RACHEL CAINE: GLASHUSET (VAMPYRERNA I MORGANVILLE BOK 1)

Precis som en rysmysig ungdomsbok ska vara, om än med stereotypa könsroller

Claire Danvers är 16 år och A-student. Hon har klarat av collegestudierna i förtid och ska nu börja på universitetet, tidigare än sina jämnåriga. Hon lämnar föräldrahemmet för Morganville, där hon tar sina första stapplande steg i vuxenlivet. På elevhemmet drabbas hon ögonblickligen av skolans plågoris, den mobbande Monica Morell och hennes följeslagare, Monicketterna. Claire som känner igen mönstret sedan tidigare, hon har som den begåvade plugghäst hon är alltid varit lite utanför, förstår att det är riktigt allvar den här gången. Hon kan helt enkelt inte bo på elevhemmet, då dör hon. Raskt ger hon sig ut i Morganville för att hitta en alternativ bostad och en annons i lokaltidningen leder henne till Glashuset.

I Glashuset bor goth-tjejen Eve och snyggingarna Michael och Shane. De inte bara släpper in den yngre Claire, nej de har också vänligheten att berätta sanningen om Morganville för dem. Staden är styrd av vampyrer och människorna är livegna. De studenter som kommer till staden utifrån är inget annat än plockmat för stadens blodsugare. Somliga familjer klarar sig genom att ha Beskydd, vilket gör dem till en vampyrs slavar. Alla under 18 har ett armband som visar att de inte får ätas, men efter myndighetsdagen är man lovligt byte om man inte har Beskydd.

Det här är bara början för Claire, som i stället för att plugga snart är indragen i en härva med sina nya vänner i Glashuset och stadens vampyrer. Hon hinner med både att skaffa sig fiender och göra sina första försök till flirt med en snygg kille. När de sedan kommer en uråldrig och för vampyrerna viktig bok på spåren blir Claires situation ännu mer utsatt och hon får stifta bekantskap med världens äldsta vampyr.

Det här är som sig kanske bör väldigt lagom. Det är tillräckligt blodigt och våldsamt för att inte passa mindre barn, och det är tillräckligt mycket sexanspelningar för att inte heller passa nämnda grupp. Det är också så pass lagom att det är gjort för det yngre skiktet young adult-läsare. Det är också ganska underhållande och rysmysigt. För det ÄR mysigt trots all död och förtvivlan. Staden som egentligen borde vara ett veritabelt helvete för människorna blir ändå en plats där Claire har det bra och finner sin plats i tillvaron. Eve, Michael och Shane bär alla på gräsliga historier, men när de kurar ihop sig i Glashuset och äter chili är det inte utan att man känner att precis så där hade man velat ha det i slutet av tonåren. Även om det hade medfört en spöklik tillvaro. För många i den här boken bär på hemligheter. Som till exempel Michael, varför sover han hela dagarna och bara är vaken på natten?

Rachel Caine förtjänar verkligen både ris och ros för det här. Hon ska ha beröm för sin förmåga att skapa just ett slags mysig katastrof. För just i den här sortens bok är det någonting positivt. Den är som gjord för en trettonåring att uppslukas av efter en jobbig skoldag och glömma vardagen en stund. I Caines värld finns det en plats även för de utsatta och de onda får förr eller senare sitt straff. Det är kanske inte särskilt verklighetstroget, men ack så sympatiskt. Och den verklighetsflykten kan nog en flicka på 13-14 behöva ibland.

Personteckningen är bra genomförd och karaktärerna är i de flesta fall inte enbart beskrivna i svart och vitt. Dessutom byter de ibland roll från god till ond. Precis som det ska vara i en rysmysig bok. Det lite tråkiga är Caines extremt schablonartade och stereotypa könsroller. Killar är verkligen killar och tjejer är verkligen tjejer. Caine segmenterar gamla ingrodda roller och förstärker det konforma. Till råga på allt är ALLA med undantag för någon uråldrig vampyr snygga. Flickorna är söta och vackra och sexiga. Killarna är snygga och sexiga med breda ryggar. Eve är en goth-tjej som givetvis är VÄLDIGT söt under sitt smink, och det blir tydligt att Rachel Caine enbart ser goth-kulturen som ett uppror för vilsna tonåringar, utan andra kvaliteter än så. Där visar författaren kanske sitt riktiga jag – en lite konservativ amerikansk tant med förkärlek för vampyrer och välkammade, sexiga ungdomar. Kanske är det hennes dröm om hur tonåren borde vara för alla.

Det blir inte så jättemycket vampyrer i den här inledande delen, men de som förekommer har en härlig gangsterkvalitet.  Jag är förvisso LÅNGT utanför mitt kompetensområde, men jag tycker att författaren i viss mån gör någonting annat än att skriva om de sexiga vampyrer vi fullkomligen drunknat i sedan Stephenie Meyer tog över efter Anne Rice i producerandet av anemiska och erotiska blodsugare.  Vampyrerna i Morganville är i många fall ganska motbjudande, det är bokens mänskliga ungdomar som står för det sexiga.

Lena Karlins översättning är utmärkt.  Hon låter berättelsen bibehålla sin unga ton som är som gjord för läsare runt de tretton.

Glashuset är den första i en serie av hittills 11 böcker. Del två, Döda flickors dans, kommer på svenska i januari 2012. Styxx Fantasy eller rättare sagt Anna Henriksson skämmer bort bokköparen med snygg design. Även den här boken ser utmärkt ut med det svarta snittet vilket har blivit förlagets mycket lyckade signum.

Omdöme: En bok som är väldigt tydligt skriven för en specifik målgrupp - flickor i yngre tonåren, eller de som gillar att läsa böcker ämnade för den gruppen. Inte desto mindre underhållande även för andra läsare. Den är vad man brukar kalla lättläst och lagom spännande. Den stora förtjänsten är några av bokens karaktärer som är lätta att tycka om. Läs du också och ta reda på vilka du föredrar!

Andra röster om Glashuset:

Bokmalen
Boktycke
Eli läser och skriver
Kulturdelen
Fiktiviteter

Originalets titel: Glass Houses (2006)
Översättning: Lena Karlin
Omslag: Anna Henriksson 

Utgivningsår: 2011
Förlag: Styxx Fantasy
Köp: Adlibris Bokus
Författarens hemsida: www.rachelcaine.com

Läs även andra bloggares åsikter om Bokrecension, Rachel Caine, Glashuset, Glass Houses, vampyrer, young adult, Swedish Zombie