 |
| Caroline L Jensen - vår egen varulvsdrottning (foto: Karin Meberg) |
Swedish
Zombie: Hallå Caroline! Nu ska vi prata lite monster och skräck du och
jag. Vad är skräck för dig? Varför tycker du att det är en bra idé att göra den
till en del av en berättelse?
Caroline L Jensen: Hej där, Swedish Zombie. Jag ser rätt tuff ut, men är
innerst inne en räddhare. Så svaret på ”vad är skräck för dig” är ganska
omfattande. I det verkliga livet går jag (som varje småbarnsmamma, inbillar jag
mig) omkring och är rädd för att något ska hända mitt barn. Det är ett
klyschigt svar, jag vet, men faktum kvarstår att inget fyller mig med så mycket
skräck. Jag har dessutom en rätt så aktiv fantasi, så jag lider inte brist på
olika skräckscenarier om vad som skulle kunna hända i olika lägen.
Sedan
är jag också pinsamt mörkrädd. Jag vet att ”det är samma värld som på dagen”,
och bla bla bla, och det kan andra människor tjata sig blåa om. Det hjälper
inte. Kvällspromenaderna med hunden under vinterhalvåret är en pina. Hjärtat
pickar och hjärnan skenar. Jag ser folk och otyg bakom varje trädstam, hör både
steg och mystiska oljud bakom mig hela tiden. Nu låter jag ju helt psykotisk.
Det är jag inte. Tror jag. Jag gillar
bara inte mörker. Förmodligen har det att göra med min fantasi, även det.
Jag
tror man kan sammanfatta svaret så här: skräck för mig är otrygghet. Osäkerhet
inför ett yttre hot. Ett hot som riktas
mot mig eller dem jag älskar. Men skräck är också skönt. Rent fysiskt.
Förmodligen eftersom man innerst inne ändå vet att man är rätt trygg, när man
går där med hunden och tycker sig höra ett blött flåsande i hasorna. Och det är
väl därför skräck i berättelseform kan bli så otroligt bra, när den fungerar. Den kan skrämma oss, rucka lite på vår
trygghet i en alldeles lagom utsträckning.
Swedish
Zombie: Hur går det för den svenska skräckvågen tycker du?
Caroline L Jensen: Bättre
än på många år. Bortsett från en del creddiga, men let’s face it – mycket små,
sammanhang så har den svenska skräckvågen rätt länge varit en
enmansföreställning. Nu är det inte längre bara JAL som kommer ut på stort förlag
med sina skräckhistorier. Det är gött.
Swedish
Zombie: Du skriver bland annat om varulvar. Hur ser du på varulven som
fenomen? Finns där mer att intressera sig för än våld och djurisk lusta?
Caroline L Jensen: Ja,
definitivt. Det primärt intressanta med varulven är inget av det du nämnde
(även om det är roliga sidor att utforska) utan den springande punkten, det som
gör varulven riktigt intressant är ”the monster within”-grejen. En vampyr är
det den är hela tiden, likaså en zombie. Men varulven är två. Den är människa,
med allt vad det innebär, under större delen av sin tid, och har då möjlighet
att reflektera över sitt tillstånd och sina handlingar. Zombier saknar helt och
hållet den här Jekyll och Hyde-aspekten, och i vampyrfiktionen är ”vampyren med
ett samvete” ett undantag.
Swedish
Zombie: Är varulven folktro eller populärkultur för dig?
Caroline L Jensen: Min bild
av hur en varulv ska se ut kommer utan tvekan från populärkulturen. Jag gillar
inte riktigt varulvar som när de förvandlats ser ut som vanliga vargar. Det ska
vara stort och köttigt och monstruöst. Som en korsning mellan en människa, en
skräcködla och en varg, ungefär. Varulvarna i Underworld-serien är helrätt.
Swedish
Zombie: Jag tyckte mycket om Vargsläkte
– Lykanthropos 1 trots att jag fick lite zombieabstinens. Och då dök Algot
upp som fullgod ersättning. I din version är det en ganska småsur gast som
gillar att ställa till förtret. Hur tänker du kring din strandvaskare?
Caroline L Jensen: Jag
läste en bok som heter ”Skånska spöken” för några år sedan, och där sprang jag
på fenomenet strandvaskare. När jag skrev Vargsläkte så visste jag redan från
början att varulvarna inte skulle vara särskilt skrämmande, om man nu kan säga
så. Visst är de monster, men det är ändå dem man som läsare ”hejar på”. De är
coola och starka. Vackra, om jag får säga det själv. Den ena är dessutom en
skröplig gammal gumma i sin mänskliga form. Jag ville att läsaren skulle identifiera
sig med huvudpersonen, Vera som är en varulv, och för att boken inte bara
skulle bli en ren monsteractionhistoria, utan faktiskt även ha en del partier
som kunde skrämma läsaren, så var jag tvungen att föra in ytterligare en
karaktär. Och ett ”vanligt spöke” kändes … tja … för vanligt. Strandvaskaren är
en havsbunden gengångare, Vargsläkte utspelar sig i ett hotell vid havet, och
på den vägen är det.
Swedish
Zombie: Varulvar. Vampyrer. Zombier osv. Vad har Monstret i en text för
funktion enligt dig, förutom att bidra med fasa och spänning?
Caroline L Jensen: Ja, att
skrämmas och få tårna att krylla sig av spänning är ju nummer ett. Men jag har
ända sedan jag var liten flicka varit den som ”hejar på skurken”, och att få
leva sig in i att vara monstret är en rätt så god tvåa. Men det beror ju lite
på vilken typ av monster vi pratar om. Är det en av Lovecrafts uråldriga gudar
är identifikationen ändå rätt knapphändig, de tjänar snarare som en påminnelse
om hur liten man trots allt är. Ödmjukande. I viss mån gäller det alla monster.
Swedish
Zombie: Om jag säger ”metamorfos” så antar jag att du direkt tänker på
varulvar. Det gör jag också, samt på Döden. Vad får du för associationer?
Caroline L Jensen: Jag
tänker på Ovidius och min lärare i svenska på gymnasiet.
Swedish
Zombie: Personligen svarar jag ofta ”sorg”, när folk undrar vad det är
jag egentligen ser i en zombieberättelse. För mig är det mycket sorg i mycket
bra skräcklitteratur överlag. Kan du hålla med om det åtminstone litegrann,
måntro?
Caroline L Jensen: Bra
skräcklitteratur innehåller hela spekrat av mänskliga känslor. Sorgen är något
som de flesta av oss har lätt för att ta till oss. Därför är den tacksam att
använda sig av. Den zombiehistoria som jag tycker utnyttjar det här bäst är nog
”Hanteringen av odöda”, faktiskt.
Swedish
Zombie: Du har hittills skrivit om en gast, två varulvar samt tre häxor.
Finns det andra monster eller övernaturligheter du finner extra intressanta?
Caroline L Jensen: Min
första övernaturliga kärlek var vampyren. Lestat de Lincourt, mer bestämt. Men
det har gått lite inflation i vampyrer, och det var faktiskt den enda
anledningen till att jag valde att skiva om varulvar i min skräckdebut. Jag
gillar det Justin Cronin och Guillermo del Toro & Chuck Hogan har gjort med
den samtida vampyren i sina böcker. Gjort dem till monster igen. Nästan som en
korsning mellan en vampyr och en zombie. Det ska bli intressant att se var det
landar. Samtidigt kommer allt mer fiktion som gör zombien mindre monstruös.
Bland annat kommer snart romanen ”varma kroppar”, en kärleks-zombie-roman, det
ska också bli intressant.
En
annan sak som fascinerar mig är det klassiska, hemsökta huset. Det finns i
Vargsläkte i och med strandvaskaren Algot som huserar i det gamla hotellet, men
jag filar på något större och mer ondskefullt där själva huset spelar
huvudrollen.
Sedan
fascineras jag av klassikern: Satan och hans demoner. Satan tog jag ett grepp
på i min roman ”Fru Bengtssons andliga uppvaknande”, men jag är inte färdig med
honom. Definitivt inte.
Swedish
Zombie: Har du någon gång tänkt tanken att det kanske skulle tarvas en
zombie framöver i Vargsläkte?
Caroline L Jensen: Haha,
nej, inte i just den trilogin. I slutet av del två, som har arbetsnamnet ”Flockfränder”
dyker det upp en ny, övernaturlig karaktär och han kommer även att spela en av
huvudrollerna i tredje och sista delen. Men det är ingen zombie. Däremot är
zombien som figur alldeles för intressant för att jag INTE ska skriva om den.
Det står på att göra-listan. Vad det blir och i vilken form vet jag inte än.
Swedish
Zombie: Stephen King är ett bra exempel på en författare som ofta lyckats
bra med att skildra skräck i vardagen. Ibland spårar det ur med flygande
coca-cola automater och elaka bilar, men ofta blir det märkvärdigt nog de
osannolikaste saker troliga när han planterar det i Maines mylla. Du gör något
liknande med Jämnviken. Är det en slump att du inte skriver om en annan planet
eller ett bortglömt fantasirike, eller är det medvetet?
Caroline L Jensen: Jämnviken
är min fiktiva variant av Höllviken där jag växte upp. Det är ett otroligt
tacksamt samhälle att skriva om, och även min förra bok utspelade sig där.
Anledningen till att jag har döpt om det är att jag har tagit mig en del
friheter med geografin. Det är ett utåt sett idylliskt och rikt samhälle, men
under ytan bubblar det av konflikter och människorna som lever där är så
otroligt måna om sin fasad. Det är något krampaktigt över livet i Höllviken,
och då är det kul att slänga in en varulv, eller Satan själv, för att se vad
som händer. Nästan lite komiskt. Sedan är det ju det vanliga ”Skriv om det du
känner till”, då brukar det bli bäst.
Swedish
Zombie: Nu ska du få fortsätta skriva på nästa roman. swedishzombie.com
önskar dig lycka till och undrar bara – när kommer Lykanthropos 2?
Caroline L Jensen: Tack,
det går sakta men säkert framåt med Flockfränder – Lykanthropos II. Förlaget
har satt utgivningen till sensommaren/hösten 2012.
Läs även andra bloggares åsikter om
Författare,
intervju,
Caroline L Jensen,
Fru Bengtssons andliga uppvaknande,
Vargsläkte,
monster,
strandvaskare,
varulvar,
skräck,
rysare,
Swedish Zombie