tisdagen den 31:e maj 2011

KIM PAFFENROTH (RED): HISTORY IS DEAD


I 20 noveller får vi läsa om de levande döda genom historien. Urvalet av texter är utmärkt och det finns inte många direkt dåliga bidrag. Av titeln och innehållsförteckningen framgår tydligt samlingens tema, men det är lite trist att redaktören ändå inte bjöd på ett förord där han kunde utvecklat sina ambitioner lite. Den första novellen utspelar sig för knappt två miljoner år sedan då en flock homo ergaster jagar mammut och får betala ett dyrt pris för sitt byte. Den sista utspelar sig år 1899 där en medhjälpare till Thomas Alva Edison börjar betrakta sin arbetsgivare i nytt ljus. De 18 berättelserna däremellan lotsar oss genom mänsklighetens historia och som det ska vara i en bra zombieantologi blir det både tänkvärt, makabert, lite spännande och ibland roligt.

En hustru till en mördad vikingahövding utkräver hämnd, en japansk ronin möter sin fiende och får nya insikter, Henrik VIII är giftassugen igen men ändrar sig, William Shakespeare sätter upp en pjäs som blir en något rörig succé, konstnären Rembrandt dyker upp i en historia som finns förevigad i tavlan The Anatomy Lesson of Dr. Nicolaes Tulp. Vi får besöka ett pesthärjat London på 1600-talet, en titt på 1700-talet levererar samma trista tjafs som Pride and Prejudice and Zombies (det enda bidrag jag egentligen ogillade).

1816 får vi följa med Mary Wollstonecraft Shelley på ett betydelsefullt pubbesök, två noveller behandlar det amerikanska inbördeskriget, sedan görs ett nedslag hos Frälsningsarmén i 1800-talets London. Vi får även i en annan text möta Jack the Ripper och efter det två klantskallar i Chicago, där kometen Biela spred ett kometregn år 1871, samma år som stora delar av staden brann. Plus en hel del mer som jag utlämnat från den här katalogarian.

Samlingens otvivelaktigt allra bästa bidrag är Rebecca Brocks Junebug som är en stark skildring av övergrepp och hedersrelaterat våld i en zombiekryddad berättelse från den amerikanska södern under inbördeskriget.

 Betyg: 4,5/5

Innehåll:

David Dunwoody: This Reluctant Prometheus
Paula R. Stiles: The Gingerbread Man
Christine Morgan: The Barrow Maid
Scott A. Johnson: Harimoto
Carole Lanham: The Moribund Room
Raoul Wainscoting: Theatre is Dead
Jenny Ashford: The Anatomy Lesson
Patrick Rutigliano: A Touch of the Divine
Linda L. Donahue: A Cure For All Ills
Leila Eaide: Society and Sickness
James Roy Daley: Summer of 1816
Juleigh Howard-Hobson: The Hell Soldiers
Rebecca Brock: Junebug
Joe McKinney: Starvation Army
Johnathan Maberry: Pegleg and Paddy Save the World
Derek Gunn: The Third Option
John Peel: The Loaned Ranger
Rick Moore: Awake in the Abyss
Douglas Hutcheson: The Travellin' Show
Ed Turner: Edison's Dead Men




måndagen den 30:e maj 2011

Böcker i boktraven att ta itu med just nu:










http://www.goodreads.com/review/list/5534168?shelf=to-read

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndagen den 29:e maj 2011

EUROCON 2011 i Stockholm 17-19 juni


European science fiction & fantasy convention arrangeras i år i Stockholm i Tekniska Högskolans Studentkårs Hus på Drottning Kristinas väg. Programmet är ännu inte helt klart men blir gediget. Det verkar tyvärr inte bli någonting zombierelaterat men kan vara intressant ändå. Bland inhemska namn märks nestorn John-Henri Holmberg och Anders Fager samt Andreas Roman. Det blir diskussioner och föreläsningar och en väldig massa annat.

Arrangörerna skriver så här:

" Vi planerar en litterär kongress med flera parallella programspår på både svenska och engelska. Men det finns utrymme för nöje också - tanken är att alla ska ha roligt. Ni kan se fram emot tre dagar späckade med science fiction och fantasy i olika former, och det kommer att finnas chans att mötas på en informell träff kvällen före evenemanget startar.

Alla ni som varit på en science fiction och fantasy-kongress förut vet vad som väntar - men den här blir mycket större än vad vi är vana vid i Sverige. Men vi vill också alldeles särskilt välkomna alla som besöker sin första kongress!"

Läs mer på EUROCON 2011

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdagen den 25:e maj 2011

Läskiga zombier i litteraturen, finns de?


En ganska läskig tant...
Handen på hjärtat, hur ofta har du egentligen stött på en enskild zombie i en novell eller roman som fått dig att tänka "usch och fy vad läbbig"? Personligen är mitt svar: så gott som aldrig. Det beror nog delvis på att jag sedan länge proppat i mig så mycket skräckskildringar i form av film och text att jag är luttrad. Långt ifrån ett ovanligt fenomen. Det är väl för mycket begärt att bli så härligt skraj igen som när jag var tio år och såg svartvita bilder från filmen Rabid, eller som när jag var tolv och läste Huset som gud glömde (The Amityville Horrors).

Men det här med zombier då? För mig kan det fungera lite fortfarande. I Romeros tre första of the Dead-filmer eller i 28 Days Later finns en del obehagliga typer. Visst, jag behöver inte längre kika mellan fingrarna, men det känns obehagligt när en zombie dyker upp. Och det är då den enskilde zombien som är läbbig. Storslagna scener med hundratals zombier är coola – men sällan mer än så. Nej, det är den enstaka zombien som dyker upp utan förvarning eller bara står tyst bakom en dörr och väntar som jag älskar att ogilla. Och som jag efterlyser i zombielitteraturen.

Nu tror du kanske att jag är en debil syltskalle som envisas med att blogga om zombiegenren utan att egentligen gilla den. Men fullt så dum är jag inte. Det finns gott om rysansvärda, härligt läbbiga scener i olika romaner som ger mig gåshud. Max Brooks zombier som vandrar under de stora haven, Craig DiLouies infekterade som väller fram i hundratusentals längs New Yorks gator likt en hjord av hjordar. Paffenroths makabra sjukhusscen med de instängda döda. Eller när Fingermans klantskalle sätter foten på gatan bland zombierna utanför barrikaden för första gången. Rysmys!

Men den enda enskilda gestaltade zombie som fått mig att verkligen känna om inte skräck så åtminstone obehag (blandat med vemod och sorg) är John Ajvide Lindqvists Eva i Hanteringen av odöda. Och hon är kanske per definition inte ens en tvättäkta zombie. Förutom Eva är det bara några inslag i Stephen Kings roman Jurtjyrkogården jag minns som läskiga på grund av en enskild odöd uppenbarelse.

Vad glad jag skulle bli om någon begåvad författare kunde gestalta en zombie som är hemsk i sig, utan att bara skriva om hur de sliter någon levande i stycken och stönar. Sånt gillar jag också, men det känns mer som kul actionsplatter än egentlig skräck.

Kanske finns den zombien redan men har undgått min upptäckt. Tipsa mig då. Genast!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Scary zombies in written fiction - do they exist?

Betygskriterier

Stränga kritiker och besserwissers, likt undertecknad
Vän av ordning vill kanske känna till vilka kriterier jag tar ställning till för att bestämma betyget på en text och hur jag tolkar min betygsskala. Egentligen är hela påhittet att sätta sifferbetyg kanske korkat då det är ett ganska klumpigt instrument. Men något slags belöningssystem och hackordning vill jag ha. En zombieberättelse kan vara lite hur som helst. Hela genren är ganska varierad. (Ja, jag betraktar den som en självständig genre.) Zombie är eller kan åtminstone vara; skräck, spänning, action, äventyr, science fiction, fantasy, romantik, erotik, sorgespel, dystopi, humor med mera. Och ibland hittar men de där gudabenådade författarna som spetsar sina alster med etik, filosofi, samhällskritik och en massa andra fina grejer. Personligen kan jag förstås uppskatta en roman med fokus på tumult hela vägen, om det är bra gjort, precis som ett försök till djupare skildring kan vara plågsamt om det är misslyckat. Och tvärtom.

Berättelsens kärna, själva plotten, ska helst vara lite originell. Är den inte det så kan den förtjäna ett högt betyg ändå om författaren kan ompaketera grundhistorien på ett snyggt sätt och presentera den skickligt. Den språkliga framställningen är viktig. Den ska åtminstone vara duglig men helst briljant. Dialogen måste vara verka naturlig och vara hyfsat välformulerad. Helst ska den givetvis vara briljant även den. Men briljans är sällsynt. Är det fokus på skräck och spänning så ska det vara förskräckligt och spännande också. Zombierna måste få ett visst utrymme och av bra kvalitet på ena eller andra sättet. Texten får gärna ha något slags knorr. Jag menar inte då nödvändigtvis ett överraskande slut, utan någonting vad som helst som gör att det lyfter. Och något väldigt vikigt – att författaren fullföljer det han/hon påbörjat. Inga lösa trådar, inga katastrofalt misslyckade ansatser.

Angående betygssättning av antologier: ett beprövat sätt att bestämma ett betyg är att sätta en siffra på varje novell och sedan räkna ut ett genomsnitt som blir betyget. Jag tycker den metoden är dum. En antologi ska helst också ha ett syfte mer än att texterna är zombierelaterade Jag vill ha en idé, ett tema av något slag. Sedan ska urvalet av noveller givetvis vara genomtänkt och passa temat. Helst ska det inte heller vara för mycket gammal skåpmat. En redaktör ska kunna bevisa sin antologis existensberättigande. Så jag sätter högst subjektiva betyg. Kanske är det orättvist, men Harmageddon är inget för gnällspikar.

Min betygsskala går från 1 – 5, där 1 är bajs och 5 är valfri motsats. Allt däremellan regleras med hel och halvtal.  

Rating criterias in English:

tisdagen den 24:e maj 2011

KIM PAFFENROTH: VALLEY OF THE DEAD (THE TRUTH BEHIND DANTE'S INFERNO)

I en zombieberättelse med inslag av bildningsroman använder sig Kim Paffenroth av det faktum att historikerna inte kan redogöra för 17 av apotekaren, politikern och poeten Dante Alighieris levnadsår. Författaren ger oss en fantasifull alternativ historieskrivning där Dante utstår strapatser och äventyr som inspirerar honom att senare skriva sitt berömda verk Divina Commedia. 

Efter bannlysningen från hemstaden Florens 1302 befinner sig Dante på resande fot. Han känner sig misslyckad och lider av hemlängtan. Någonstans i trakterna av Ungern möter han den unga romska kvinnan Bogdana som befinner sig på flykt undan en epidemi av hungriga strigoi, odöda. Dante fattar tycke för henne och de flyr gemensamt mot bergen för att undkomma de levande döda. Senare får de sällskap av Radovan, en deserterad soldat och de färdas genom ett landskap torterat och utsuget av giriga bojarer, jordägare, och den överallt närvarande döden. 

Dante som vid denna tid fortfarande är en på många sätt naiv och oerfaren ung ädling, trots bannlysningen och förlusten av både hustru och barn samt ungdomskärleken Beatrice, får här sitt stålbad vad gäller människors dunkla och onda sidor och han gör de erfarenheter han senare använder för att beskriva helvetet och syndens egenskaper. De färdas genom en grotesk mörk värld där makabra scener avlöser varandra.

Kim Paffenroth skriver bättre än någonsin. Han målar upp scener där Dante tvingas konfrontera människans synd och de odöda är ständigt närvarande, antingen som utförare av hemskheter eller som offer för dem. Vi får stifta bekantskap med den otrogna jägarhustrun som får sitt straff, männen som tar sin flykt in i ett absurt frosseri, de förtvivlat arga som nu lever för att tortera de levande döda, spåkvinnan som tagit hjälp av en ledbruten död pojke, mannen som glatt leder smiskandet av en död kvinnas skinkor och många, många fler.

Inte ens barnen förskonas, varken de levande eller de döda. Dante kämpar med sitt samvete men blir avtrubbad även han. Här ett citat som målande beskriver både Dantes erfarenheter och hur bra Paffenroth skriver: "Dante was cold all over when he realized that, in his diseased mind, childhood innocence now only meant the height of his victim. He gripped his sword tighter and raised it."

Dante, Bogdana, Radovan, och senare även munken Adam kämpar sig mot berget de hoppas kunna ta sig över och undfly. Berättelsen om deras färd blir zombiegenrens motsvarighet till John Bunyans Kristens resa från 1678 om jag nu tillåts göra en inte helt långsökt jämförelse vad gäller läroresor.

Det märks att författaren kan sitt ämne och trots att det på många sätt är en deprimerande historia osar den av fantasi och skrivarglädje. Av Kim Paffenroths romaner är det här den jag i första hand rekommenderar.

Betyg: 5/5


måndagen den 23:e maj 2011

The Walking Dead blir skönlitteratur


Den 27 september 2011 blir The Walking Dead skönlitteratur då Robert Kirkman och Jay Bonansinga släpper romanen The Rise of the Governor, den första boken av tre som utspelar sig i TWD-universumet. Böckerna ges ut av Thomas Dunne Books. Nyfikna kan redan nu kolla in Kirkmans prosa i novellen Alone, together som är med i John Joseph Adams antologi The Living Dead 2 som recenseras här. Mer information finns på Entertainment Weekly och på amazon.com.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Print is Dead sampler

Det lilla amerikanska indie-bokförlaget Creeping Hemlock Press har nu startat utgivning av zombielitteratur under namnet Print is Dead. I den här samplern ges smakprov ur de tre första romanerna:

Mason James Cole: Pray to Stay Dead
Nate Southard: Scavengers
John Sebastian Gorumba: World in Red

Här på Swedish Zombie kommer Pray to Stay Dead att recenseras inom kort.

Ladda ned samplern Print is Dead
Kolla in Print is Dead
Kolla in Creeping Hemlock Press

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KIM PAFFENROTH: ORPHEUS AND THE PEARL


Dr. Catherine McGuire är en föregångare I det att hon är nyutbildad och praktiserande psykoterapeut i 1920-talets Massachusetts. Hon har det inte särskilt lätt i en värld dominerad av gubbstruttar. Men så får hon sin stora chans då den välrenommerade Dr. Wallston kontaktar henne för att ta hennes tjänster i bruk. Ivrig och inte så lite nyfiken tar Catherine tåget från Boston till den lilla hålan Worcester. Dr. Wallston som nyligen förlorat sin hustru Victoria, lotsar Dr. McGuire in i en grotesk mörkervärld fylld av elixir och kemikalier. Catherine gör sin debut som behandlande terapeut i sessioner fyllda av lågmäld skräck och erotiska undertoner.

Den här novellen är en liten gotisk pärla och för tanken till namn som Bram Stoker och Mary Wollstonecraft Shelley eller ett senare som Henry James. Redan i inledningen då Catherine hämtas upp på järnvägsstationen av betjänten Mr. Romwald blir stämningen smått kuslig utan att någonting egentligen händer. Kim Paffenroth trollar med små medel och det är skickligt gjort. Orpheus and the Pearl är en berättelse om fasa, svek, kärlek och hur långt en man kan gå för en älskad hustru.

Novellen finns utgiven i särtryck eller i Belfire Press "Duel" Novella Series tillsammans med David Dunwoodys Nevermore.

Betyg: 4/5


lördagen den 21:e maj 2011

KIM PAFFENROTH: GOSPEL OF THE LIVING DEAD: GEORGE ROMERO'S VISION OF HELL ON EARTH


Kim Paffenroths första verk inom zombiegenren är en analys av George Romeros stilbildande filmer. I inledningen diskuterar författaren tematiken i dagens zombiefilmer, deras innehåll, symbolism och budskap. Inslagen av humor, religiösa föreställningar, social kritik och teologi dissekeras. Utifrån ett teologiskt perspektiv analyserar sedan Paffenroth fem filmer och tolkar huvudpersonernas handlingar och uttalanden. Efter det görs en övergripande analys av filmen i sin helhet och vad som kan sägas vara dess budskap.

Två viktiga begrepp i analyserna är "synd" och "dygd". Med synd menas att en person bryter mot Guds lag, en ondska som leder till andlig (och i förlängningen kroppslig) död. Ett sekulariserat synsätt kan vara att man bryter ett socialt kontrakt och uppvisar omoral. Med dygd menas ett önskvärt karaktärsdrag, t.ex. måttfullhet och vishet. Kim Paffenroth åskådliggör sina tolkningar av Romeros budskap genom att sätta dem i relation till Dante Alighieris (1265 – 1321) beskrivning av de mänskliga synderna och rangordningen av dem i det poetiska och teologiska verket Divina Comedia.

Analysen går från en första titt på den mänskliga naturen ned i helvetets översta kretsar och vidare nedåt i avgrunden, innan den avslutas med ett försiktigt, gryende hopp. Syndakatalogen är gedigen: girighet, konsumism, materialism, förvanskat förnuft och våld, rasism, sexism och homofobi, bedrägerier och svek. Paffenroth lotsar läsaren genom handlingen i de fem filmerna och låter oss betrakta dem genom hans ögon. I det avslutande kapitlet ger författaren sin syn på genrens framtid.

De fem filmerna som analyseras är: Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978), Day of the Dead (1985). Dawn of the Dead (2004 [regi Zack Snyder]) och Land of the Dead (2005).

Texten är informativ men inte tung. Den är rikligt beströdd med fotnoter som inte alls stör läsningen utan endast är till hjälp för den som vill fördjupa sig. Notapparaten avslutar boken. Varje filmanalys innehåller ett synopsis som för den invigde Romeroentusiasten kan tyckas onödig, men som gör Paffenroths skärskådande mer lättförståeligt. Författaren tvekar inte att ge kritik när den är befogad, och samtidigt framgår det utan tvivel att boken är en kärleksförklaring till regissörens verk och genren i sig. Boken är väldigt intressant och läsvärd och ger dessutom en nyckel till Kim Paffenroths egen skönlitterära produktion.

Betyg: 4/5



torsdagen den 19:e maj 2011

KIM PAFFENROTH: DYING TO LIVE: LAST RITES


Fyra människor, två vid liv och två döda, lever i avskildhet i en enkel men paradislik tillvaro. När en dag nödvändigheten tvingar dem att söka upp bebodda trakter finner de sig snart ha hamnat ur askan i elden. Den förmodade räddningen i staden New Sparta blir ett bokstavligt helvete för zombierna Wade Truman och Lucy, och lyckan blir inte heller långvarig för Will och Rachel.

Den tredje boken i Dying to Live-serien är överlägset den bästa. Människorna i New Sparta lever till synes väl, med civilisationens alla bekvämligheter tillgängliga. Men under ytan döljer sig en avgrund av konsumtionssamhällets avigsidor och människans många gånger hopplösa oförmåga att bryta invanda mönster och invanda fördomar. Lyxen med rinnande vatten och vackra kläder bländar den som levt i utmarken under lång tid, men är det värt att betala priset?

Stadens invånare har lärt sig att hantera zombierna och trots, eller på grund av rädsla, behandlar de sina forna medmänniskor likt slit och släng-varor. Vissa inslag påminner om koncentrationslägrens sonderkommandos. Truman och Lucy, två bitvis olika zombier, förenade i ett slags kärlek efter döden genomgår på skilda håll paradigmskiften som påverkar berättelsens utgång.

Last Rites är en etisk och filosofisk berättelse som på ett underhållande sätt ifrågasätter människans förmåga till att utvecklas och överleva, samt hur vi reagerar på det främmande och skrämmande, i det här fallet återuppståndna medmänniskor. Det är också en berättelse om kärlek och vänskap. Relationerna mellan bokens fyra huvudpersoner sätts på prov och länge känns utgången oviss.

Det är ingen renodlad actionhistoria, men full av inslag som självmordsbombare i småbarnsåldern, sexualiserade levande döda och brutala bilder av ond bråd död. Bokens avslutande ritual och sista kapitel är både sorgliga och försiktigt hoppingivande. Med både ilska och värme ställer Kim Paffenroth frågan: skall jag taga vara på min broder?

Länge trodde jag att Dying to Live var en trilogi, men det finns alla möjligheter för författaren att spinna vidare på sin historia. Jag kan inte bestämma mig för att hoppas på en fortsättning eller tycka att det är bra så här. Framtiden får utvisa den saken.

Betyg: 4,5/5


tisdagen den 17:e maj 2011

KIM PAFFENROTH: DYING TO LIVE: LIFE SENTENCE


I den första boken fick vi läsa om hur flickan Zoey kom till jorden och hennes första tid här. Nu tolv år senare är det genom hennes ögon vi får ta del av berättelsen om en grupp överlevare och arvtagare. Den förra romanens centrala karaktärer figurerar här mer eller mindre i periferin; Jonah, Sarah, Jack och Milton. Däremot får vi förutom Zoey följa "PopCorn" som växt upp till ung man och lagt bort smeknamnet till förmån för sitt ursprungliga namn.

Miltons projekt att fösa samman alla zombier i omgivningen och låsa in dem på lämpliga platser för att skapa trygga zoner har lyckats väl. Överlevarnas samhälle frodas och har växt runt den första förskansningen i museet . Man odlar grödor och håller höns. Den första tidens gemenskap med grund i regler och lagar skapade av Milton har utvecklats till en gryende kultur med ceremonier och ritualer där de levande döda har sin givna plats. Människorna lever efter en hederskod: Protect the Living. Honor the Dead.

Zoeys berättelse är en skildring av människors strävan efter att skapa meningsfullhet och sammanhang. I en värld full av våld och död är det inte bara önskvärt utan rent nödvändigt. Zoey berättar om personerna som befinner sig "mittemellan". De som är unga nog att inte minnas tiden före apokalypsen men inte tillräckligt unga för att växa upp och ta den nuvarande världsordningen för självklar. På bokens omslag är David Wellington citerad med omdömet: "A Thinking Man´s Zombie Novel" och det äger sin riktighet. Kim Paffenroth bjuder på mer än ytlig överlevaraction. Han fördjupar och problematiserar och resultatet blir en intressant skildring av en alternativ framtid för mänskligheten.

Zoey är tolv år när hon berättar om det som utspelar sig i Life Sentence och följdriktligt låter författaren hennes ålder speglas i språket. Det finns dock passager då texten känns lite väl naiv. Orsaken är kanske inte uttalat att Paffenroth underskattar läsaren, men det blir väl övertydligt och som läsare känner man sig skriven på näsan.

Zombierna breder ut sig i vartannat kapitel. Inlåsta bakom staket och galler förlöper åren även för de levande döda. Många väntar tålmodigt med en hunger som aldrig tillfredsställs. Men så finns Wade Truman, något så ovanligt som en etisk och dygdig zombie, och hans flickvän Lucy, inte fullt lika fredlig men intelligent och moralisk. Wades berättelse om hans erfarenheter sedan han vaknade upp igen odöd och hans tankar och förhoppningar är romanens stora styrka. De sorgliga som fanns över dem redan i föregående roman förstärks här, men en skrivmaskin och en violin kommer trots det att symbolisera inte bara förlust utan även hopp.

Sammanstötningarna med laglösa skurkar och ett hittills okänt grannsamhälle skapar konflikter som ställer frågor kring mänsklig konfliktlösning och rättskipning på sin spets. Och som mynnar ut i en upplösning där ingenting känns avgjort utan förebådar ödesmättad dramatik och fortsättningen på berättelsen om ett slags frivillig exil, betydelsefull för både människa och zombie.

Betyg: 4/5


lördagen den 14:e maj 2011

KIM PAFFENROTH: DYING TO LIVE: A NOVEL OF LIFE AMONG THE UNDEAD

Jonah Caine har tvingats att starta ett nytt liv. Efter att ha arbetat extra på ett fraktfartyg under sommaren återvänder han till USA för att finna att en elak bacill eller ett virus har förvandlat merparten av kontinentens invånare till stönande zombier.  Av sin hustru och sin son finner Caine inte ett spår.När vi kommer in i berättelsen är den före detta collegeläraren och mjukisen redan en erfaren överlevare med förkärlek för att sova i trädkojor. Caine har vant sig vid livet som ensamvarg och en diet bestående av konserverade produkter. Men en dag stöter han på en grupp överlevande som har ordnat det bra för sig inuti ett museum och han blir erbjuden att stanna. Där lär han bland annat känna den borne ledaren Jack och Milton - zombiegenrens egen Albus Dumbledore, klok och verserad, men med jävlar anama när det behövs och en underlig påverkan på de levande döda. Jonah försöker anpassa sig i den lilla gemenskapen och hitta sin plats i rangordningen. Människorna är vänliga, men det är en ny grym värld med nya förutsättningar.Upptäckten av möjligheten att införskaffa och använda en viss sorts fordon drar igång en kedja av händelser som innebär strapatser och andra knivigheter för samtliga inblandade.

Det här är förvisso en rätt traditionell historia om människor som kämpar för att överleva en postapokalys befolkad av zombier. Den inrymmer dreglande lik och aggressiva plundrartyper. Människor förskansar sig, bygger försvar mot farorna utanför och mellan raider i zombiebefästa områden för att proviantera försöker de bygga upp små fungerande samhällen igen.


Kim Paffenroth bidrar till zombiebiblioteket med en ändå fräsch och bitvis våldsam historia. Texten är kryddad med referenser ur både bibeln och Dante Alighieris Inferno (ur Divina Commedia) och författaren hade gärna fått fördjupa inpassen med influenser från äldre föreställningar om livet före och efter döden. Personbeskrivningen är inte på något sätt exeptionell, men låter läsaren lära känna de viktigaste karaktärerna och begrunda deras motiv. Berättelsens skurkar känns däremot endimensionella.


Paffenroths zombier är ganska hemska och väldigt sorgliga figurer. Scenen med de instängda kropparna, på ett för berättelsen viktigt sjukhus, är makaber och utmanande. Den leder även vidare till bihistorien om Frank och hans nyfödda dotter som är magstark och samtidigt vacker.

Dialogen är helt okej. När den är till för att driva handlingen framåt är den väl fungerande om än något platt emellanåt. När huvudpersonerna för längre samtal glöder Paffenroths penna till och han visar sin udd. Mot slutet av romanen förekommer några repliker med svärord som inte passar karaktären och det irriterade mig lite. Understundom blir författaren aningen långrandig, vilket saktar ned berättelsens flöde. Men när sista sidan är utläst blev jag helt klart nyfiken på fortsättningen.

Betyg: 3,5/5


KIM PAFFENROTH, RJ SEVIN & JULIA SEVIN: THIN THEM OUT

I en värld där den gamla lagen inte längre gäller lever en grupp människor i en gemenskap formad av nödvändighet snarare än frivillighet. Bristen på förnödenheter och det ständigt närvarande yttre hotet i form av levande döda utgör en enorm press på berättelsens centralfigurer och för fram deras sanna jag i ljuset. Vem är god och vem är ond. Gäller ens de gamla definitionerna i den nya världen? Alla som vill fortsätta överleva tvingas vara pragmatiska, men vilka beslut och handlingar är egentligen de rätta? Den fria viljan och personlig moral utgör skillnaden mellan möjligheten till en framtid och ond bråd död.

Ted befinner sig i en ohållbar situation. Inte utan anledning fruktar han för sitt liv och vill inte stanna kvar i vad han uppfattar som gangstervälde. Han vill ta med sig Sue och söka lyckan annorstädes. Men det är inte helt lätt att genomföra då de måste ta ställning till den grupp barn som finns bland de överlevande.

Novellen är mörk, spännande och innehåller etiska dilemman av den klassiska sorten som aldrig blir mindre viktiga eller tråkiga. Ingen människa är en ö – eller är det ett talesätt som förlorat sin relevans? Ensam är stark – är det fortfarande en illusion eller finns det en fördel för några när leden tunnas ut?

Författarnas insatser är mycket väl godkända. Dessutom hade jag vid den första läsningen svårt att skilja deras röster åt, vilket bara visar på att samarbetet varit gott. Berättelsen är dessutom full av spänning och zombiekalabalik, så jag antar att det lyckade resultatet innebär att de alla tre haft väldigt roligt under arbetet på skilda håll.

En detalj är avgörande för att jag så utan tvekan kan sätta mitt toppbetyg på den här historien: inslagen ur zombiernas perspektiv. Det är små, både roliga och morbida stycken, som utan att egentligen ställa frågan rätt ut får i alla fall mig att reflektera över även zombiens rätt att existera.

Betyg: 5/5



Intervju med Kim Paffenroth

Kim Paffenroth, skräckmästare och filosofie doktor
Swedish Zombie: Initially, I would like to welcome you to Sweden and your Swedish readers via my blog, Mr. Paffenroth! When I first contacted you with my interview request, you revealed that you certainly already know important things about Sweden such as gravad lax, IKEA and Volvo! Is it something else an American comes to mind when Sweden is mentioned? Often Americans seem to mix up Sweden with Switzerland! Not you though!

Kim Paffenroth: No, I’m sure I’d be more likely to confuse Sweden with Norway or Finland. And given how hard it is to put together furniture from IKEA, you all may not want to embrace them too much. I did later think of Saab, when my son pointed out one on the road and asked me where that car was made. But I’d say most Americans – unless their own ancestors came from there – know very little about Sweden.

Swedish Zombie: In the U.S., you are since long an established writer and most readers know your background. I refer, for example, that you are a PhD in religious studies with wide interests ranging from Augustine through Dante to George A. Romero. In addition to these three giants, can you name any others who influenced you in your dual career as a scholar and horror writer?

Kim Paffenroth: Those are maybe the biggest influences, but I’d point to three more modern writers: Herman Melville, Flannery O’Connor, and Fyodor Dostoevsky. They were very influential on me, for I think they do a great job of balancing psychological insights with theological ones – i.e. their characters are both mad and evil, but you’re never quite sure which is the right label for them, or how you’re supposed to be looking at them. At least, I’m never sure, and it makes their characters and stories much more ambiguous and engaging to me.

Swedish Zombie: I think most people who love horror literature can remember the tingling and terrifying feeling they got as youngsters when they first read a spooky story. Do you remember any particular book that evoked that feeling in you as a kid? And is there any writers who manage to bring out that with you today, even though you are now an full adult and full-fledged horror master yourself?

Kim Paffenroth: I had this big anthology called something like Alfred Hitchcock Presents ____. I know it had The Birds in it. But I remember reading those over and over. And more than writing, at that point, I remember watching the old Twilight Zone television series. There was something gentle or touching in most of those tales -   something horrible would happen, but it wouldn’t be random or meaningless. That’s what I remember most about them, and what I come back to. And the same for writers now. I’d say Gary Braunbeck does that the most effectively now, among the writers I know.

Swedish Zombie: When reading your novels, one can hardly avoid noticing your interest in Dante. It's obvious that you devoted his work time and studies and does not embrace the prevailing image of him these days only as a portrayer of grotesque tortures and punishment of sin. What would you say is the most important thing from his mind that you implemented with your vision and used in the Dying to Live books?

Kim Paffenroth: That sin is living and acting without reason. I can’t say that I fully agree, but it does help me focus my thoughts on it, decide what I think about a given character and his/her motives. Also, his idea that sins can be categorized and measured, as to how evil they are: that I agree with more, and it’s definitely shaped how I present my zombies and live people in my stories.

Swedish Zombie: One of many things I personally appreciate about your novels is how
you without not only describe slaughter and mayhem, succeeds in creating a scary atmosphere. You and Swedish author John Ajvide Lindqvist have in common that you both have created very unpleasant scenes that take place in a hospital, without actually drowning the reader in fresh blood. Ajvide Lindqvist uses no violence at all, and in your scene the reader enters long after the onslaught. What do you think about the violence of zombie novels in general? There's no peaceful genre we are talking about.

Kim Paffenroth: I think the horror should take place with a minimum of blood, but the blood being shed should affect us more. It’s why I much prefer to write torture scenes – there may be no blood or killing, but if we care about the person being hurt, then the scene is much worse, than if a bunch of random people are devoured or otherwise killed. I think that’s the key – to have the readers care about the characters. Otherwise, it’s just spectacle.

Swedish Zombie: Is there anything that is unimaginable for you to portray in a horror novel? In the first part of Dying to Live, there is a rather macabre description of how the girl Zoey is born, so we readers know that you are not avoiding unpleasant things.

Kim Paffenroth: I’m pretty squeamish about the abuse of children. In the second novel, a young woman is threatened with rape, and beaten badly, and in the first similar things happen but are left to the reader’s imagination. I don’t think I could have really described that level of abuse to a child.

Swedish Zombie: Your interpretation of the archetypal zombie is interesting. You let them evolve, and also the living humans attitude to the undead changes along the story of Dying to Live. Tell us your thoughts on that?

Kim Paffenroth: I think if zombies stay stupid and slow, there’s only so much you can do with them. They’re just targets, or a huge, ever-present threat. But they’ll never be characters, and the plots you can use them in become limited. So you have to either change what you have your zombies doing (i.e. make them faster and/or smarter), or you have to explore how the living people react – show their remorse or guilt, or show how badly they treat other living people. That drastically expands what you can do with the story. I think The Walking Dead showed a lot of that, in how it examined the living people and their psychological difficulties in this monstrous new world.

Swedish Zombie:
One thing that annoys me personally very much and who are commonplace in horror literature is the "cozy catastrophe". The direst things can happen, but well trapped behind a locked door do the main characters easily switch from pure panic to socialize in a relaxed and enjoyable way. Even in the Dying to Live is a tendency to this. Why do you author this?

Kim Paffenroth: Well, I think the characters have to have moments in the story when they’re removed from immediate threat. So I don’t quite see your complaint there. Now, if you’re complaining that when they’re away from the threat, they act completely “normal” and relaxed – then that’s a very legitimate thing to criticize. I tried to have my characters feel more traumatized by what they’d been through, and to relive it, even in their domestic or “safe” moments, but now I’ll be more careful to make sure that comes through.

Swedish Zombie: You have written a very good short story named Thin Them Out together with the authors RJ Sevin and Julia Sevin. I thought that writing was a very lonely profession, how did it happen when you wrote it?

