JENNY MILEWSKI: SKALPELLDANSEN

| RECENSIONER | ROMANER | SKRÄCK |

Författaren Jonas Lerman har skaffat sig rykte och tryggad inkomst med skräckromanerna om seriemördaren Carl Cederfeldt. Jonas är ganska ensam och ganska cynisk. Hans mamma mailar med jämna mellanrum, men Jonas svarar aldrig. Hans närmaste, kanske ende vän, är grannen Zofia. En äldre dam som nu ligger döende på Ersta Hospice. Utöver det inskränker sig Jonas vänkrets till en liten grupp bekanta som han träffar ibland och går på fotbollsmatch med, eller dricker öl på kvarnen. Böckerna om seriemördaren Carl säljer bra och Jonas har en trogen skara läsare. Men efter att ha gjort ett avsteg och skrivit en annan sorts skräckberättelse, som inte handlar om Cederfeldt, får Jonas skrivkramp. Och samtidigt upptäcker han att en svart Hummer förföljer honom och en ung kvinna mördas brutalt, på ett sätt som påminner obehagligt mycket om hans fiktiva mördares modus operandi. Jonas befinner sig snart i utförsbacke. Vad är verklighet och vad är hjärnspöken? Jonas känner hur hans värld krackelerar och spåren efter det okända onda leder bakåt i tiden. Till barndomen.

Jenny Milewskis SKALPELLDANSEN har i viss mån ett slags släktskap med Stephen Kings The Dark Half (1989) och Secret Window, Secret Garden (ur Four Past Midnight, 1990). I texten nämns både Stephen King och Brett Easton Ellis. Kopplingen till King känns given. Och liksom Ellis blodtörstige yuppie Patrik Bateman får härja mer eller mindre fritt, figurerar polisen även i SKALPELLDANSEN endast i periferin och ger ondskan stort handlingsutrymme. Det är tillräckligt grymt och blodigt för att läsaren ska förstå att det som sker är katastrofalt. Men Milewski tävlar inte med den mängd av amerikanska författare som bok efter bok försöker höja ribban för hur mycket våld och tortyr som kan rymmas innanför bokpärmarna. Och det är nog klokt.

Jenny Milewskis debut är välskriven och utmärkt disponerad. Bokens första halva är starkast. Miljöbeskrivningarna är medvetet enkla och välgjorda. När skräcken kommer krypande märks influensera från Stephen King tydligt. Liksom King lyckas Milewski förvandla den trygga vardagen till någonting obehagligt. I förbifarten tecknas också hastiga porträtt som är ganska roliga. Som det av deckarförfattarinnan Charlotte Hagberg eller hovrättsrådet Bengt Frykander som skriver om mordgåtor i juristmiljö. Berättelsen är väl planterad i Stockholm och vi får besöka så väl det socialt ommöblerade söder som det välbärgade Stocksund. Och inte att förglömma, Skogskyrkogården, där en makaber upptäcks görs. Jag stortrivs!

Vad gäller huvudpersonen Jonas Lerman hintar författaren i början lagom mycket om vad läsaren bör veta för att kunna ta sig vidare i historien. Stilistiskt befinner vi oss på välkänd mark, och det är njutbart att läsa en författare som behärskar språket och knepen så väl som Milewski. Men det finns luckor. Författaren kunde gärna ha gjort lite mer av till exempel romanfiguren Carl Cederfeldt . Förutsättningarna finns där. En känslokall mördare iklädd läkarrock och brottarmask. Hur mysigt är inte det? Och när Jonas ställs inför romanens stora frågeställningar (är det moraliskt riktigt att för brödfödan dikta ihop bestialiska mord på unga kvinnor? Och om man provar, kan man då faktiskt kanske njuta av att göra en annan människa illa?) blir det understundom väl rapsodiskt. Till exempel hade jag uppskattat en liten fördjupning i konfrontationen mellan Jonas och en pressad och bitter kriminalpolis.

Den metalitterära frågeställningen är väldigt underhållande. Texten tyngs inte av förklarande partier, utan problemställningen presenteras snyggt nästan i förbifarten. När Jonas Lerman blir intervjuad av en nybakad kulturjournalist som visar sig vara både sensationslysten och osunt intresserad av mördare flinar jag brett under läsningen.

Det här är en bok som blandar genrer. I ena stunden finns övernaturliga element som får huvudpersonen att tvivla på sin  mentala hälsa, i andra stunden finns  drag av klassisk thriller. Och det är på det stora hela taget  lyckat. Jag kommer mot slutet av boken att tänka på Rosamund Smith (pseudonym för Joyce Carol Oates). Det är inte fullt så blodigt som vissa läsare kanske förväntar sig. Men visst finns där våldsskildringar som när författaren sätter fart borde göra alla smygsadister nöjda. Men våldet i sig är inte Milewskis avsikt eller drivkraft, vilket märks tydligt i och med att hon genom ett stilistiskt grepp distanserar sig själv från de allra värsta hemskheterna.

Mot slutet av berättelsen börjar knepen kännas mer välbekanta. Upplösningen har en twist som jag både har läst i andra böcker och sett i otaliga filmer förut. Men det fungerar. Och det finns inga egentliga svackor. Handlingen har hela tiden ett driv som gör att det aldrig blir tråkigt, även i de partier där jag tycker mig uppleva viss déjà vu. Det är en bok som känns motiverad på bokhandelsdiskarna. Det är så skönt att  alla brottsutredande småbarnsmammor och slitna suputer får konkurrens av någonting annat. SKALPELLDANSEN är en debut som placerar Jenny Milewski någonstans i samma landskap som Johan Theorin på den litterära kartan.

Andra bloggare som gillar och förklarar det bra är Boken är tankens barn, Calliope Books och Eli läser och skriver. Samt Beroende av böcker, som är lite mer återhållsam.

Finns hos ADLIBRIS och BOKUS och DITO (19 kr för e-boken?)