Sidor

tisdag 8 maj 2012

VI VANN DAVID DUNWOODY-TÄVLINGEN!


| TÄVLING | VINNARE |

Jorå! I tävlingen där utmaningen var: NÄR ZOMBIEAPOKALYPSEN KOMMER ÄR DET GIVETVIS KÖRT OCH FÖRR ELLER SENARE BLIR DU SMITTAD! SKRIV EN VÄLFORMULERAD FÖRKLARING OM VEM SOM SKULLE VARA DEN FÖRSTA PERSON DU  ÄTER UPP OCH VARFÖR har 12 förklaringar inkommit. Det är fascinerande att läsa hur ni har resonerat. Tankarna kring vem som är mest attraktiv eller lämplig som föda har varit varierande. Bidragen har tagit sig formen som alltifrån kärnfulla motiveringar till ren poesi och noveller. Vi tar oss först en titt på de 11 som tyvärr inte vunnit, men helt klart förtjänar att omnämnas:

Susanne planerar att äta George Romero. för att ta del av hans kunskaper.
Bea tänker bryta sig in på Tidaholmsanstalten och frossa i kriminella.
Petronella skulle göra slag i saken och en gång för alla sätta punkt för en grannfejd.
Mia skulle även hon käka sin granne, men av andra orsaker. Grannen är läkare och bakar gott bröd.
Alexandra styr kosan till England för att smaska på Stephen Hawking. Motivering onödig. Stilpoäng för novellformen!
Clara drar även hon utomlands för att frossa i/på Bruce Springsteen. Hon är sugen på gammalt rockkött.
Cilia väljer en gammal plågoande. Zombie-Cilia goes revenge!
Gabrielle konstaterar att hon nog (tyvärr) skulle äta sina barn! (Ett tema som återkommer i ett annat bidrag.)
Metta väljer även hon en granne som irriterar henne. Grannar tycks överlag ligga illa till i zombieapokalypsen. Intressant!
Malin bidrar med en zombie som äter sig själv. En fenomenal text som hamnar utom tävlan då Malin ju är författare. Jag tänker mig att återkomma till den texten om det går för sig.
Elina tänker äta upp sin kompis Anton. Det är vänskap det?!

Och så var det dags att kora vinnarna! Två sinsemellan olika infall som inehåller mycket känsla. Grattis MICHAELA och REBECKA som får två böcker av David Dunwoody vardera samt ett knippe signerade bokmärken. Här är de vinnande bidragen:

Vi börjar med Rebeckas obesvarade kärlek:

"Den första personen jag skulle äta upp är Freddie! Jag har haft en crush i smyg på honom i nästan ett år nu så jag antar att det både skulle vara en liten hämnd för att han inte upptäckt det och ett nöje för mig att äntligen få sätta tänderna i honom."

Och sedan Michaelas grymma novell:

"Jag höll honom hårt i famnen de sista timmarna. Strök med fingret på den mjuka huden och över de fjuniga håren, väntade på ögonblicket när hungern inuti mig skulle bli större än kärleken. Det var inte längre en fråga om det skulle hända, utan när

Anledningen till att jag till slut blev smittad berodde på ett misstag, faktiskt ett av mina fånigaste sedan världen gick under och tro mig när jag säger att jag hade gjort många: lämnat dörrar öppna, gått utan vapen och underlåtit att dubbelkolla att jag hade ryggen fri. Dödssynder. Men desto mer tid som passerade och fler odöda som kollapsade in i sig själva och multnade bort, ju försiktigare blev jag. Det sista året var jag löjligt duktig med säkerheten men vad hjälper det när man förlorar allt över några droppar regn? 
          
Allt fortsatte ändå som vanligt dagarna efter att jag fått viruset; jag såg till att både jag och pojken åt, att förstärkningarna på huset skulle hålla och sov när jag kunde. Sömnen kom till mig alltmer sällan trots att jag var utmattad. 
          
Hans skrik skar i mina öron.
          
Jag hade givetvis sett det här tidigare, fler gånger än jag ville minnas. De sjuka dolde sin smitta om de kunde, låtsades som ingenting och jag förstod aldrig varför, inte ens nu när det gällde mig själv begrep jag. Visserligen fanns där inte någon att berätta för, ingen gammal nog att förstå men jag kunde inte ens tänka orden, än mindre uttala dem högt. Inte heller hade jag planer på att överge huset för att hitta en levande att överlämna min son till. Jag hade inte ens lekt med tanken på att skjuta oss båda och det var inte någon brist på kulor som stoppade mig. För första gången förstod jag virusets fulla lömskhet. Jag bar på ett oförklarligt lugn, så accepterande hade jag inte varit på många år. När pojken grät så tröstade jag men jag behövde inte längre trösta mig själv. 
        
 En efter en hade människorna lämnat mig, de gick ut av olika anledningar men dog av samma. Allt de lämnade efter sig var tomma löften om en återkomst medan jag vägrade lämna huset för att jag var skräckslagen och hellre skulle svälta ihjäl än låta något där ute äta barnet. Jag blev en mästare på att få ett paket pasta räcka i en vecka, på att bygga barrikader och kamouflage. Och jag klarade mig själv i månader, ända till den där eftermiddagen när jag sträckte ut min hand genom en lucka på bottenvåningen för att se om det slutat regna. Information som inte ens var viktig för mig. En man som inte var mänsklig satt där utanför och väntade, bettet tog rakt över tummen och in en bit i handflatan men gjorde inte ens i närheten så ont som jag förväntat mig, såsom jag drömt att det skulle göra. 

Jag fortsatte att hålla den lilla kroppen hårt intill mig ända till slutet och precis när livet lämnade plats för svälten så fanns där ett ögonblick av klarhet. En sekund av förståelse inför vad jag förlorade, det som fanns där så levande i mina händer. Två ögon som låste fast mina och jag var nästan på väg att stoppa revolvern i munnen, den fanns där bredvid mig utan att jag visste hur den kommit dit. Jag var på väg att äta den enda människan jag hade kvar, den som bar mitt blod. Pojken jag överlevt och dödat för. Men sen var det över. Febern rev loss något från sitt fäste, jag öppnade sakta munnen och böjde mig framåt för att ta en tugga."


* * *


Den här tävlingen var betydligt knepigare att avgöra än de sedvanliga utlottningarna. Ni har varit skitduktiga allesammans. Tack!




7 kommentarer:

  1. Yay! Och gör gärna vad du vill med min lilla historia! Kände vara hur inspirationen (och hungern) rann till lite...

    Grym vinnare förresten!

    SvaraRadera
  2. Ni anar inte hur glad jag just blev. :-) Jättetack.

    SvaraRadera
  3. En blivande zombieförfattare tror jag minsann:) skitbra! Grattis:))

    SvaraRadera
  4. Oj, tycker att mitt svar var lite blekt jämfört med Michaelas. Men självklart är jag hur glad som helst! Tack så hemskt mycket!!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...