 |
| Skräcksrivaren Jenny Milewski |
| INTERVJUER |
Swedish Zombie: Hallå Jenny! Hur känns det nu när ett antal
personer runt om i landet har läst din debutroman och recensionerna börjar dyka
upp?
Jenny Milewski: Det känns spännande – och en aning
obehagligt. Det är ju först när reaktionerna kommer som man som författare
förstår vad man egentligen har skrivit. Och det är redan tydligt att folk
reagerar på min bok på väldigt olika sätt.
Swedish Zombie: I "Skalpelldansen" namedroppas två
författare som jag får för mig även varit dina influenser, nämligen Stephen
King och Brett Easton Ellis. Kanske kan man klämma in dig nånstans mellan dem.
Vad säger du själv om dina influenser och vart på kartan du föredrar att bli
positionerad, jag syftar till exempel på våld och övernaturligheter?
Jenny Milewski: Det är nog sant att jag står med fötterna i
två olika läger. Jag trivs tillsammans med traditionella skräckberättare som Edgar
Allen Poe, Robert Stevenson, Stephen King och Joe Hill och (och även Clive
Barker i måttliga mängder). Men jag har samtidigt en stark dragning till mörka
samtidskritiker som Bret Easton Ellis och Chuck Palahnuik. Och visst har Skalpelldansen
fått drag från båda lägren.
För mig är såväl våld som övernaturligheter inget annat än verktyg som
hjälper mig att berätta min historia. Världsbygge intresserar mig inte särskilt
mycket, det är psykologin i skräcken jag fascineras av. Jag gillar att stoppa
in mina karaktärer i extrema situationer och se hur de klarar av det, helt
enkelt. Det Skalpelldansen i grunden handlar om är känslan av att inte veta vem
man själv är. Och det är för mig en mer skrämmande tanke än vilket monster
eller seriemördare som helst.
Swedish Zombie: Bokens huvudperson, författaren Jonas Lerman,
är ingen särskilt sympatisk figur. Han är inte den traditionelle
protagonisten/hjälten. Bestämde du dig för att med avsikt skapa en mindre
charmig huvudperson?
Jenny Milewski: Faktum är att jag själv tycker att Jonas är
riktigt trevlig, men det kanske är för att jag känner honom så väl. Men jag
förstår vad du menar. Jag har försökt bygga Jonas så som jag tror att en person
med hans personlighet och bakgrund skulle kunna bli och så blev han som han
blev. Dessutom tycker jag själv att en huvudperson som även har mindre trevliga
drag är intressantare än en genomsympatisk hjälte. Men samtidigt måste man ju
tycka tillräckligt om huvudpersonen för att orka bry sig om hur det går för honom.
Svår balansgång det där. Men jag hoppas ändå att Jonas kan väcka nån slags
sympati hos läsarna, åtminstone efter ett tag.
Swedish Zombie: Hur bekant är du i verkligheten med miljöerna
i boken? (För mig personligen var det roligt med en skräckberättelse som bland
annat utspelar sig på Skogskyrkogården, vilken jag bor endast ett par kilometer
ifrån.)
Jenny Milewski: Jo, det kan ju tyckas märkligt att
Skalpelldansen till största delen utspelar sig i Stockholm, när jag själv är
född i Dalarna och bor i Malmö. Men för såna som jag, och Jonas, som är
uppvuxna i små bruksorter i Bergslagen så är drömmen om storstaden ständigt
närvarande. Och storstaden betyder Stockholm (eller möjligen Västerås om man är
försiktigt lagd). Förmodligen skiner det igenom att varken jag eller Jonas
känner oss särskilt hemma i Stockholm, det är den känslan jag ville ge – av att
bo i en storstad men ändå känna sig som en utböling.
I övrigt har jag försökt ha så roligt som möjligt när jag har valt mina
miljöer. Skogskyrkogården hade jag aldrig besökt men alltid varit nyfiken på,
så genom att placera en scen där gav jag mig själv anledning till ett
researchbesök. Och Jonas barndomshem är ett hus som vi brukade åka förbi på väg
till min morfar när jag var barn. Jag tyckte det var så häftigt och drömde om
att själv bo i det huset. Och nu fick jag ju det på sätt och vis.
Swedish Zombie: Din roman är på ett plan en
seriemördarberättelse. I främst USA finns en mängd författare i den genren som
tävlar i att hitta på tortyrscener och flytta fram gränserna för vad man kan
skildra. Hur resonerade du själv under skrivandet kring våldsskildringarna i
din text?
 |
| Debutromanen |
Jenny Milewski: Skalpelldansen är i hög grad en uppgörelse
med min egen fascination för mord i allmänhet och seriemördare i synnerhet, en
sida som jag själv inte riktigt kan acceptera. På något sätt känns det mer
moraliskt försvarbart att gilla zombier och demoner än filmseriemördare, vars
verkliga förebilder gör människor illa på riktigt. Och i Skalpelldansen dyker
jag ner i det genom att tvinga mig själv att skildra våld, även om det är
relativt återhållsamt jämfört med många andra författare. Till exempel använder
bokens seriemördare inget sexuellt våld, vilket skiljer honom från de flesta av
verklighetens seriemördare. Men sånt varken kunde eller ville jag skriva. Man
kan väl säga att jag försökt att inte använda mer våld än nöden, eller
historien, krävde.
Swedish Zombie: "Skräck" är en genre i vilken en
författare kan göra lite av varje. Vad vill du själv helst bli sedd som - en
författare med ett budskap eller underhållare?
Jenny Milewski: Medan jag skrev Skalpelldansen funderade jag
inte så mycket på vare sig det ena eller det andra, jag bara skrev. Men jag är
en person som funderar rätt mycket och gärna vill hitta svar på saker jag inte
förstår, och det speglas nog även i mitt författarskap. Men jag vill absolut
vara underhållande också. Några debattböcker förklädda till skräckromaner vill
jag verkligen inte skriva, usch.
Swedish Zombie: Det här med själva skrivprocessen: hade du
själva handlingen helt klart för dig med mindmaps och grejer, eller fick boken
skapa sig själv medan du skrev?
Jenny Milewski: Skalpelldansen skrevs fullständigt oplanerat.
Därför har jag också skrivit om manuset ungefär en miljon gånger sedan den
första versionen blev klar våren 2009. Vissa författare klarar tydligen av att
låta historien växa fram av sig själv, men jag gör det uppenbarligen inte. Min
nästa bok är betydligt mer planerad, kan jag säga.
Swedish Zombie: Att du är copywriter till professionen, hur
samsas det med att nu skriva skönlitteratur?
Jenny Milewski: Jag frilansar och har förmånen att själv kunna
styra mina arbetstider, men som för de flesta författare är tiden att skriva
mitt eget alltid för knapp. Skalpelldansen har jag till stora delar skrivit
utanför diverse sporthallar och danslokaler i väntan på att mina barn ska träna
färdigt.
Swedish Zombie: Nyligen publicerade Utopi din novell
"Död snö". En zombienovell som man kan se som en blinkning till en
subkultur med zombie walks med mera. Hur ser du egentligen på zombien? Jag anar
att du upprörande nog inte riktigt tar vårat favoritmonster på allvar?
Jenny Milewski: Jodå, jag tar absolut zombies på allvar – jag
lovar. Det råkar faktiskt vara mitt favoritmonster också och jag skulle hemskt
gärna vilja vara med i en zombie walk själv när tillfälle ges. Jag har tidigare
skrivit mer traditionella zombietexter, men ville göra något annorlunda den här
gången. En sak som gör zombies extra spännande för mig är just kulturen runt
omkring, med överlevnadsguider, studiecirklar och zombie walks – som vi kan
ägna oss åt i trygg förvissning om att det bara är på lek. ”Död snö” handlar om
vad som skulle hända om någon kommer i kontakt med den kulturen utan att ha de
rätta koderna och därför inte förstår att det är på lek. Mitt intresse för
psykologi som skiner igenom igen, antar jag.
Swedish Zombie: Just nu befinner du dig under turbulenta
omständigheter med "Skalpelldansen", det är spännande dagar för dig
som förhoppningsvis blir roliga! Men vi undrar ändå om dina planer för
skrivandet i framtiden. Kan du hinta lite utan att avslöja för mycket vad vi
kan vänta oss av Jenny Milewski i framtiden?
Jenny Milewski: Mer skräck förstås. Jag är mitt uppe i
skrivandet av min nästa bok och så mycket kan jag avslöja att det blir mer
övernaturlighet än splatter nästa gång. Och mer rak underhållning än
metalitterär genrelek.
Swedish Zombie: Tack för pratstunden, Jenny och lycka till
med både "Skalpelldansen" och kommande projekt!
Jenny Milewski: Tack!
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar