins föräldrar Martin och Emelie och deras förhållande som slutar med Edwins födelse och en blodig katastrof. Släkten Svarthamn bär på en hemlighet som Martin såg som en gåva, men som Edwin betraktar som en förbannelse, vilken förstört hans liv. De är inga riktiga människor, de är någonting annat i människohamn.
De två odjuren utspelar sig i en svensk småstad under några år mellan världskrigen. Huvudpersonen Edwin Svarthamn är en plågad man med en bakgrund och härkomst som gör det omöjligt för honom att leva ett vanligt liv. Han stannar aldrig länge på samma ställe. Men han bestämmer sig för att rusta upp sitt barndomshem och anlitar en man vid Gustav Lind för uppdraget. Det blir startpunkten för en lång vänskaps- och kärleksrelation där Gustav troget stannar på sin post trots att hans vän och arbetsgivare ibland försvinner i åratal åt gången, och när han är hemma dricker alldeles för mycket, uppenbart hemsökt av något slags sjukdom.
Edwin gör ett försök att försonas med en kvinna han sårat djupt tidigare i livet. En kvinna som älskat honom och som vet vad han egentligen är. Det går inget vidare, men medför att han träffar den unga flickan Linn, som han anställer som hushållerska. Linn och Gustav blir ett slags ställföreträdande familj och en trygg hamn i den stormiga tillvaro som är Edwins liv. Men säg den lycka som varar. En dag träffar han, eller rättare sagt blir upptäckt av en sångerska som befinner sig i Sverige, på flykt undan de alltmer högröstade nazisterna i Tyskland. Hennes namn är Marjorie Bouclier och hon vet vad Edwin egentligen är, för hon tillhör samma släkte. Och därmed inleds en kamp där Edwin slits mellan två världar och två kvinnor, allt medan han försöker hålla odjuret inom honom lugnt.
Elin Holmerin berättar en fantasysaga för vuxna och planterar den skickligt i vår svenska mellankrigstid. Att genrebestämma boken är lite knepigt, men knappast heller nödvändigt. Faktum är åtminstone att den innehåller många ingredienser som placerar den i den gotiska romantiska traditionen. Intressant är också hur författaren återanvänder drakmyten (vi får läsa om både drakguld och uråldriga draksläkter och fornstora krig mellan drakar och sjöormar) och korsar den med metamorfoser som vanligtvis hör varulvarna till. Och det är riktigt lyckat, vilket förvånar mig. Berättelsen innehåller detaljer som egentligen ögonblickligen borde falla på sin egen orimlighet. Men det fungerar som sagt utmärkt.
Personteckningen är även den överlag bra. Mest lyckade är Edwin och trotjänaren Gustav. Kvinnoporträtten, Linn och Marjorie, känns aningen mindre fyllda med liv. Men det är en väldigt liten skavank. Till exempel finns det partier som blixtrar till där Marjorie blir lite mer än en egocentrisk, fortplantninsgfixerad drakhona.
Edwin är en intressant huvudperson. Han är socialt klumpig, lynnig och inte så lite alkoholiserad. Författaren gör inga större ansatser för att framställa honom i sympatisk dager, vilket jag tycker är ett klokt drag. Det finns tillräckligt gott om berättelser med fantastiska inslag, som trots de hemskaste förutsättningar framställer huvudpersonen (läs: hjälten, hjältinnan) som ett under av moralisk resning och klokskap. Och resultatet blir ofta mindre trovärdigt och väldigt tråkigt.
Språket lyckas för det mesta skapa både tidsatmosfär och både realistisk och orealistisk dramatik. Alltså precis de olika beståndsdelar som måste harmonisera i den här sortens berättelse. Det finns dock en del dialoger som skulle ha tjänat på en finputsning. Berättelsen i sig är väl disponerad och det finns hela tiden ett underliggande stråk av dramatik som gör läsningen spännande, utan att det för den sakens skull är en actionroman. Här ligger spänningen på flera plan, vilket gör sagan om ätten Svarthamn väldigt intressant och läsvärd. Ena stunden är det socialrealistiskt kammarspel, den andra är det majestätiska scener med drakarna som släpper loss och intar luftrummet.
Seriens delar är såvitt jag förstår skriva för att fungera som fristående böcker. Men De två odjuren slutar väldigt abrupt i en aningen klumpig cliffhanger. Det är nog min enda allvarliga invändning mot Elin Holmerins annars förträffliga roman. För ett är säkert: jag vill omedelbart läsa mer om Atramiles, Majoreslori och alla de andra!
(KLICKA OCH LÄS)
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar