måndagen den 14:e april 2014

BLÄNDVERK ÄR HÄR SOM PAPPERSBOK: MÖRK SATIR, KLASSISK SKRÄCK, FANTASY OCH ZOMBIEAPOKALYPS!


Skräckantologin "Bländverk" som gavs ut första gången i maj 2013 som e-bok och app för Android är nu här i pappersformat. Antologin kom till som ett samarbete mellan bloggen Swedish Zombie, 13 författare och två illustratörer. Den är helt kostnadsfri att hämta som app eller e-bok. Vill man ha den tryckta versionen kostar det en slant. I widgeten till höger kan du hämta e-boken gratis eller köpa pappersboken till ett förmånligt pris. Boken finns också strax hos de sedvanliga nätbokhandlarna.

(O)trevlig läsning önskas er alla!

13 noveller från Caroline L Jensen, Finn Cederberg, Kristoffer Leandoer, Mattias Lönnebo, Susanne Samuelsson, Johannes Pinter, Oskar Källner, Anna Kerubi, Jason Meredith, Johan Lindbäck, Sofie Trinh Johansson, Malin Rydén och Stewe Sundin.
 
Sagt om Bländverk:
 
"Jag kan glatt konstatera att vi svenska skräckälskare går mot en mycket skrämmande framtid."
 
(Jenny Milewski, Skalpelldansen)
 
"'Bländverk' är en smällkaramell fylld med döda flugor och skalbaggar."
 
(Elisabeth Östnäs, Feberflickan)
 
"Antologier av det här slaget är som en chokladask där man får smaka på lite olika sorter."
 
(Henrik Elstad, Litteraturmagazinet)
 
"Guldkorn. Det är vad den här antologin innehåller."
 
(Bloggen Literature Connoisseur)
 
 

söndagen den 13:e april 2014

MALIN RYDÉNS STILLA KÖTT 13: DE MINSTA DRÅPARNA

Signalen på dörren var ilsken och långvarig nog för att väcka Lasse från hans mardrömmar om stål och blod trots kudden han borrat ner huvudet under. 

”Fan... Meja? Tar du det?” fick han fram, bara till häften vaken.

Men Meja svarade inte, det kom bara ännu en signal, lika ilsket påträngande som den första. Muttrande för sig själv så kämpade han sig ur sängen och klev i gårdagens skitiga jeans. Knappen kärvade och han småsvor för sig själv när han stampade bort mot dörren och slängde up den med ett:

”Va fan nu då?” Det var Alise som stod därute med armarna om sig själv som om den tunna sommarjackan inte orkade hålla de kalla vindarna ute. 

”Lessen Lasse, jag vet att du jobbade natt, men jag måste prata med någon.”

Hennes röst var lika blek som hennes kinder, ansiktet skiftande fortfarande lätt i gult och grönt efter tågolyckan. Hon hade inte haft några allvarligare skador, och även om hon blivit sjukskriven i ett par veckor så hade hon hittills sagt nej till alla andra erbjudanden om att gå i krisgrupp eller tala med en psykolog. Med femtiotvå döda och hundratalet svårt skadade så var det den värsta tågolyckan i svensk historia, och teve och tidningar hade knappast pratat om annat den senaste veckan trots världskriser och demonstrationer. Människors olycka och sörjande familjer på hemmaplan var alltid det som sålde mest lösnummer.

Lasse tog ett ordlöst steg tillbaka för att släppa in henne. Kanske borde han ha gett henne en kram också, men det var något i hennes uppsyn som stoppade honom. Någonting bräckligt, något som skulle bryta ihop om det bara gavs en chans. Så istället log han lite och drog fingrarna genom sitt hår, tovigt och vilt efter två timmar sömn med gårdagens vax fortfarande kvar. 

”Kom in, jag sätter på en kopp, du ser ut att behöva en kanna eller två.”

Utan att vänta på svar så stövlade han ut till köket. Om hon inte ville ha kaffe så behövde i alla fall han det, nu när adrenalinet från mardrömmen sjönk undan så längtade han bara tillbaka till sängen. Helst med henne.

”Så”, fortsatte han medan han mätte upp några mått Gevalia, ”vad ville du prata om?”

Snälla låt det inte vara olycklig kärlek igen, Lasse var hjärtligt trött på att alltid vara den som fanns till hands när hon gått på ännu en nit i kärlekslotteriet. Men det såg mer ut som mardrömmar, inte för att han inte kunde förstå det. Han hade inte varit i tåget när det kraschade, och han förföljdes ändå.

”Jag… jag vet inte vad jag ska börja.” Alise satte sig ner på köksstolen, hon hade tagit av sig ytterkläderna men blekheten bestod. De hade pratat ett par gånger efter olyckan, men den hade legat som en tung och blodig filt emellan dem, någonting som var bättre att glömma bort än att gräva i. Jobbade man inom sjukvården var man tvungen att lära sig att gå vidare efter sådant här, annars skulle man snart knäckas under vikten av döda patienter och sörjande anhöriga. 

”Ta den tid du behöver”, sa Lasse. Det slog honom att hon inte hade tagit ögonkontakt ännu, hennes ögon var fästa på någon obestämd punkt i fjärran. Han kliade sig lite på magen och kände sig plötsligt generad över sin halvnakenhet. ”Vänta lite, ska bara hugga en skjorta först”, sa han så skämtsamt han kunde.

Som tur var fanns en ganska ren slängd över soffan i vardagsrummet. Det var nästan en lättnad att få vända henne ryggen för ett ögonblick, hennes blick påminde honom om hur en del patienter såg ut när de hade insett att de skulle dö. Hur vissa av offren för olyckan hade tittat på honom. Skräck. Acceptans. Lasse svalde hårt och förträngde lukten av blod och inälvor, folk stank när de gick sönder, det var någonting som inga bilder i världen kunde förmedla. Kaffebryggaren puttrade slött och doften tog udden av både minnen och nervositet. Kaffe hade den effekten, ingenting hemskt kunde liksom hända när det vankades nybryggt kaffe.

”Du vet projektet jag jobbar på?” sa Alise till slut, mer ett påstående än en fråga. Kanske hade hon lockats ut ur sitt skal av kaffedoften, för hennes röst var starkare, mer normal. Lasse nickade uppmuntrande:

”Alzheimermedicinen? Det var det du var i Stockholm för, eller hur? Fungerar den inte?”
Så snart som han sagt det rös Alise till, en nästan krampartad reflex som fick honom att känna sig som en skit. Han mindes plötsligt att Alise velat prata med honom redan innan olyckan, att hon hade varit orolig nog för att få honom att ta cykeln ner till stationen. Hade det inte varit för den oron hade han inte varit där och kanske hade Alise varit död, huggen till köttfärs av en galen kvinna med en glasskärva. 

”Troligen inte, men det är för tidigt att säga någonting säkert”, sa Alise och lät som om hon redan gett upp tanken på projektet. ”Jag såg något annat när jag analyserade resultaten”, fortsatte hon tveksamt innan hon skakade på huvudet och tittade ner på sina händer, bleka fingrar som flätades in i varandra. 

”Vadå?” frågade Lasse, bara för att få henne att fortsätta och inte fastna i stumhet och i tystnad.
Hon tittade upp, ögonen nästan färglösa i hennes ansikte, inramat av hennes mörka hår. ”Det är tretton verifierade fall nu. Bara här. Gud vet hur många fall österut. Ju mer jag letar desto fler hittar jag.” Hennes underläpp darrade, men höll stånd mot tårarna.

”Fall? Alise, fall av vadå? Biverkningar? Ge mig en chans att fatta vad du pratar om innan du bryter ihop.” Trots att kaffet inte var färdigbryggt så hällde Lasse upp en kopp åt henne. Dropparna fortsatte rinna ur bryggaren, fräsande små explosioner mot den heta plattan. Han satte tillbaka kannan och gav henne koppen. ”Här. Ta det lugnt. En sak i taget.” Han drog ut en stol och satte sig, ignorerandes sin egen kropps skrik efter koffein. Tålamod.

”Tack”, sa Alise och kramade koppen, det såg ut som om hela hennes kropp insöp värmen från den. 

Lasse påmindes plötsligt om sin syster, hon hade sett ut ungefär så där när hon kramade sitt krucifix, som om det var en talisman som kunde skydda mot all ondska i världen. För sin egen del så tyckte Lasse att kaffe var en effektivare bot. 

”Minns du Agnes Jonsson? Du vakade vid hennes dödsbädd, eller hur?” Alises ansikte var dimmigt nu, hon insöp ångan från koppen som om det varit rökelse. Lasse nickade instämmande. 
”Jo, henne lär jag inte glömma i första taget. Galen gammal gumma, fick mig att byta till mig dagpasset veckan efter.” Han rös lite, minnet av den gapande torra munnen med det ordlösa skriket fick honom fortfarande att känna sig lätt illamående.

”Det var inte Alzheimers. I alla fall inte bara. Jag tog tillvara hjärnan innan hon kremerades som vi gör med alla i studien, och så vitt jag kan se var det nåt som liknade Creutzfeldt-Jakobs.” Det fick Lasse att haja till och knäppa de sista knapparna i skjortan som en sköld mot smitta. 

”Galna ko-sjukan? Här?” frågade han nervöst. Och han som älskade kött och hamburgare.
Alise skakade på huvudet. ”Det var det inte. Och även om det hade varit det så var hon gammal nog för att det skulle kunna vara ett spontant fall. Det händer då och då trots allt, någonting som går snett när man blir för gammal”, sa Alise och smuttade på kaffet. Hennes bleka läppar återfick långsamt färgen. ”Om det inte hade varit för de andra.”

Lasse hade gett upp förhoppningen om att få sova nu, och rotade fram ett rostbröd från frysen. Om han skulle tänka var det lika bra att få lite mat i sig. Alise fortsatte att krama koppen och värmen fick mening för mening att slippa ut mellan hennes kylslagna läppar. 

”För några veckor sen så hade vi ett fall till som såg konstigt ut. En på onkologen, en av Eriks patienter. Du vet ett av hans långvariga fall, en ung kille med återkommande cancer. Tre behandlingar innan han ens hade kommit i puberteten. Dom trodde aldrig att kan skulle klara tonåren, cancern bara kom tillbaka. Men han fyllde tjugotvå den här vintern, värdens trevligaste kille innan han gick bärsärk.” Alise petade bak lite hår bakom öronen igen, det verkade vara inställt på att fly fram och dölja hennes ansikte. Lasse var tyst, rädd att avbryta hennes historia.

”Dom visste inte vad det var. Ett sammanbrott kanske. Bieffekter av den senaste behandlingen. Stress. Han attackerade en sköterska och slog sönder hela rummet. Dom var tvungna att spänna fast honom, han kände inte ens igen sina föräldrar längre.  Han dog några dagar senare. Du vet Melker? Obduktionsteknikern? Jag bad honom att välja ut några fall av människor som inte hade Alzheimers men hade dött på liknande vis och vi tog ett urval prover. Han var en av dom, och så lite konstiga olyckor, misshandelsfall och självmord. Du får inte berätta det här för någon men vi plockade ur deras hjärnor och frös in dom, det är ändå kö till krematoriet så det kommer att dröja ett tag tills dom får iväg liken. Speciellt nu. Oh herregud, vad skall dom göra med alla offren för olyckan, dom måste hyra ett frysrum någonstans.”

Brödrosten snäppte till, och både Lasse och Alise hoppade högt. Lasse skrattade lite generat och öppnade kylen och plockade fram ost och marmelad. Han hade ingen aning om vad han skulle säga, men det normala i att fixa frukost lugnade honom. 

Alise svalde högt och fortsatte:

”När jag var i Stockholm kopierade jag resultaten från resten av projektet, det var sju fall uppe på Karolinska också, utanför Alzheimersprojektet, och dom kunde bekräfta samma symptom. Psykiska problem under de senaste åren och sen plötslig aggression med påföljande kollaps och död. Jag vet inte hur mycket professor Nordgren visste, men eftersom han inte ville diskutera resultaten utan har sin egen undersökning så anar han nog samma sak som jag. Jag vet inte varför han vill hålla det för sig själv, men... han var inte resonabel, så jag stal hans data.” 

Lasse gav henne en av mackorna och hällde upp lite kaffe till sig själv. Alise, stjäla? Han hade aldrig trott att hon skulle gå så långt, hon hade alltid verkat så försynt när det gällde att ta sig fram i forskarvärlden. Men vad hon hade sagt fick honom att skruva på sig där han satt. 

”Ana? Alise, berätta hela historien, jag är inte tankeläsare.”

”Jag undrar hur dom kände sig. Dom som först insåg att allting var på väg att gå åt helvete. Jag undrar om någon lyssnade på dom.”  Alise skrattade till, ett hårt, kallt ljud som lät så främmande från hennes läppar. 

Mackorna låg orörda på bordet mellan dem medan osten sakta smälte. Lasse satt tyst och läppjade sitt kaffe. Kanske hade hon jobbat för hårt, tänkte han. Och med tanke på olyckan var det inte lustigt om man fick undergångstankar, han hade själv nästan varit förlamad den senaste veckan och gått till jobbet som i en dimma. Som om världen hade spårat ur och var på väg att krascha själv, men det blev bättre. Tiden läkte det mesta. Alise fortsatte:

”Vet du att enda anledningen till att det inte blev någon större katastrof av SARS var att det var rätt person på rätt plats? Rätt läkare. Rätt kontakter. Och så fick han infektionen och dog själv, på en läkarkonferens av alla ställen. Tur. Ren och skär tur.” Alise tittade ner på sin egen spegelbild i kaffekoppen och suckade: ”Jag tror inte jag är rätt person. Och det här är inte rätt plats.”

Lasse visste inte vad han skulle säga, han kände sig rädd för att avbryta hennes monolog. Rädd att den kanske skulle försvinna och aldrig berättas igen, som en mardröm som bleknade när man vaknat

”Ryssland”, sa Alise med tom röst. ”Dom gör precis som Kina gjorde då. Håller tyst. Ingen vet vad som händer. Ingen vill svara på några frågor. Och Kina... herregud, ryktena om vad som händer där och i Nordkorea, tänk om dom är sanna? Tänk om det inte bara är repressiva regimer och uppror. Varför tror du att Putin slängde ut alla hjälporganisationer för ett tag sedan?” 

Lasse hade fullständigt tappat bort henne nu, och gav henne en frågande blick medan han tuggade. ”Han är rädd kanske?” föreslog han till slut. "Desperat? Upploppen blir ju bara värre där borta. Kanske han vill ha ut så mycket västerländskt inflytande som möjligt.”

Han tittade inte mycket på nyheterna, men Jovan hade varit klistrad vid teven så det kaos som varit den senaste månaden i hela Ryssland och Östeuropa kunde man bara inte missa. Alises skuldror var spända och Lasse misstänkte att om han hade klappat högt i händerna hade hon hoppat till. 

”Ingen ser det”, sa Alise med tom och sprucken röst. ”Det gömmer sig”, försökte hon förklara, ”precis som influensan gjorde. Det ser normalt ut. Normalt tills man tittar på helheten. Sambandet.”

Lasse kunde inte hålla sig längre, hon lät mer som Jovan nu med sina antydningar och förtäckta hotbilder. ”Vilket samband?” utbrast han. ”Alise för helvete, skärp dig!”

Hon drog tillbaka läpparna i ett stelt grin och tittade rakt på Lasse för första gången. 

”Tvåtusentalets pest. Vi har sett den runt omkring oss de senaste åren, men vi har bara inte märkt den. Kanske började det med Alzheimers. Kanske var vi inte redo att se det förrän nu. Titta på statistiken. Utbrändhet. Bokstavsbarn. Depression. Stress. Mobiltelefonskador. Elallergi. Azofärgämnen. Nya droger. Alla har sin egen psykiska åkomma. Vi har en million olika diagnoser på liknande symptom, men ingen ser sjukdomen för ingen hittar orsaken.”

Alise hade kommit igång nu, hennes ansikte hade levt upp och animerats. ”Ingen trodde på det först, åh vilka idioter vi är, kontinenterna kan inte röra på sig, dinosaurier har inte fjädrar. Ingen vågar se. Tröghetens system. Man har bara börjat titta på det. Vi ser inte ens döden när den kommer krypande! Den gömmer sig bakom allt annat elände.”

Kanske Lasses frågande min stoppade henne, kanske hade hon bara fått slut på energi. Hon lutade huvudet i händerna för ett ögonblick innan hon fortsatte:

”Nanobakterier. Så små att man inte ens vet hur dom kan vara levande på det sätt som vi förstått det, men dom finns överallt och i allting. Placket på våra tänder. Njurstenar. Rost. Dom bygger sten, och den enda anledningen till att vi aldrig sett dom är att vi inte har letat. Vet du vad minimistorleken på liv ansågs vara? Det minsta som kunde fastna i våra filter, men filtren har blivit finare och nu ser vi saker som vi aldrig sett förut. Det var marsmeteoriten förstår du. Man hittade några fossiler där, och alla sa att dom var för små för att vara levande, men vissa började leta och… dom finns överallt Lasse. I oss. Överallt. Som magsår. Ingen trodde det var bakterier som låg bakom det heller. Alla trodde bara att placken i hjärnan från galna kosjukan var en bieffekt av prionerna. Det var prionerna alla stirrade sig blinda på, inte bakterierna. Prioner som tog sig igenom dom minsta filter, som överlevde kokning och syra. Ingen tänkte på nanobakterier. Dom lever i kokande källor, i det inre av bergen, ingen tänkte på att kanske placket i hjärnan var orsaken till att den åts upp och inte bara ett symptom. Ingen tänkte på det. Och vet du vad det värsta är?”

Alise väntade inte på svar utan fortsatte: ”Dom växer långsamt. Ohyggligt långsamt för att vara bakterier. Om några av dom muterat. Om några av dom anpassat sig till att spridas genom luften och leva i våra hjärnor… det skulle ta år innan symptomen kom. Kanske årtionden. Det tog över femton år för galna ko-sjukan innan folk blev sjuka. Man tror att inkubationstiden för den kan vara så lång som fyrtio till sextio år, som med Kuru. Om dom börjat spridas på annat sätt… jag vet inte hur många som kan ha hunnit smittas, kanske allihop. Kanske den drastiska ökningen av mentala problem är sann, och inte bara för att läkemedelsfirmorna vill sälja lycka på burk. Kanske våra hjärnor ruttnar inifrån utan att det syns. Kanske är det här bara början.”

Alises händer darrade så mycket att hon var tvungen att sätta ner koppen på bordet och hennes röst bröts under tyngden av de sista orden: ”Vi kan allihop redan vara döda. Vi vet bara inte om det än.”

Orden hängde kvar i luften mellan dom innan Lasse till slut bröt tystnaden: ”Skit. Är du säker?”

Alise skrattade bittert. ”Nej. Jag är inte säker alls. Allt jag har är några dussin prover som det kan finnas vilken förklaring som helst på, och alla jag pratat med tycker antingen jag är galen, eller att jag borde skriva en artikel och påtala problemet. Det är inte ens säsong för media att skapa en skandal, och tro mig, jag försökte få DN intresserad men det blev inte ens en notis. Jag är inget namn i forskarvärlden, och det finns så mycket värre saker nu än en hysterisk kärring. Jo, en av dom jag försökte övertyga om vad jag hittat kallade mig faktiskt det. Hysterisk kärring.”

Lasse skakade på huvudet: ”Du är inte hysterisk. jag vet inte vad du är Alise, men jag har aldrig sett dig så övertygad om någonting förut. Och du är alldeles för snygg för att vara en kärring.” Han visste det var fel tillfälle, men hon var sexig när hon var upprörd, han hade alltid misstänkt att passionen fanns någonstans därinne. Kanske hade chocken från olyckan släppt fram den.
Hon tog ett djupt andetag och rätade på sig som om hans stöd hade fått henne att hitta fast mark under fötterna igen. ”Så, åt helvete med sjukskrivningen”, sa hon högt, ”jag går tillbaka till jobbet i eftermiddag och börjar leta efter bevis. Om det är fakta dom vill ha så kommer jag att se till att dom kommer att ha det inom en vecka. Det måste finnas nån som vill lyssna, även om jag blir tvungen att gå utomlands. Alla kan inte vara blinda för vad som händer. Jag måste bara hitta rätt person med inflytande, kanske WHO...”

Lasse log med hela ansiktet åt henne. ”Rätta takter. Om du har rätt så är en katastrof på väg att hända, och om du har fel så kan vi väl alltid begära avsked och flytta till Afrika och bli biståndsläkare i en by nånstans där ingen känner till oss.”

Alise skrattade till, trots allvaret, och tittade lite närmare på Lasse. ”Vi?”

”Jo... jag menar...” Lasse fann sig själv retirera, men åt helvete med tvekan och nerver och hela skiten. Han skulle aldrig få en bättre chans så han drog ett djupt andetag och slutförde meningen:
”Kan det vänta till imorgon med att gå tillbaks till jobbet? Om du har rätt och det här är någonting allvarligt vill jag bjuda ut dig medan jag kan. Bio, restaurang och hela köret.”

”Hela köret?” Alise såg förvånad men inte avvisande ut. ”Jag ser ut som ett misshandelsoffer”, försökte hon, men leendet ville inte försvinna. ”Är du säker på det här?”

”Jag har skjutit upp det här i månader”, svarade Lasse med ett snett leende. ”Säkrare kan jag inte bli.”

Text: Copyright (C) 2014 Malin Rydén
Illustration: Copyright (C) 2014 Jesper Holm

MALIN RYDÉNS STILLA KÖTT 12: GLAS, STÅL OCH BLOD

Lasse satt i väntsalen och tittade ut genom glasväggarna på bussarna där de kom och gick som kor till vattenhon. Visst fan var han en idiot som satt här, men Alise hade låtit så upprörd när hon ringde från tåget att han hade erbjudit sig att möta henne vid stationen eftersom han ändå skulle ner på stan. Det sistnämnda var visserligen en lögn, men han hade ingenting emot att ta en omväg för hennes skull. Mottagningen hade varit för usel på tåget för att de skulle kunna prata om vad det var som pågick, samtalet hade brutits flera gånger innan de slutligen gett upp. Så nu satt han här igen, Lasse to the rescue som Meja skulle ha sagt. 

Tåget var försenat så han tittade förstrött på det lilla pendeltåget som stod vid perrongen, på människorna som vällde ut och in, på väg hem till familj och hemmets säkerhet. Han gäspade lite, för honom var det tidigt på morgonen även om eftermiddagen redan flörtade med kvällningen. Han log lite för sig själv när han såg två små flickor bråka om en reklamballong, kanske hade den andra tappat sin redan och mamman såg för trött ut för att orka lägga sig i grälet. Han kanske borde ha blivit avskräckt av Meja, men han hade gärna velat ha en egen liten dotter som han kunde ha en chans att lära känna från början. Men, med hans tur skulle väl hon också växa upp och kalla honom mes-Lasse. Han drog lite på munnen och försökte föreställa sig Meja som barnvakt när helvetet brakade löst.

Skriken kom först, skrämda tjut som dämpats till ett mummel bakom glaset där han satt. Lasse tittade förvånat på människorna ute på perrongen, vissa viftade med armarna och skrek, andra hade börjat springa i panik. Han reste sig instinktivt upp, även om han inte hade en aning om vad som hände så kändes det bättre att vara beredd. Och sen kom kraschen. Ett öronbedövande brak slet sönder rösterna och gnisslet av plågad metall skreks ut över stationen. Allting saktade ner tills Lasse kände sig som om han rörde sig i vatten. Han kunde se hur pendeltåget på spåret utanför kastades framåt som skjutet ur en kanon, de två motorvagnarna vek sig och spårade ur så att den främsta rullade upp på perrongen och skalade bort pelarna och taket som skulle skydda de som väntade från regn. Vagnen pressades framåt, och sopade rent allting framför sig, bänkar och betongpelare flög, och människor försvann i bråten som små hjälplösa köttpåsar. Lasses hjärna var frusen, men kroppen redan på väg bakåt, rusande med andan i halsen för att fly vad det nu var som hände. Sen såg han nosen och förstod vad det var som utspelade sig framför hans ögon. 

På spåret utanför vällde en X2000 fram i full fart, den hade borrat in den spetsiga aerodynamiska fronten djupt in i pendeltåget, och tryckte det framför sig. Massan på det framrusande tåget var för stor, nosen bromsade men baken puttade på, och expresståget vek sig också och vällde ut över spårets breddar. Lasse såg vagnen rulla mot honom, beredd att pressa sig in genom glasrutan som ett ostoppbart odjur, men vid det laget var han redan ute ur väntrummet och sprang för glatta livet. Han var fylld av skrik och panik, men det var så mycket oväsen nu att han inte ens kunde höra sina egna hjärtslag längre, han hade slutat vara Lasse och blivit flykt och värkande lungor. Han kunde vara död, hur skulle han veta? Inte förrän han snubblade och ramlade hals över huvud bland grus och spår vågade han ens känna efter.

Han levde. Hjärtat gjorde ont, men han vände sig om och kravlade sig på fötter igen. Den inglasade väntsalen där han suttit var ett rykande hål av rakbladsvasst glas med förvridna metallpelare som sträckte sig mot skyn. Mitt bland ruinerna låg den urspårade X2000 som en döende, silverfärgad orm med buken i vädret. Loket var bara tiotalet meter bakom honom, hade han snubblat några meter tidigare hade han varit död nu. Insikten kändes lika främmande som katastrofen runt omkring honom. I bakgrunden exploderade en buss med en hög smäll som fick honom att hoppa till. Pendeltåget hade forsat ut åt ena sidan och massakrerat busshållplatserna, hade Lasse sprungit åt det hållet hade han varit död. Vagnarna hade inte stannat förrän de hade träffat en av de stora gasdrivna dragspelsbussarna som nu exploderade av branden. 

Luften var fylld med rök och damm, och nu när folk hade haft tid att dra efter andan, med skrik och vrål. Lasse tittade stumt in i förarhytten på tåget. Vindrutan var krossad, och hytten hade fyllts med glas från väntsalen den brakade igenom. Nosen var böjd och mosad, men ändå förvånansvärt hel, som om själva formen hade fått den att tränga genom stål och glas lika villigt som luft och vinddrag. Han ryckte sig ur sin förlamning och gick fram till loket. Han kunde se lokföraren nu, en blodig massa längst bak i hytten. Hade han mirakulöst nog överlevt pendeltåget så hade glasbitarna strimlat honom. Det luktade blod och metall, och Lasse nös av dammet. Minnen pockade på uppmärksamhet, väckta till liv av stanken av död.

Runt omkring honom flödade människor förbi, somliga sprang, somliga skrek och några försökte hjälpa till. Han såg en kvinna vandra förbi, täckt av blod, men han kunde inte avgöra om det var hennes eget eller någon annans. Folk satt fast i vraket och skrek, bad, tiggde eller bara vrålade i skräck. Det hade börjat brinna på några ställen, och den stickande plaströken blandades med dammet och höljde hela olycksplatsen i dimma. Han kände sig stum och oberörbar när han tittade sig omkring, som om det bara var rätt och riktigt att andra nu skulle gå igenom samma tragedi som han själv hade gjort en gång i tiden. Hur många människor skulle nu vandra ner längs rader av förvridna lik, stirrande döden i ansiktet igen och igen, livrädda för att få syn på någon de känt och älskat? Han borde hjälpa till, men det var så överväldigande att han inte visste var han skulle börja. 

En man vandrade förbi med skalpen avsliten så den dinglade ner på ena sidan som en trasig öronlapp, han sa någonting till Lasse, som inte hörde och bara skakade på huvudet och pekade bakåt. Ambulanserna skulle komma snart, det var han säker på. Han kunde redan höra brandbilarna, som hade närmare att åka eftersom stationen bara låg på andra sidan ån. Pendeltåget hade också fattat eld nu, och röken blev svartare och tjockare där borta. Han klev åt sidan för en ung kvinna med båda armarna brutna som vacklade förbi med tomma ögon, men hon påminde honom om att det var någonting som han borde komma ihåg. Tåget... hade kommit norrifrån. Från Stockholm. Det var Alises tåg. Tanken fick honom att dra ett andetag igen för första gången på vad som kändes som minuter. Alise var här någonstans. Någonstans bland vrakspillrorna. 

Adrenalinet sopade bort dimman som klängt sig fast vid hans medvetande och förpassade honom tillbaka in i verkligheten mot hans vilja. Verkligheten var fylld med skrik och hulkande snyftningar, med doften av blod och olja och metall kryddad med stickande rök. Verkligheten var skrubbade knän och rinnande ögon, och ett tåg där folk så smått började ta sig ut genom dörrar och fönster. 

”Alise”, skrek Lasse så högt som han kunde, men alla skrek efter någon så hans röst var bara en i kören. 

Han tittade in i den första vagnen, sidan hade fläkts upp av en pelare och han kände det som om han tittade in i en uppsprättad mört från fisketurerna när han var liten. Allting därinne var en röra av stolar och kött, och han backade tillbaka med handen för munnen. Om Alise var därinne var hon död eller så bortom hjälp att han borde lämna henne till räddningspersonalen. Istället banade han sig väg bakåt längs tåget, mot de vagnar som fortfarande stod någorlunda upprätt. Han hoppades att hon haft en biljett långt bak. 

Som en liten ljusglimt i katastrofen så hade inte elledningarna ramlat ner över spåret, Lasse rös vid tanken på vad som hade hänt om all metallen här hade blivit elektrifierad också. Han vågade inte ta vägen igenom resterna av väntsalen, han undrade hur många som hade suttit där som nu låg fastklämda i bråten. Men tanken var för hemsk för att fullfölja, då var han tvungen att tänka på passagerarna i pendeltåget som råkat värst ut, och på dem som väntat på perrongen. På två små flickor som bråkat om en ballong det sista de gjorde om de inte räddats som av ett mirakel. Han hoppades det, de behövde alla mirakel de kunde få just nu. 

”Hjälp till, dörren sitter fast!” En sotig men oskadd man i medelåldern ryckte tag i Lasses arm och fick honom att ta ögonkontakt för första gången sedan kraschen. 

”Okej”, sade Lasse lamt, och greppade tag i handtaget.

Tillsammans fick han och den andre mannen upp dörren till den första vagnen som fortfarande hade någon form av strukturell integritet. Folk som hade försökt öppna inifrån vällde ut i ett sårat, blödande myller. Brutna armar, stukade händer, mosade näsor och allehanda blessyrer... han fann sig själv katalogisera deras skador, förundrad över att de inte var värre. Men det här var bara de som kunde röra sig för egen maskin, och när han hävde sig upp i vagnen och kikade in så såg han resten. Han klev över en medvetslös kvinna i mittgången, och försökte att inte lyssna på klagotjuten. Här låg folk fastklämda under säten, låg med brutna ben och höfter, eller med skallskador från nedfallande bagage. En kvinna satt och stirrade ut genom fönstret, skakande i chock men till synes oskadd tills Lasse såg att hennes säte hade lossat från sina fästen och klämt fast båda hennes fötter i ett skruvstäd. Han borde hjälpa, men kände sig bara förlamad och överväldigad. 

”Försök inte röra på dig, ambulansen är på väg, dom kommer snart och hämtar ut dig. Hjälp är på väg”, sa han eftersom det inte fanns så mycket annat att säga.

Han upprepade orden igen och igen till de som satt fast medan han arbetade sig bakåt i vagnen. 

”Alise?” ropade han åter, men fick inget svar.

De invändiga dörrarna fungerade fortfarande manuellt, och han tryckte sig in i slussen mellan vagnarna. Han kunde se in i nästa vagn genom den lilla glasrutan, men alla detaljer var skymdes av kropparna som pressades mot den när folk desperat försökte ta sig ut. Lasse lyckades få upp dörren och tryckte sig åt sidan när folk flydde förbi, skrikande i panik. Han trodde först att vagnen kanske fattat eld, men när folkströmmen upphörde så såg han en kvinna vandra längs mittgången i vagnen. Hennes leende var snett som nymånen, och i handen höll hon en knivskarp glasskärva täckt av blod.

”Så, så”, kuttrade hon lugnande när hon sträckte sig in bland sätena för att skära halsen av en fastklämd gammal dam som kved i skräck. ”Tyst nu vännen”, väste hon när hon klev på en man med brutna ben som försökte kravla sig därifrån. Hon höjde rösten och skrattade vilt: ”Allt är över. Allt är borta!” Hon höjde skärvan högt over huvudet och högg mannen i ryggen, igen och igen med ett extatiskt leende på läpparna.

”Sluta!” Lasse insåg inte först att det var han som hade skrikit, men han var den enda som fortfarande var på fötterna här, en ensam fotgängare i en vagn med passagerare för svårt skadade för att röra sig. De hade överlevt, men inte länge till om kvinnan fick sin vilja fram. Hon tittade upp, hennes kavaj var fläckad av blod, och kjolen och strumporna sönderrivna. Det tog ett ögonblick innan han insåg att hon var en tågvärd. 

”Det är för sent. Hör du inte det?” sa hon och fortsatte kryptiskt: ”Forsen. Den är överallt nu.” Hennes huvud ryckte lite när hon släntrade framåt, ena foten bruten och förvriden. Hon stannade till vid en ihopkrupen gestalt i ett säte som gjorde allt för att vara osynlig och gömma sig.

”Vänta”, flämtade Lasse och viftade med armarna för att dra till sig hennes uppmärksamhet. ”Hör vad? Snälla, förklara för mig!” Han hade i alla fall chansen att fly om hon försökte hugga honom, vilket ingen annan här inne hade.

”Vattnet...” suckade kvinnan och vände sig mot Lasse igen, samtidigt som hon slog med ena handflatan mot sitt öra. ”Det forsar. Varje dag. Det rinner och näcken spelar och vattnet är rött av blod och vi skall alla sköljas bort. Hör du det inte?” Pupillerna var enorma och svarta där de stirrade mot Lasse, som bortfrätta hål in i hennes själ. Han rös och skakade på huvudet, fortfarande beredd att fly för livet. 

”Ta det lugnt nu och lägg ner den där, den gör inte saken bättre eller hur? Du har ju skurit dig i handen.” Han pratade lugnt och tryggt och försökte komma ihåg lektionerna i hur man hanterade traumatiserade människor. Vilken sekund som helst skulle polisen komma och avbryta det hela. Hoppades han. 

Kvinnan tittade ner på glasbiten som om hon först nu lagt märke till den. ”Den... den skall hjälpa mig.” Hennes hand hade greppat den så hårt att Lasse var säker på att en del av blodet som droppade ned längs eggen var hennes eget och inte hennes offers. 

”Hur då?” vågade han fråga.

”Jag måste få tyst på dom. Jag sprängs”, vädjade hon desperat och sträckte fram sina blodiga händer mot Lasse. ”Snälla, det rinner över, det måste ut, jag kan inte höra annat än forsen. Snälla, hjälp mig.”
 
”Hjälp är på väg”, försäkrade han nervöst. ”Jag lovar. Bara lägg ner den där. Du behöver inte använda den mer.” Lasse tog ett steg tillbaka och snubblade nästan på en nedrasad resväska.

”Nej”, viskade kvinnan tveksamt. Hon tittade på glasbiten och slickade sina blodbestänkta tänder innan hon fortsatte: ”Jag kan inte vänta, det är för mycket, jag drunknar, jag måste få UT det!”

De sista orden förvreds till ett frustrerat morr, och hon fumlade lite när hon vände på glasbiten. Hennes morrningar fortsatte, små gutturala ljud som stegrades till ett skri när hon högg sig själv rakt in i tinningen. Muskler spändes som stålvajrar när spetsen penetrerade kraniet och hennes knän gav vika och fällde henne till marken. Med sina sista krafter dunkade hon huvudet mot golvet för att driva in skärvan djupt in i hjärnan. Först då blev hon stilla.

Lasse stirrade ner på den döda kvinnan. Han borde kanske ha ingripit, men det kändes som om han fortfarande bara var en åskådare till allt det här. Någon utomstående på andra sidan av en teveruta. Hjärtat dunkade och blodet forsade i öronen. För ett ögonblick var han rädd att han hade tappat greppet helt och hållet, att han nästa sekund skulle börja babbla om vatten och blod som om hennes galenskap hade varit smittsam. Golvet rörde sig i dödsrosslingar, och han visste att han hyperventilerade när en röst bröt sig igenom bränningarna.

”Lasse?”

Han blinkade bort svedan i ögonen och försökte fokusera blicken. Alise hade fått upp toalettdörren tillräckligt mycket för att kunna klämma sig ut i kupén. Hon var blåslagen men till största delen oskadd, och hon kramade sin portfölj i famnen som en nallebjörn. 

”Alise”, snyftade han och klev försiktigt över den döda kvinnan, all ångest bortsvept av den pirrande lättnad som spratt i hans ådror.

”Åh, Lasse...” sa hon matt och haltade honom till mötes på darriga ben och med en tappad sko kvarglömd i bråten. ”Vi måste ut härifrån.”

Han nickade och lade ena armen om henne. Mest av allt hade han velat krama henne och aldrig släppa taget, men det fanns en tid och en plats för såna saker och det var inte när man stod i en pöl av blod omgiven av snyftande människor. Istället så hjälpte han henne ut ur vagnen, eller kanske så hjälpte hon av honom. Han var inte säker på vem av dem som var mest darrig. Men genom all paniken så spred sig ändå känslan av lättnad, hur hemsk den här katastrofen än var så var inte han en av dem som drabbats personligen den här gången. Det var en självisk liten tanke, men han kunde inte låta bli att vara glad. 

”Jag trodde du var död”, erkände han när de vacklade bort mot de hägrande blåljusen.

”Jag trodde jag var död”, svalde Alise. ”Men jag hann låsa in mig på toaletten i tid. Hon... dom försökte stoppa henne.”

Lasse gav henne en frågande blick: ”Vad? Kvinnan där borta? Vad hände egentligen?”

”Jag vet inte. Dom sa åt oss att stanna i våra säten. Tåget gick så fort... åh Lasse, jag tror hon dödade lokföraren, vi körde förbi när det lyste rött. Jag såg tågvärdarna rusa mot loket, men...” Hon kramade fortfarande krampaktigt portföljen och lutade sig mot Lasse. Det tog ett ögonblick innan hon hämtat sig så mycket att hon kunde fortsätta: ”Dom skrek att hon hade en brandyxa... folk som kom springande från dom främre vagnarna. Jag såg henne när hon gick in genom dörren och jag satt nära toaletten så jag flydde in där, och sen kastades jag fram och tillbaka mellan väggarna. Jag måste vara gul och blå.”

Lasse kramade henne med ena armen, men lite försiktigare den här gången. Det var vid såna här tillfällen han märkte hur kort hon var jämfört med honom. 
”Bättre gul och blå än död. Varför stoppade ingen henne?”

”Jag vet inte om nån vågade. Jag tror personalen försökte, men hon var ju beväpnad.” Alise svalde, hennes kropp skadade nu när adrenalinet släppte. ”Herregud... vilken katastrof”, suckade hon och tittade ut över katastrofområdet.

Det var rök och vrak och offer överallt. Brandbilarna hade anlänt och sprutade skum och vatten över bränderna, gula sirener som blandades med kvällssolen.

”Tåget körde rakt in i ett pendeltåg som var redo för avgång”, svalde Lasse, som om hennes reaktion hade fått honom att se den fasansväckande sanningen för första gången. ”Pendeltåget träffade en buss. Det måste vara tiotals döda, kanske hundratals. Jag har ingen aning.”

Ambulanser strömmade in på stationsområdet tillsammans med polisen som spred blåljus och sirener over den skrotbeströdda asfalten. 

”Kom...” fortsatte han med darrig röst. ”Jag tar bort dig till polisen så du kan berätta vad du såg. Jag skall försöka se om jag kan hjälpa dom skadade. Jag ville bara hitta dig först.” 

Alise skakade på huvudet och ställde försiktigt ner sin portfölj på ett säkert ställe vid stationsväggen. ”Polisen kan vänta. Du har rätt, folk behöver hjälp och jag är nästan oskadd.”

”Du är i chock, snälla, gå bara och sätt dig någonstans”, bad Lasse.

Alise spände ögonen i honom och skakade på huvudet. ”Inte en chans Lasse. Kom så ser vi vad vi kan hjälpa till med istället.”

Hon verkade ha växt en extra decimeter när hon sträckte på sig, det här var någonting hon i alla fall kunde göra någonting åt. Någonting hon kunde hjälp till med. Här var hon inte hjälplös längre.


Text: Copyright (C) 2014 Malin Rydén
Illustration: Copyright (C) 2014 Jesper Holm

fredagen den 11:e april 2014

RONIE BERGGREN (RED): JULULVEN

Recension.  I "Jululven" skriver fyra unga skribenter; Ronie Berggren, Henrik Larsson, Henrik Sundholm och Elice Westin Wennerlöfw, på temat "Det mänskliga livets skymning". Utgivare är Aquila Production. Jag är väl medveten om att alla de fyra författarna i den här antologin är väldigt unga, alla är mellan nitton och tjugofem år, men inte ens det rättfärdigar nivån på dessa noveller. Förvånansvärt ofta saknar berättelserna en början, en mitt och ett slut, istället är det som att läsa hastigt nedkastade tankegångar på högstadieprosa. Man blir ständigt skriven på näsan och allt är otroligt högtravande. Att skriva att en karaktär känner fasa flera gånger på samma sida får inte läsaren att känna det. 

Det enda undantaget till det ovan skrivna är Henrik Larssons "Bästsäljaren" som är lysande rakt igenom. Här möter vi trovärdiga karaktärer och en hysteriskt äcklig historia som spelades upp likt en film inuti mig när jag läste. Det är skräck, mänsklig skymning och allt man kan önska därtill! Väldigt trist dock att det är den enda riktigt läsvärda novellen i en antologi på hundrasextiosex sidor.


torsdagen den 10:e april 2014

TÄVLA OCH VINN MASKINBLOD 2 - RYKANDE HET SVENSK SF


Tävling. Hej på er bokmalar och sträckläsare! Nu har inte mindre än tre av er chansen att vinna ett ex av sf-antologin "Maskinblod 2" som innehåller 17 noveller skrivna av den svenska fantastikeliten. Så här skrev Clas Svahn om boken i BTJ-häftet:

”Och liksom sin föregångare håller också denna samling hög klass, bjuder på breda fantasier och god och underhållande läsning. Många av novellerna är spännande bladvändare i sitt lilla format som Sofie Trinh Johanssons ‘Grå’ och Oskar Källners ‘Hon som dömer’.”

För att tävla om ett exemplar ska du svara på frågan nedanför och maila svaret till utlottning@swedishzombie.com före midnatt torsdag den 24 april. Redaktionen på Swedish Zombie väljer ut de tre mest välmotiverade svaren. Vinnarna meddelas på bloggen dagen efter.

Fråga: Vad är det som gör dig nyfiken på att läsa Maskinblod 2?

Lycka till!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...