Kim Paffenroth: We were going to a convention, and RJ asked me a few weeks before if we could produce something together, to sell there as kind of a unique “souvenir” for the con. It came together quickly, that if we had three points-of-view in one story, it would be possible for each of us to write our separate parts and then combine them (as long as we knew where it would end up). So as long as my smart zombie ended up on a bridge, it would work, and the idea that he’d have something more valuable for the living humans evolved as we went: I just said to them, “Hey – RJ – I’m going to have my zombie pick up X and leave it on the bridge. Make sure your humans need X.” So that made it come together I think in an interesting and satisfying way.

Swedish Zombie: In Sweden we have our own giant John Ajvide Lindqvist and maybe a handful of other published horror writers. A Swedish zombie genre is not to speak of. Situation in the U.S. seems to be very different. There is published a lot of books in the zombie genre and there are also publishers like Permuted Press, which specializes in the genre. The issue seems to have exploded during the twenty-first century's first decade. How do you see progress? Is there a chance for the success to be continued or will it soon end? Can you look into the crystal ball for us wretches here in Ultima Thule?

Kim Paffenroth: I think there are some dynamics which may appeal especially to Americans, but even there it’s conflicted, and I see where it could be adapted to other cultures. For example, I see zombie stories as about the downfall of America, of how we’re overextended and vulnerable and arrogant and we’ve lost sight of what’s really valuable in our lives. But on the other hand, a lot of Americans seem to like zombie stories because they’re about Americans shooting their neighbors in the face, and the readers or viewers think that sounds like a lot of fun. But I think enough of the zombie story is about the failure of modernity in general (and not just the failure of America) that I think we could see more zombies all over. Certainly the British recently, and the Italians back in the 70s, have their own takes on the zombies.

Swedish Zombie: You have edited two anthologies, which are both good examples of
how broad the zombie genre can be. Can we hope for more?

Kim Paffenroth: It’s all a matter of business. Anthologies don’t sell as well (in general) as novels, so you may have to wait a while for another.

Swedish Zombie: When a publisher takes to his senses and translate at least some
of your works, what book would you choose except perhaps the obvious choice of Dying to Live trilogy?

Kim Paffenroth: The first two Dying to Live books are now available in German. My historical zombie novel, Valley of the Dead: The Truth Behind Dante’s Inferno, will be available in Russian later this year. And really, for me and what I liked doing with my zombies, Valley of the Dead is my favorite book I’ve written, and I’d so love to see it in Italian, Dante’s language. I want to hear what more people think of it, if they’ve actually read Dante (which most Americans haven’t).

Swedish Zombie: What would you like to write in the future? Do you have material
for ten more novels about our dear zombies do you think? Or perhaps it may suddenly be a space opera or werewolf novel with your name on it?

Kim Paffenroth: I have a few more zombie stories in me! I don’t know if it will be ten, but at least two or three more, for sure. I did write a ghost story, and I always wonder if I could do more with them, since they’re the opposite of zombies, in a way – they’re spirits, without bodies, while zombies are bodies without minds.

Swedish Zombie: Thank you for taking the time with me and your other Swedish readers Mr. Paffenroth, and I hope being able to meet you at a book signing here in Sweden very soon!

Kim Paffenroth: Wouldn’t that be fun? You never know what might happen. I’ve been invited to many more places since I started writing about zombies. 

Länk till samtliga inlägg under etiketten "Fokus på författaren Kim Paffenroth" 

Link to all posts under the label ""Focus on author Kim Paffenroth" 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Fokus på författaren Kim Paffenroth

Författaren Kim Paffenroth (född 1966) bor i Hudson, New York där han lever med sin hustru och två barn. Paffenroth har en lång akademisk karriär bakom sig inom religionsvetenskapen och han blev filosofie doktor vid University of Notre Dame 1995. Han är nu verksam som professor i religionsvetenskap på Iona College. Han har publicerat ett flertal titlar inom ämnesområdet, många avhandlar Augustinus. Bland hans teologiska arbeten kan nämnas A Reader´s Companion to Augustine´s Confessions, Judas; Images of the Lost Disciple, Augustine and Philosophy och Augustine and World Religions.

På sin blogg Gospel of the Living Dead berättar Kim Paffenroth om hur han efter en liten medelålderskris 2006 tog ut en ny kurs i livet och började skriva skönlitteratur inspirerad av bland annat George A Romeros filmer vid sidan av sitt akademiska arbete.

Kim Paffenroth skriver intelligent zombielitteratur. Med det menar jag att han tillhör den kategori författare vars historier har flera dimensioner. Om man vill finns där ett djup att utforska under actioninslagen och skräckskildringarna. Men som med all bra spänningslitteratur går det också bra att bara gotta sig i äventyrligheter och lämna allvaret därhän. I båda fallen tar Paffenroth med läsaren på en rejäl åktur!

En värld befolkad av zombier efter Romeros stilbildande koncept där skildringarna och undertexten är kryddad med influenser från bland annat bibeln, Augustinus och Dante Alighieri, ger läsaren möjlighet till reflektion över etiska och existentiella frågor som varit viktiga för människan alltifrån begynnelsen fram till denna dag. Dante Alighieri och George A Romero vandrar sida vid sida, nu i sällskap av Kim Paffenroth.

Från och med det här inlägget och en tid framåt är det Kim Paffenroth-tema på den här bloggen. Jag kommer att läsa det mesta av författarens publicerade skönlitterära verk och recensera dem. Undantagen är tre noveller som jag valt bort av skilda orsaker. Recensionerna kommer inte att följa kronologin i utgivningen, utan den ordning i vilken jag började och nu fortsätter att läsa böckerna. När jag är färdig kommer jag att ha recenserat nio olika titlar; fyra romaner, en kortroman, en sakprosal, en novell samt två antologier redigerade av Kim Paffenroth.

Innan jag sätter igång med det inleds projektet med en intervju jag haft förmånen att få göra med författaren. Håll till godo, och börja läsa Paffenroth du också om du inte redan är i full gång. Nu kör vi!

Kim Paffenroth bibliografi:

2006 Gospel of the Living Dead - George Romero`s Visions of Hell on Earth (sakprosa)
2007 Dying to Live: A Novel of Life Among the Undead (roman)
2007 History is Dead, redigerad av Kim Paffenroth (antologi)
2008 Thin Them Out med R J Sevin och Julia Sevin (novell)
2008 Dying to Live: Life Sentence (roman)
2009 The World is Dead, redigerad av Kim Paffenroth (antologi)
2009 Buddha in the Box (novell, recenseras ej)
2009 The Covenant (novell, recenseras ej)
2010 Valley of the Dead (The Truth Behind Dante´s Inferno) (roman)
2010 Orpheus and the Pearl, sampublicerad med David Dunwoodys Nevermore (novell)
2010 On the Usefulness of Old Books (novell, recenseras ej)
2011 Dying to Live: Last Rites (roman)
Källor:


Rekommenderad vidareläsning:

Augustinus

Dante Alighieri

George A Romero

fredagen den 13:e maj 2011

JOHN AJVIDE LINDQVIST: TJÄRVEN

Det är midsommarafton och sju gamla klasskompisar från avgångsåret 1986 bestämmer sig för en liten återträff långt ut i havsbandet på en liten ö där fyren Tjärven står. Det blir ett stökigt midsommarfirande, vilket ju är gammal fin svensk tradition, men den här historiens oinbjudna gäster i form av åländska gangsters och zombier är måhända nya inslag i skärgårdsidyllen.

Tjärven är i mångt och mycket en berättelse om gruppdynamik. Som det måhända är när forna klasskamrater återses 25 år senare blir det både lite sentimentalt och traumatiskt. De ofrånkomliga standardtyperna finns representerade; klassens coola  kille, klassens snygga tjej, den begåvade snubben osv. Ajvide Lindqvist gör bra ifrån sig  då han presenterar de här existerande schablonerna, utan att för den skull frossa i fånig hämnd för eventuella gamla orättvisor. Det blir mer trovärdigt såhär.

I personbeskrivningen vänder Ajvide Lindqvist på invanda fraser och låter en man ha fylliga läppar, för att i nästa stycke beskriva silhuetten av en kvinnas breda rygg. Småkul! Den osynlige berättaren tilltalar i kursiva stycken dramats olika huvudpersoner och låter läsaren på så sätt ta del av personernas bakgrunder och svaga sidor. I berättelsens inledning bidrar det till en skönt suggestiv stämning.

De gamla kompisarna småsuper, minns fornstora dagar och förtäljer eller förtiger vad det egentligen blivit av dem sedan avgångsåret. En gammal kärlek blommar upp, en alfahanne blir avslöjad och avsatt och ett litet drama i sig avhandlar förmodad lesbianism.

På sin hemsida betecknar John Ajvide Lindqvist Tjärven som roman. För mig är det en novell, möjligen kortroman. Och just därför är det helt okej med påhitt som när några gangsters dyker upp och ställer till ett riktigt predikament för huvudpersonerna, utan att man får veta någonting annat om skurkarnas förehavanden vare sig före eller efter deras uppdykande. De är bara där för att ställa till det. Gott så.

Ajvide Lindqvists zombier är verkligen zombier den här gången, till skillnad från hans tidigare mer intellektualiserade odöda. Det är roligt att författaren vädrar den här delen av sin fantasi och bjuder på en lagom dos kalabalik. Zombierna, de drunknade döda, som får den här chansen till jakt på föda varje midsommarafton, är lika smarta som ungefär, öh, mindre smarta apor. Deras användande av enklare redskap föranleder några både absurt roliga och småäckliga scener. 

De ter sig långt ifrån lika skrämmande för mig som de omlevande i Hanteringen av odöda, trots att de den här gången är riktigt hungriga och våldsamma.  Vilket inte är konstigt då Tjärven är en underhållande berättelse som inte känns, och säkert inte heller vill, vara obehaglig och realistisk på samma sätt som Hanteringen. Och jag är glad att författaren inte försöker upprepa sitt mästerverk utan gör någonting annorlunda.

Iklädda alltifrån yrkesuniformer till popbandst-shirts kravlar de döda upp på klipporna för att göra livet surt för de sju människorna som befinner sig på ön. Och de lyckas bra.

Det enda jag irriterade mig lite på med den här novellen var att det igen dök upp en person som behövde be och tjata om gud. Jag fick mitt personliga mått av jesusrabbel rågat redan i kortromanen Sluthanteringen.

Seså, ignorera solskenet och ladda ned era egna exemplar av Tjärven nu, gott folk! SEDAN kan ni gå och bada.

Betyg: 4/5


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdagen den 11:e maj 2011

David Wellington: Plague Zone











Jag överväger att ge David Wellington en ny chans. Det är svårt att dissa en så kreativ kille som dessutom inte verkar snål.  Plague Zone - A Serial Novel finns endast att läsa på hans hemsida och det kostar noll dollar. Jag hade dock gärna betalat för att få den i bokform. På författarens sida står det så här:

"Plague Zone is a serial novel by David Wellington. It was originally published online, starting with chapter one on April 23rd, 2007, also known as International Pixel-Stained Techno-Peasant Day (and the author's birthday, for that matter). For five months chapters were posted every Monday, Wednesday and Friday.
The book is now complete, and can be read in its entirety at this site. To get started, please go to Chapter One, and meet Tim Kempfer, the toughest librarian in post-apocalypse Seattle."

Kolla in allt på David Wellingtons hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndagen den 8:e maj 2011

WAYNE SIMMONS: DROP DEAD GORGEOUS

Det är en dag som alla andra i Belfast på Nordirland, tills helt oväntat 99% av befolkningen ramlar ihop och dör knall och fall. Även fåglarna kolar vippen och regnar ned som befjädrad fallfrukt. Vi får följa hur ett antal människor tacklar den inledande chocken och sedan de första efterföljande dagarna, för att så småningom mer eller mindre lyckat inrätta sig i den nya, tysta världen. Nothing was the New Something.

Vi får stifta bekanstskap med tatueraren Star som får en död kund och en oavslutad tatuering att ta ställning till, Herb som för första gången i mannaminne städar själv, då  frugan inte längre lyfter ett finger, Radio-DJ:n Sean som sitter i studion och funderar på att ringa upp sin suicidala exfru när flickpluntan sinar, Steve som blir sittande i sin bil tillsammans med sin döda hustru och lika döda son, och många andra.

I det postapokalyptiska Belfast uppstår provisoriska mikrosamhällen runt Great Victoria Street Station. En smått fnoskig gatupredikant får se sin karriär ta ny fart då antalet lärljungar växer från noll till åtminstone 50. En pro-brittisk soldat tar kommandot över en annan grupp levande och inför diktatur, framför ögonen på en mindre förtjust f.d. IRA-aktivist. I utkanten av dessa två dysfunktionella utopier slår sig ett mindre gäng festprissar ned på ett hotell och ägnar baren en rejäl dos irländsk uppmärksamhet.

Många kroppar ruttnar och vittrar bort. Andra ligger kvar mystiskt oförändrade dag efter dag, vecka efter vecka, spridda över staden som sovande änglar. Tills de en dag vaknar igen.

En alternativ titel på den här lilla boken kunde vara A Woman Scorned. Det är långt ifrån en feministisk käftsmäll men Simmons korsar zombiegenren med filmvärldens rape and revenge på ett sätt som jag tycker är kul. Om det beror på att det liksom Thomas Emsons Zombie Britannica är en västeuropeisk produkt eller om det bara är en slump, så liknar de båda romanerna i många avseenden i alla fall varandra. Det är mer eller mindre full fart. Drop Dead Gorgeous har ett något långsammare tempo vad gäller själva actioninslagen, men historien rullar hela tiden på utan särskilt många avbrott för djupare grubblerier. Bokens personer ger förvisso utlopp för allehanda känslor, ingen verkar ha mått särskilt bra även innan apokalypsen, men det är ingen djuplodande framställning. Trots referaten av huvudpersonernas traumatiska bakrunder.  Den enda bihistorien som väckte lite äkta medkänsla hos mig var den om Steve och hans döda familj. Men ibland kan berättelser utan särskilt noggrant navelskådande vara befriande läsning. Det är ibland småroligt, ibland lite spännande, men framförallt länge väldigt mystiskt.

Språket är för det mesta helt okej, förutom det ibland lite väl fantasilösa användandet av samma gamla vanliga metaforer och idiomatiska uttryck. Tredje gången skiten hamnade i fläkten kände jag en viss irritation och aldrig mer i någon bok eller film vill jag behöva stå ut med stilgreppet (stil? fnys) att någon drömmer någonting som det är meningen att läsaren först ska tro vara verkligt, och att personen sedan VAKNAR MED ETT RYCK!  Dra åt helvete vad överanvänt.

Författarens styrka är hur han hela tiden för handlingen framåt utan att krångla till det och i en del avseenden ger läsaren en historia med lite nya fräscha idéer.

Wayne Simmons zombier är lite speciella. Läsaren får vänta på dem ganska länge och jag kan erkänna att jag lite nervöst bläddrade framåt i boken för att kontrollera att de helt enkelt inte var bortglömda. Men den som väntar på något gott osv. Vissa saker angående zombierna kan jag tyvärr inte avhandla här då det skulle förstöra en massa för presumtiva läsare. Men nämnas kan att de inte är direkt hjärndöda och att de har en del mer ovanliga saker för sig. T.ex att sörpla blod som vampyrer med dåligt bordsskick eller, också mer vampyrhistorielikt, bli kåta.

Är det en fullpoängare? Nej, det tycker jag inte. Ska man läsa Drop Dead Gorgeus då? Ja, det tycker jag.

Betyg: 3,5/5

fredagen den 6:e maj 2011

En zombie, flera...

Språkkännaren och zombieentusiasten Feuerzeug har korrigerat mitt användande av den felaktiga pluralbeteckningen "zombies". Givetvis är det en anglicism alternativt bebisspråk. Det heter "zombier" på svenska. Jag gör bättring och tackar Vår Herre för min enkelspåriga monstersmak. Tänk om jag även bloggat om mumies och vampyrisar?








Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdagen den 3:e maj 2011

TONY MONCHINSKI: CRUSADE

Styrkelyftaren och sjukvårdsbiträdet Bear, som hade en liten biroll i den föregående romanen Eden, inleder här fortsättningen beväpnad likt en mindre armé och i full färd med att i sällskap av en ung kvinna vid namn Nadija utkämpa ett krig på alla fronter mot de odöda. Sällan har väl en zombiethriller inletts med så mycket krutrök, köttslamsor och granatsplitter orsakade av endast två personer.

I återblickar får vi sedan följa två skilda grupper och deras färd mot Clavius City, en trygg fristad uppe i norr. I den ena gruppen återfinner vi Bear, Buddy, Gwen, den nu gravida Julie och filmnörden Mickey på flykt från Eden. I den andra, en karavan av människor på färd i husbilar får vi bl. a. lära känna tuffingen Eva och hennes blinda syster Sonya med tillhörande knippe barn, samt Lauren,  ytterligare en filmnörd.

Crusade tar många olika vändningar som så småningom leder fram till ett brakande slut som också innebär en början. Det finns flera väldigt bra påhitt i den här texten och olika skikt i framställningen som imponerar. Barnet som Bear inledningsvis bär omkring på mitt under brinnade krig är en sidohistoria  man först lätt tror sig ha räknat ut, men förmodligen bedrar sig på.  Buddy som vi sedan del ett känt till den otrevliga hemlisen om, men lärt känna som en hygglig prick, går igenom en sorglig och otäck förvandling.

En annan berättelse i berättelsen är den om pesten som börjat sprida sig bland de överlevande och mynnar ut i grymt drama som utspelar sig mer eller mindre i det tysta i det tillsynes goda och trygga Clavius City.

Och det finns mer. Mycket mer. Crusade är en lyckad uppföljare till Eden och föranleder en otålig väntan på den utlovade tredje och avslutande delen.

Anmärkning: I ett efterord gör Monchinski slut med sitt onödiga påhitt "Tommy Arlin", vilket är bra. Kanske innebär det nu att författaren litar på bärigheten i sitt verk och inte skäms över att han skrivit två utmärkta romaner i zombiegenren.

Betyg: 4/5

måndagen den 2:e maj 2011

TONY MONCHINSKI: EDEN

Gymnasierektorn Harris, en distingerad och bara aningen medelålders herre är på skolan då de döda bestämmer sig för att det nu får vara nog på vilan och återuppstår för att ge de levande storstryk. Hans hustru Raquel är på sitt arbete på Manhattan och de båda makarna är inställda på lite restaurangmys efter jobbet. Så blir det nu inte. Rektor Harris hamnar inom kort på omvägar och får under äventyrligheterna en bäste vän i den frigivne fången Buddy som bär på en kuslig hemlighet.

Dagarna går och läget i USA kan knappt bli värre. På sina håll bygger driftiga personer upp små samhällen bakom barrikader för att klara livhanken. Ett sådant ställe är Eden, som drivs av gangsterbossen Graham och lakejen Markowski. Givetvis kommer Harris och Buddy rännande och då händer det grejer. Det är långt ifrån de levande döda som är de enda farliga typerna.

Eden är ett skickligt romanbygge som utnyttjar tillbakablickar och flyttar fokus mellan olika människor för att sammanfoga historien. Trots att det förekommer hyfsat många olika personer är det aldrig svårt att hänga med i svängarna och det blir sällan eller aldrig långtråkigt.

Berättelsen innehåller även ett smått bisarrt morddrama som nog bara kan förekomma i en zombieroman och upplösningen blir dramatisk. Som i de flesta amerikanska romaner i den här genren har folk en häpnadsväckande tillgång till skjutvapen och bomber och granater. Dessutom kan alla i den här boken hantera dem lika bra som vilken marinkårssoldat som helst. Det är kanske lite väl osannolikt.

Monchinskis zombier är av fyra typer:  shamblers som haltar fram men är farliga om man blir inringad, bookers som är otrevligt snabba och viga, howlers som för en massa skräckinjagande oväsen och brains, som är smarta och krånglar till det för folk genom att kunna lägga upp strategier och jaga i grupp.

Eden här hemskt bra. Spännande och fiffigt utan att i och för sig på något sätt förnya genren. Men när en författare återberättar en grundhistoria så här pass skickligt är det kanske heller inte alltid nödvändigt.

Del två i den här tänkta trilogin heter Crusade och gavs ut 2010.

Anmärkning: Monchinski har valt att i ett förord krångla till det genom att påstå att romanen skulle vara ett manus han fått av en man vid namn Tommy Arlin, som han sedan publicerat åt denne. Det är ett gammalt stilistiskt grepp att presentera en text som en upphittad dagbok, eller en återfunnen uråldrig skrift och dylikt. Ett exempel på hur det gjorts på ett föredömligt sätt är Nikanor Teratologens en kär vän som överlämnar Pyrets fullklottrade tapetremsor till författaren i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. I det här fallet däremot blir det bara oförståeligt.

Betyg: 4/5
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...